Skådespelerskan (Anne Charlotte Leffler)

En pjäs jag läste i våras men aldrig skrivit ordentligt om tidigare. Just idag fick jag stark lust att göra just det - ägna ett inlägg åt Skådespelerskan av Anne Charlotte Leffler. Detta drama om kvinnlig frigörelse kontra konventioner är förvisso inget mästerverk, men dock en läsvärd och tänkvärd klassiker med en väldigt intressant huvudperson: Ester Larsson.

Ester, föräldralös skådespelerska, har förlovat sig med en proper man ur borgarklassen fastän aktörer ses som enbart snäppet bättre än prostituerade i det dåtida samhälle där hon lever och verkar. Kulturkollisionen blir total när Ester ska träffa fästmannen Helges familj.

Vill Ester verkligen gifta sig och ge upp det yrkesverksamma liv som hon dittills har ägnat all energi? Och när är Ester sig själv? Spelar hon alltid en roll? Gör vi alla det? Kan man vara äkta och ärlig? Hur ska den som är van vid frihet kunna rätta sig efter helt andra förväntningar? Kan Helge och Ester bli lyckliga tillsammans trots milsvitt skilda bakgrunder?

Ester är inte alls särskilt sympatisk - men det är å andra sidan ingen i denna kvävande klaustrofobiska hemmets värld som Leffler målar upp.

Ursprungligen publicerad 1883, återutgiven 2008 av förlaget Rosenlarv. En applåd för det! Och pssst: 69 kronor på Adlibris.

Recension av Lefflers bok Kvinnlig och erotik
Inlägg om de samtida dramatikerna Alfhild Agrell och Frida Steenhoff, också uppmärksammade av Rosenlarv förlag.

Grattis i efterskott, Selma!

2 dagar försent ber jag att få gratta Selma Lagerlöf på 151-årsdagen. Att gratulationerna kommer så sent beror dels på att jag har haft fullt upp med att plugga, dels med att jag på olika sätt har firat att jag själv är 130 år yngre än Selma. Någon fullständig redogörelse för festligheterna intresserar väl ingen, men de har inkluderat

- En sammankomst med finaste vännerna för att samtala, skratta och äta hemlagade hamburgare och vegansk chokladbananglass.

- En middag på trevliga kinesiska restaurangen Dragon House - som nyss har döpt om sig till Restaurant China! - med föräldrar och moster.

- En äggmjölkfri äppelkaka som snälla mostern gjort, ackompanjerad av espresso.

Det har varit fina dagar, helt klart. Nu är jag alltså 21 år och 2 dagar. Det känns ungefär som att vara 20. Idag är det dock min mors födelsedag och hon ska bli propert firad, det vill säga med en bok: Emilé Ajar, Med livet framför sej. Så här snygg är den:

Mrs Dalloway (Virginia Woolf)

"Jag läser Mrs Dalloway: den lär vara så himla svår, trögflytande, virrig, man måste läsa den flera gånger, förvirrad, bortkollrad… men den är verkligen som vilken roman som helst. Jag har hittils bara stött på fyra sidor där jag inte riktigt förstod. När den kom var den kanske experimentell och speciell (stream of consicousness) men om den kom ut idag skulle den, förutsatt att den var litet modernare skriven utan ty och dylikt, antagligen inte alls ha väckt något uppseende och knappast klassats som litterärt storverk. (Eller?) Det är samma med nästa alla författare av den tiden. Det de gjorde var häpnadsväckande då, men vardag idag när alla experimenterar, och inte så sällan riktigt illa skrivet. Vilket man dock aldrig, aldrig någonsin kan beskylla Virginia för!"

Så löd mina anteckningar om Mrs Dalloway år 2005. Så länge sedan det känns, nu. Jag har en känsla av att jag skulle ha tänkt ganska... annorlunda om jag läste samma bok idag. Redan de första raderna är ju oförglömliga:

Mrs. Dalloway said she would buy the flowers herself. For Lucy had her work cut out for her. The doors would be taken off their hinges; Rumpelmayer’s men were coming. And then, thought Clarissa Dalloway, what a morning—fresh as if issued to children on a beach.






















Virginia Woolf, målad av Roger Fry

Finaste citatet någonsin?

"Kärleken är någonting som dör. Och när den dör går den över i förruttnelse och kan bli jordmån för en ny kärlek. Den döda kärleken lever då sitt hemliga liv i den levande och det finns i själva verket i kärleken ingen död."

Pär Lagerkvist, ur Dvärgen.

*

Ett ganska så annorlunda citat för att komma ur just denna bok - inte alls bittert, cyniskt eller hatiskt. Bara väldigt vackert. Det står med besked uppskrivet i min Moleskin-anteckningsbok där alla låttexter, dikter, citat och liknande som jag inte vill glömma bort hamnar. Den boken är faktiskt något av det mest värdefulla jag äger (tillsammans med min drömdagbok) och när det finns en stund över är det alltid lika roligt att fundera ut något som borde finnas med där och sedan varsamt pränta ned det med en bra penna. Pennor är viktiga. Rätt penna ska det vara. Fast det är helt annat kapitel!

Varför köpa böcker?

Efter ett inlägg hos Magix beslutade jag mig för att ta itu med den här skaffa-böcker-hysterin som jag och många andra bokmalar känner. Nu ville jag en gång för alla få veta åtminstone varför jag skaffade fem nya böcker i helgen fast jag redan innan kände att jag drunknar under alla boktravar.

Så här svarade Den Store Psykologen:

"Beteenden, som varit till nytta för vår överlevnad under stenåldern, gör att belöningscentrum i hjärnan stimuleras. Att samla saker, och ta med hem till hyddan eller grottan, gav en lyckokick i belöningscentrum.

Vissa människor får samma kick av att handla saker. Andra fenomen som kan få människor att må tillfälligt bättre är godis, alkohol, droger, spel, svält och kleptomani.

Du måste inte köpa böcker, men du upplever kanske samma tomhet som en rökare som försöker sluta röka, om du avstår från att handla.

Ett alternativ för dem som älskar att läsa, men vill göra sig av med sitt shoppingberoende, är att låna böcker på bibliotek."

Fast det där med bibliotek - nog vore det en lösning rent objektivt sett, men subjektivt, nja. Vore bibliotek samma grej så köpte man väl inga böcker? Få är väl de hysteriska bokköpare som inte samtidigt dammsuger biblioteken?

Nåja. Avgör själv om Den Store Psykologens svar förklarade - eller inte förklarade - ditt behov av att köpa böcker.

Violetta skymningar... (Edith Södergran)

Ett av de intressanta sidorna i Undersökningen eller When I woke up this morning I felt so gay är hur Clara, efter att ha hållit sig på stor avstånd från hbtq i allmänhet och det som är lesbiskt i synnerhet, plötsligt ska skola sig in i en begreppsvärld och ett kulturellt kapital. Hon har ingen aning om vem Rita Mae Brown är, o.s.v. En av de kulturella upptäcker som Clara delar med sig av är denna dikt av Edith Södergran som jag inte har läst förut (eller åtminstone inte har lagt på minnet). Visst är den intressant och välskriven - och det är ju kul att plötsligt veta varifrån "stjärnor utan svindel" är taget.

Violetta skymningar...

Violetta skymningar bär jag i mig ur min urtid,
nakna jungfrur lekande med galopperande centaurer...
Gula solskensdagar med granna blickar,
endast solstrålar hylla värdigt en ömsint kvinnokropp...
Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli...
Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen,
mannen är en lögn, den vita barn ej förstå,
mannen är en skämd frukt den stolta läppar försmå.

Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna,
vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,
tunga bränningar och förflugna fåglar,
vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.

Undersökningen eller When I woke up this morning I felt so gay (Kristina Hultman)

Kristina Hultmans debut Undersökningen eller When I woke up this morning I felt so gay var en helt oemotståndlig bok. När jag fick den i handen var min första tanke: Wow! 600 sidor! Vem skriver 600-sidiga romaner idag? Inte många är så modiga.

Bokens baksidestext presenterar handlingen: en kvinna, Clara, bildar familj med en man men inser - två barn och en skilsmässa senare - att hon är intresserad av kvinnor. Boken återberättar några relationer, men detta material är inte nog för alla sidorna. Och det är väl ungefär där problemen börjar.

Denna halvroman är i lika hög grad en evighetsessä om allt möjligt. Det som skulle ha kunnat bli skönlitteratur om liv och relationer vill också vara en undersökning av samtiden. Det hade i och för sig kunnat vara riktigt intressant. En del av det Hultman undersöker har definitivt potential - den klaustrofobiska hbt-världen, könsroller och dold homofobi.

Mer än en gång kommer jag att tänka på historien om skräddaren. Ni vet. "Det bidde ingen vante..." Detta bidde ingen roman men inte heller mycket till undersökning. Det bidde 600 sidor som alltför sällan innehåller något av intresse.

Hultman själv sätter fingret på detta när hon låter sin huvudperson säga till sig själv: "Nej! Du kan inte skriva om allt. Vänd bort blicken. Försök fokusera på det som är viktigt." Men huvudpersonen Clara besvarar lika snabbt frågan med "Men vad fan är viktigt då?". En fråga som Clara/Kristina Hultman inte verkar ha hittat svaret på. Så här kan det låta:

"Jag lägger in tvätt i maskinen. Först i den ena till vänster, och sen i den andra till höger. Sen trycker jag på knappen som det står fyrtio grader på, först på den ena till vänster och sen på den andra till höger. Fast där, på den högra, trycker man inte på knappen. Man snurrar på ett vred först och sen trycker man."

Efter 600 sidor där sådana detaljer tar minst lika stor plats som själva berättelsen är jag ganska matt och kan konstatera att detta är en bok jag antagligen aldrig skulle ha läst ut ifall det inte rörde sig om ett recensionsexemplar. Det är visserligen en lättläst bok, men ack så seg och utan driv. Hade Kristina Hultman jobbat på boken i ungefär ett år till hade den kunnat bli något helt annat. Bra, till exempel. Nu är jag mest fascinerad över att den överhuvudtaget givits ut.

Betyg: 4/10

Tack till Modernista för recensionsexemplar!

Sallys söner (Moa Martinsson)

Sallys söner är uppföljaren till Kvinnor och äppelträd. Här möter vi Sally, men också - som titeln skvallrar om - hennes söner. Detta är ingen munter roman. Kvinnor och äppelträd slutar lyckligt, men här är det en bondsvensk tragedi som utspelar sig. De människor vi får följa har inte rätt förutsättningar eller får bättre förutsättningar men är redan så skadade av sitt förflutna att bitterheten ätit sig in i dem och skoningslöst förgiftar framtiden.

Det gör ont. Det berör. Allt skrivet med Martinssons originella, rappa språk - ömsom högtflygande poetiskt, ömsom jordnära och spotskt. En Stor Bok. Min fjärde bok av Martinsson - och definitivt inte den sista!

Betyg: 8/10

Kent - Röd

Ryktet har nått mig att det fortfarande finns folk därute som inte har hört Röd, Kents skiva som släpptes för snart en vecka sedan. Skärpning! Nu finns det säkert de som helt enkelt inte gillar Kent och alltså är helt bortkastade som lyssnare, men det här är en riktigt riktigt bra skiva, möjligtvis deras bästa någonsin och helt klart i klass med Hagnesta Hill. Alltså: lyssna! Särskilt till Sjukhus, Vals för satan, Svarta linjer och Töntarna - men detta är bara några av de bra låtarna på denna skimrande fina skiva.

Tom är död (Marie Darrieussecq)

Tom är död. Han dog för tio år sedan, bara fyra och ett halvt år gammal. Kvar i världen finns Toms föräldrar och en storebror och lillasyster. Mamman för ordet och skildrar den enorma sorg som blir till galenskap och oförmåga att gå vidare. Att Tom är död, det är vad allting kretsar kring under 225 sidor, utan att det blir särskilt tjatigt eller upprepande. Först på sista sidan återberättas själva den händelse som blev orsak till Toms död.


När jag läste Tom är död hade jag just haft en föreläsning om sorgeprocessen. Den sorgeprocess som beskrivs i Tom är död är den som av de som tycker sig veta kallas patologisk, sjuklig. För berättaren här är den beteckningen ett hån. Vem kan säga att hon borde ha sörjt färdigt? Vem kan säga att hennes sorg inte är normal?

Samma dag som berättaren börjar skriva har hon för första gången njutit av nuet - under en stund har Toms död inte dominerat hela världen utan blivit en bakgrund till hennes upplevelser. Närvarande, men inte på samma smärtsamma sätt. Nu behöver hon skriva av sig alltihop, skapa en berättelse. Romanen är ganska okronologisk med en skarpt frammejslad berättarröst - det märks att Marie Darrieussecq är en riktigt skicklig författare.

I början blev jag visserligen gripen, men kunde ändå inte låta bli att tänka på Duras och tycka att Darrieussecq kom till korta i den jämförelsen. Dessutom stördes jag lite av de alltför morbida inslagen. Sedan tog boken verkligen tag på alla sätt och jag insåg dessutom hur välskriven den är - språket blir den rakbladsvassa egg som får innehållet att gå direkt in i mig och röra vid varje nervtråd. Det här är inte en mysig snyftare. Det här är emotionell skräck. Tom är död är komplex, nästan fri från fel och en av de allra bästa böcker jag läst i år!

Betyg: 9/10