Bengt Ohlssons senaste bok Hennes mjukaste röst tog mig flera månader att läsa. Åtskilliga gånger övergav jag och slukade något som kändes mer intressant, för att sedan pliktskyldigast återvända. Ändå har jag varit i gott sällskap när jag ägnat mig åt läsningen. Jag uppskattar det som är annorlunda: detaljrikedomen, bristen på dramatik.Huvudperson är Karen, en medelålders kanadensisk kvinna som återhämtar sig efter en bilolycka. Vardagen med sina tidvis oöverstigliga utmaningar är i fokus även om tillbakablickar förekommer. Småsaker som andra författare hastar förbi broderar Ohlsson ut och gör viktiga, stora, spännande.
Boken är realistisk på så sätt att den härmar ett vanligt liv. Det märks att mycket arbete ligger bakom detta verklighetstrogna återgivande av hur vi tänker och beter oss. Åtskilliga gånger har Karen någonting på tungan men tvekar och säger det inte - en sådan sak som händer ofta men sällan syns i böckernas värld.
Språket är inte helt hundra, men över medel, fullt av metaforer och andra bilder. Författaren har ansträngt sig och för det mesta lyckats - även om vissa partier blir långrandiga så är det ändå en stor bedrift att ha ägnat 390 sidor åt beskrivingar av vardag, utan att bli tröttsam mer än i undantagsfall. Jag kommer att tänka på Mrs Dalloway. Jag kommer defintivt att fortsätta läsa Ohlsson och ska snarast åtgärda läsluckan som Gregorious utgör.
Andra bloggare om boken
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar