En timme i Dollywood

"Himlen novemberkissar mot rutorna." Den meningen är ganska typisk för Dolly, huvudperson i Amanda Svenssons debutroman. Här är språket särdeles säreget. Mormor Gertrud ”ler ett krackelerat leende” och Dolly säger om sin sömnlöshet: "Jag ligger där och kastar mej fram och tillbaka som en löpande hund på amfetamin." Kreativiteten är närmast oändlig och gränsar till surrealism, mani, galenskap - men i varje sekund av skrivande har Amanda Svensson tömmarna i handen och får språkets häst att galoppera precis dit hon vill.

När jag började läsa tycktes Dolly helt hopplös. Sedan gjorde boken ont och jag ville inte läsa vidare. Ett par timmar senare tog jag upp den tunna skriften igen och slukade den, ett timslångt nafs. Direkt efter sista sidan var jag alldeles upprymd och ville deklamera en nästan så bra det kan bli, men det finns någon slags gnagande känsla av att boken kanske skrumpnar till bara bra när morgondagen kommer.

Må så vara. Just nu är jag fylld av läsglädje. Hey Dolly är helt enkelt ett utmärkt alternativ till alla klassiker: fräsch, fantasirik och färggrann.