Jag var inte alls förväntansfull när jag började läsa Madame Bovary, Gustave Flauberts klassiker från 1857 som han skrev på i sex år. Jag har nämligen många gånger hört att det är en "book about nothing", långtråkig och torr. Inget kunde vara mer felaktigt. Visserligen finns ett svagt och något sövande parti strax innan slutet, men det är kort. I övrigt är den enorma detaljrikedomen oftast ett plus. Jag stryker under åtskilliga träffsäkra rader. Trädgårdarna liknas vid "koketta kvinnor" när de "börjar göra toilett till sommarens fest". Emma solar sig i kärleksförklaringar "liksom man sträcker sig av välbehag i en uppvärmd bastu" men den stora kärleken drar sig undan "ungefär som vattnet sinar i en flod, och hon började redan urskilja den grumliga bottensatsen". Alla Emmas drömmar försvinner i kärleksaffärerna "ungefär som en resande, som glömmer kvar något av sina ägodelar på varje värdhus som besöks på vägen". Rodolphes brev från kvinnor han älskat och övergivit luktar mögel och vissnade rosenblad. Emma riktar till Gud "samma ömma och ljuva ord som hon tidigare hade viskat till sin älskare".
Om skrivandet säger den allvetande berättaren att "ingen människa förmår någonsin uttrycka exakt vad som rör sig inom henne ... utan använder det mänskliga ordet som en spräckt kastrull, på vilken hon trummar melodier som på sin höjd kan komma en björn att dansa, medan hon helst skulle vilja locka stjärnorna att gråta". Flaubert själv är dock mästerlig med "det mänskliga ordet". Han lyckas krydda den deprimerande berättelsen med en torr, ironisk humor som kan få mig att skratta högt mitt i Emmas dödskamp. Synen på människan är djupt pessimistisk - ändå sitter jag efter fullbordad läsning och smeker boken med blicken, för att detta är en skatt som jag är glad att jag inte lämnat ouppgrävd.
Betyg: 8 / 10
10 kommentarer:
Det här är nästan lite spooky, för efter att jag hade läst din beskrivning av "Svindlande höjder" här om dagen så föll tanken mig in att det kanske förhöll sig just på samma sätt med "Madame Bovary" (som jag i likhet med så mycket annat har stående oläst i bokhyllan).
Någon bekant till mig beskrev den, precis som du säger, som en bok där inget händer. Men där ser man alltså! Jag litar mer på din bedömning.
Jag vet inte hur mycket min bedömning är att lita på, eftersom så många tycker att boken är långdragen, men i mina ögon är 30 av 330 sidor tråkiga och det kan jag lugnt förlåta, särskilt med tanke på språket.
Förstår att det blev läskigt!! Vilket sammanträffande!
Prioritera Svindlande höjder, om du ska lita på min bedömning, men vem vet? Madame Bovary kanske är mer din stil?
Hur som helst, om du har båda stående olästa i bokhyllan så tycker jag absolut att du ska ge dem en chans.
Jag har rätt nyligen plöjt dryga 900 sidor Anna Karenina, utan att den kändes särskilt långdragen, så jag tar nog risken. ;-)
Haha, oj! Ja då förstår jag verkligen att du inte bangar för Madame Bovary :)
Tyckte att 500 sidor Brott och straff var lite väl mycket, även om den var spännande hela vägen. Austens Emma ligger oläst just på grund av sin tjocklek (600 sidor). Jag föredrar många tunna framför få tjocka, tyvärr. Men Anna Karenina står högt upp på måste-listan.
Brott och straff slet jag hårt för att komma igenom för några år sedan. Jag vet inte vad det är med mig, men den spänningen som så många finner i den kunde jag inte för mitt liv känna.
Austen är jag också lite rädd att ska kännas långrandig, så jag har inte läst något av henne än, faktiskt.
Jag läser aldrig spänningslitteratur men Brott och straff var verkligen spännande, tyckte jag. Läste ut de sista 100 sidorna framemot midnatt igår. Försökte läsa annat för att slippa mardrömmar, men insåg till sist att det bara var B&S jag ville läsa.
Om du är rädd för långtråkighet hos Austen rekommenderar jag Northanger Abbey. En av hennes bästa, om du frågar mig, och dessutom roligare och lite mer spännande än de andra. Undvik Mansfield Park och Persuasion som förstaböcker. Hon är läsvärd tycker jag - perfekt när man vill slappna av - men min gränslösa kärlek för henne mattas tyvärr av med tiden, märker jag.
Då får jag tacka för bra tips igen. Även Austen's Complete Works bor i min bokhylla, så då vet jag var jag ska börja. :-)
Min mentala bild av din bokhylla får fler hyllplan för varje kommentar du skriver :-)
Åh Madame Bovary är en älskling! Jag underhölls verkligen av Flauberts berättarteknik och det intensiva språket som fick mig att stänga igen boken bara för att få andas en sekund.
Och visst händer det saker! Hallå, vem kan säga nått så dumt?
/Jenny
Jenny: Tydligen finns det de som tycker att intrigen är för tunn för att hålla på i 300+ sidor... men jag håller inte med :)
Skicka en kommentar