Glimtar av en tekopps-samling

En teupplevelse kräver såväl te som kopp: koppens färg och form ska överensstämma med teets karaktär. (Eller så är det bara jag som är knepig.)

Lady Blue












Farfar












Sötis












Mr Miró












Mjukis












Samt, sist men inte minst:
Snorkan!

Fyra dramer från skilda tider

På Kulturhuset spelas just nu Living room, en pjäs om vänskap över gränser. Två kvinnor kommer varandra nära, trots att skilda livsvillkor försvårar mötet. Anette är judinna, uppvuxen i Sverige, född av föräldrar överlevt förintelsen. Asma är palestinier men bor och arbetar i Tel-Aviv. Living room är riktigt viktig och drabbande stark. Jag går ut ur salongen en smula mer människa än innan. Manuset bygger på dialoger mellan skådespelerskorna Anette Sallmander och Mira Awad. Mira är pjäsens Asma, spelad av Mina Azarian som lyckas fånga både integritet och förtvivlan. Läs mer om pjäsen och boka in ett besök på Kulturhuset!

I veckan har jag läst tre pjäser. I väntan på Godot av Samuel Beckett var gråtråkigt monoton och stod sig slätt jämfört med Lysistrate - roligt skriven av Artistofanes, skickligt översatt av Hjalmar Gullberg. Shakespeares Much Ado About Nothing hade många svindlande passager men var alltför ofta intetsägande och pratig. Mest uppskattade jag självständiga Beatrice. Självklart måste hon "tämja sitt vilda hjärta" och bli passande gift, men jag läser ju klassiker av nyfikenhet: Hur tänkte Shakespeare? Här är ett citat i Tekoppens fria översättning:

LEONATO - Systerdotter, jag hoppas att en dag få se dig gift.

BEATRICE - Inte förrän Gud gör män av annan metall än mull. Skulle det inte plåga en kvinna att bemästras av en klump av modig jord? att ge bort sitt liv till en handfull nyckfullt grus? Nej, morbror, jag äktar ingen: Adams söner är mina bröder; och i sanning, jag håller det för en synd att gifta mig med min gelike.

Teprovning - Pai Mu Tan

Inköpt: NK

Bryggning: 70-gradigt vatten, 3 minuters dragning.

Utseende: Bladen är gröna, bruna och vita. Det finns stora blad men också håriga toppskott. Kvistarna är inte bortrensade. Det färdiga teets färg är ljusgul med laxrosa inslag.

Doft: Torr Pai Mu Tan luktar halm. Under bryggningen är bladdoften snarare blommig, som tulpaner eller liljor. I själva teets doft är blommigheten mindre uttalad och det påminner istället starkt om smält smör eller rostade kastanjer.

Smak: Mjuk, rund och djup. Diffus. Ganska mycket sötma. Eftersmaken något bitter. Den andra bryggningen smakar i mångt och mycket som den första. Den tredje smakar samtidigt mer och mindre eftersom vissa toner försvinner helt och andra förstärks.

Fri text: Vitt te består av toppskott som fått lufttorka istället för att hettas upp. Pai Mu Tan tillhör de lägre graderna av vitt te, eftersom det inte enbart innehåller knoppar utan också större blad. Det finns betydligt finare vita teer, men Pai Mu Tan är nog en bra introduktion eftersom vita teer får alltmer subtil smak ju mer högkvalitativa de är. Vitt te är ingenting jag rekommenderar till den som är alltför van vid Earl Grey och Yellow Label – risken finns att det bara smakar varmt vatten, eftersom smaklökarna blivit avtrubbade.

Levande skildring av kvinnoliv 2

I mars har jag läst Pengar och Fru Marianne, två romaner av Victoria Benedictsson (1850-1888). Stilistiskt liknar böckerna varandra, och huvudpersonerna är sextonåriga flickor som gifter sig med rika äldre män, men där Pengar handlar om kvinnan som inte accepterar sin dockhemstillvaro skildrar Fru Marianne en ung och bortskämd kvinna som mognar och blir en "bra hustru". Marianne inser att hon måste behaga sin man och omdanar hela sin personlighet för att den ska passa honom. Selma i Pengar är redan älskad av sin man men känner sig prostituerad. Han har pengar nog att ge henne allt hon vill ha, men i utbyte måste hon ge upp sin vilja.

Först och främst är Victoria Benedictssons romaner psykologiska personlighetsstudier. Särskilt i Fru Marianne dissekeras Marianne, hennes man Börje och hans barndomsvän Pål. Pål är den nervsvage konstnären som gång på gång beskrivs i kvinnliga ordalag. Selma i Pengar är en vild natur som inte vill tämjas, en pojkflicka som liknar Victoria Benedictsson själv.

Böckerna är på många sätt bra, men har sina svagheter, t.ex. det ständiga ältandet av personernas utseenden. Pengar är helt klart starkast: Fru Marianne blir orealistiskt tillrättalagd. Jag skulle glatt ha läst fler romaner av Victoria Benedictsson, men det enda som återstår är dagböcker, noveller och ett oavslutat skådespel. I brist på en till Pengar står allt detta på min läslista, tillsammans med Birgitta Holms biografi.

Pengar som pocket (37 kr)
Pengar som e-bok (gratis)
Fru Marianne som e-bok (gratis)

En hyllning till Dailylit

Via hemsidan http://www.dailylit.com/ kan den som vill prenumerera på böcker via mejl och få korta avsnitt i inkorgen varje dag. Vissa titlar kostar pengar, men klassikerna är helt gratis. Jag prenumererar på Shakespeares Much Ado About Nothing och inser hur mycket jag har gått miste om när jag läst Kung Lear och Macbeth på svenska. Nyanserna försvinner när hath, ere och exeunt blir har, före och går. Jag började läsa igår och stod inte ut med att vänta en hel dag på att få läsa mer. Som tur är finns uppföljningen bara ett musklick bort, och snart hade jag sluktat tio dagsransoner. Nästan beroendeframkallande…

Idén är ju lysande: att ”stressade nutidsmänniskor” kan läsa små doser med jämna mellanrum. Däremot är en vanlig bok att föredra när det gäller tjocka böcker, vissa kan vara uppdelade på hundratals mejl. Jag kommer absolut att använda Dailylit när jag ska fortsätta fördjupa mig i Shakespeares repertoar. Listan över övriga verk som jag vill prenumerera på växer sig allt längre:

Henrik Ibsen – A Doll's House
Anton Chechov – The Seagull
E.M. Forster – Where Angels Fear to Tread
Poems of William Blake
Jane Austen – Persuasion
Virginia Woolf – Jacob's Room
August Strindberg – Miss Julia
Anne Brontë – Agnes Grey

Jag rekommenderar Dailylit till alla som gillar att få mejl om att än Viagra, poker, viktiga möten och andra tråkigheter.

Tesnobb i antågande?

Idag på Ica Brommaplan blev jag stående länge vid teerna. Så snart det finns plats i köksskåpen kommer jag att köpa Roobios med choklad, Chamraj, Honeybush och några Pukka-sorter. Först höll jag på att skrika av extas när jag upptäckte pu-erh i hyllan. Det var som att hitta en tusenlapp på gatan - alldeles för bra för att vara sant. Att den var blandad med oolong hade jag kanske kunnat tåla, men citron?! Trots att jag är agnostisk av mig låter försäljning av smaksatt pu-ehr som en dödssynd i mina öron. Fast vad vet jag, det kanske är jättegott, allergisk mot citron är jag hur som helst.

När jag såg Sencha med kiwismak och yerba mate som fått hela fruktskålen tillsatt insåg jag att min tesmak förändrats. För några veckor sedan skulle jag ha blivit glad över att se naturellt vitt te i en stormarknad, nu fnös jag åt detta påste utan information om ursprung eller kvalitet. Någonting har hänt: Jag googlar på teer minst lika mycket som på böcker, jag kikar in hos Tefascisten och Tebloggen varje dag i längtan efter nya inlägg (arkiven har jag ju redan lusläst) och jag gör listor över tebutiker att söka jobb i.

Jag håller helt enkelt på att, sakta men säkert, förvandlas till en tesnobb. Det känns snarare roligt än jobbigt. Visserligen kvider budgeten, men å andra sidan gör jag ju inte av med pengar på vare sig cigaretter, alkohol, märkeskläder eller smink, och livsnjutare måste man ju få vara.

Jasminte

Jag har länge varit småförtjust i jasminte, men aldrig druckit annat än påsteer som knappt varit i närheten av en blomma. När jag köpte jasminte på NK hade jag höga förväntningar. Av de uppblötta tebladens utseende att döma är detta grönt te, de hela blommorna i gör det till en njutning även för ögat och lukten var gudomlig. Visserligen hade jag av ren snålhet valt den billigaste sorten, men jag tänkte att den ändå borda vara långt bättre än Twinings.

Döm om min besvikelse när kopp efter kopp blev överbryggd, trots allt mindre tebladsmängder, allt kortare bryggtider och 70-gradigt vatten. Gång på gång fick jag te som inte var alldeles för garvsyrligt, snarare en antydan om bitterhet som var dominant nog att förmörka drickandet.

Idag provade jag en ny metod: mindre än 1 tsk teblad, 90-gradigt vatten och 1 minuts bryggning. Slutresultatet gjorde mig mycket förvånad. Vackert ljusgult, väldigt sött i smaken och definitivt blommigt. Milt men djupt, varmt – visserligen är teer vanligtvis heta, men jag menar inte temperaturen. Här finns en mjukhet som värmer och gläder mig. Försmaken är diffus, själva smaken nästan sockrig, eftersmaken något kärv men fortfarande helt utan beska. Med lägre temperatur blev teet snarare mindre välsmakande, men det kan i och för sig ha berott på att tebladen var få och redan hade bryggts en gång.

För mig blev det mer än två koppar sagolikt te. Det blev en lektion i hur stor skillnaden är mellan Te och tekopior. Samt en påminnelse om att inte ge upp. Det tjänar ju ingenting till att försöka köpa fina teer om man inte ser till att brygga dem på rätt sätt.

Betyg: 9/10

O min Gud!

Förutom missbruk av versaler, meningar som avslutas med tre prickar och anglicismer, finns det en sak som jag verkligen avskyr: överdrivet använda utropstecken. Ändå krävdes det mycket stor själsstyrka för att inte krydda rubriken med cirka hundra sådana.

Jag gjorde nämligen en utflykt på Adlibris, sökordet Falkenland, och hitta detta. Min skugga på danska, det vill säga Min skygge. För TRETTIOFEM KRONOR? Det danska språket råkar vara något av en barnslig passion för mig och jag försökte envist ta mig igenom romaner ända tills de danska bokpriserna, och bibliotekens fattiga utbud på nordiska språk, avskräckte mig. Jag har tagit min tillflykt till danska dikter istället, och upptäckt att t.ex. Pia Tafdrup - som jag aldrig gillat i översättning - helt enkelt måste avnjutas i original.

Nåväl, vad jag ville säga var: O min Gud!!!! Undrar hur länge jag lyckas hålla mig innan jag faller till föga och klickar på köp-knappen? Danskt lexikon har jag ju redan. Kvällen känns plötsligt liksom... förgylld! Den lycka som tidigare idag dog när jag upptäcke att ja, ICA hade pu'ehr, MEN det var kryddat med citron, är plötsligt hel. Fullkomlig. Och alldeles, alldeles för osannolik för att vara sann.

Tre romaner av Christine Falkenland

Jag har tidigare aldrig ens tänkt tanken att läsa Christine Falkenland, men eftersom Bokhora-Helena verkar vara så förtjust blev det tre kortromaner vid senaste biblioteksbesöket.

Det ord som beskriver Falkenlands böcker bäst är nog "vidrigt". Människorna som talar är bittra och trasiga, känslorna är starka. I Skärvor av en sönderslagen spegel och Öde är freudianska tankar mycket inflytelserika - hela människornas liv går ut på att försöka kompensera för den kärlek de aldrig fick som barn. Stränga sorters frikyrklighet är ett stående inslag och den vanligaste miljön är Bohusläns skärgård. Sexualitet och religiöst tvivel är ständigt närvarande.

I Min skugga ser en gammal kvinna tillbaka på sitt olyckliga liv. Denna bok läste jag först och blev mycket fängslad av. Visst är läsningen obehaglig, men det korthuggna poetiska språket och den starka stämningen gör att boken blir bra. Öde, där en kvinna är besatt av sin psykoanalytiker, känns snäppet sämre men är hela tiden intressant. Skärvor av en sönderslagen spegel är inte bra, jag blir aldrig intresserad. Liksom i Öde är det övertydligt skrivet, men i Öde fanns åtminstone en spänning.

Jag kommer antagligen att läsa mer av Christine Falkenland så småningom och absolut återvända till Min skugga, som känns stark nog att stanna i minnet länge.

Lyriskt om Lapsang

Lapsang souchong är rökt svart te med kraftig smak. Det känns jordigt och kryddigt, men påminner inte om någon krydda jag känner till. Jag minns lägereldslukt i kläderna som aldrig ville gå bort, timmarna av gitarrspel medan det mörknade allt mer.

Perfekt te när hösten är regnruskig och vintern alltför kall - utmärkt i alla väder, förresten. Kopparna töms på nolltid, varje klunk väcker önskan om mer. Jag känner lycka när de kärva tonerna dröjer i munnen. Lapsanglycka.

Teprovning – Keemun

Dragningstid: ca 5 min

Inköpt: NK

Doft: Som honung. Mustig men lätt.

Smak: Djup och sammansatt. Först sötaktig, sedan mörkare men fortfarande med mycket liten beska. Sträv, smått metallisk eftersmak som dröjer kvar på tungan länge. Honungstonen kan skönjas även om den inte framträder lika starkt som i doften.

Fritext: Keemun är ett svart te från Qimén-provinsen i Kina. Det ska av tradition ingå i English breakfast-blandningar, som jag ju är mycket förtjust i. Efter att ha druckit ren Keemun antar jag att det är denna tesort som står för sötman i EB, medan andra sorter står för beskan. Denna Keemun är nämligen inte besk alls. Sammanfattningsvis är den mycket god och känns som ett annorlunda svart te. Tyvärr gavs ingen information om vilken Keemun-variant det rör sig om.

Betyg: 7/10

Uppdatering: Idag fick jag hälla ut 4 koppar Keemun varav två var odrickbart beska, så jag ber att få revidera vissa påståenden i denna text... (22/1 2008)

Sanna sagor

I den här recensionen får två böcker trängas: Gunilla Linn Perssons Sagan om mig själv och Åsa Linderborgs Mig äger ingen. Böckerna är lika på så sätt att båda författarinnorna berättar upplevelser tätt knutna till dem själva. Sanna berättelser kan vara riktigt tröttsamma, t.ex. BOATS som ynglar av sig likt kaniner, men i bästa fall blir det självupplevda grogrund för berättelser som kommer nära läsaren.

Den som läst brevsamlingen Livstecken kommer att känna igen sig i Gunilla Linn Perssons nya bok. Som vanligt är det nästan gränslöst självutlämnande. Gunilla Linn Persson skildrar psykoser så att de blir sagor, "sagan om mig själv". Språket är säreget, sprudlande av ordglädje. Det känns som en gåva att få följa Gunilla Linn Persson från bok till bok och även om hon skriver tre självbiografier till kommer jag inte att tröttna. - När vi ändå talar Gunilla Linn Persson måste jag tipsa ännu en gång om kortromanen Vännen, som kom för fem år sedan. Även den numera klassiska barnboken Allis med is är obligatorisk läsning. Själv ska jag ge mig i kast med Människor i högt gräs och Smultronfälten.

Åsa Linderborgs debutbok är en biografi över pappan Leif. Även här finns inte ens uns av försköning, men däremot hinkvis med kärlek. Porträttet tecknas inte med varsam hand men det är alltid ömsint. Åsa lämnar ut pappan, men också sig själv. Jag fångades av boken från första stund, inte en sekund av läsningen var bortslösad och jag får väl tillstå att jag grät mot slutet. Jag hade en hel del fördomar om att det här skulle vara ännu en illa skriven eländesskildring, men Mig äger ingen kommer jag att minnas som en viktig bok.

Sväva mellan liv och död...

...är titeln på en samling diktlika aforismer, skrivna av läkaren Carl-Magnus Stolt. Bokens devis är orden "Det finns en dold poesi i sjukrummet". I centrum står vårdarens roll och boken är menad att användas i undervisning, men den förtjänar att läsas även i andra sammanhang. Här finns galghumor, visdom och en stor kärlek till språket. Som poesi betraktat är det klassiskt med många naturreferenser: hårtussarna faller som höstlöv på onkologavdelningen, i patientens lungor finns "töckenartade nebulosor". ”Som frusna molnskuggor på havet bläddrar datortomografen obevekligt fram skiva efter skiva av sanningen”.

Helt formfulländat är det inte - t.ex. finns här många upprepningar som känns osköna - men Stolt är ju egentligen inte poet, så det må vara honom förlåtet. Han väjer inte för döden, inte heller för klichéer, men allting blir ändå lika levande som ljuslågan i rummet där de nyss avlidna lagts för att kallna. Solt beskriver trafikolyckor där offren kvävs av sitt eget blod och skriver om trettonåringar som kommer till akuten med hjärtstillestånd. Liggsår, delirium tremens, psykos, ångest - allting levandegörs med varsam hand. Från obduktionsbordet berättas en enda detalj: ”Den unga kvinnans naglar alltjämt rödmålade, en hyllning till livet”.

Allra starkast kommer jag att minnas en rad: "Tystnaden i trappuppgången utanför den låsta psykiatriavdelningen." I de orden finns en subtil styrka som får mig att rysa. Här sägs eoner och oceaner genom antydda aningar - fantasin fyller tystnaden.

Betyg: 7/10

Gott och blandat II

Igår var jag och min mor på NK eftersom hon hade fått ett presentkort som bara gällde där. Det hela utmynnade i en kasse fylld med olika tesorter:

• Lapacho (barken av ett sydamerikanskt träd)
• Rooibos med champangesmak
• Jasmin
• Teblommor (sådana där som vecklar ut sig i vattnet)
• Lapsang Souchong (lycka!)
• Pai Mu Tan
• Keemun
• Ryskt te (löftet om röksmak lockade)

De hittills smakade har motsvarat förväntningarna, så jag har gott hopp om att vara tetillfredsställd för ett bra tag framöver. Den anonyma kommentarpiken om att jag dricker för mycket smaksatt te inverkade nog en aning på urvalet.

Jag har läst som aldrig förr, tio böcker på tio dagar närmare bestämt. Högen med obloggade titlar hopar sig och ingen ändring skönjes. En tenta närmar sig nämligen med skrämmande fart. Bäst att jag avslutar det här inlägget på direkten och återgår till att studera Mercators kartprojektion, jordens rotation, magmatiska bergarter och agglomerationsfördelens roll som industriell lokaliseringsfaktor.

Bokrearesultatet (Varning för långt inlägg)

Från Akademibokhandeln:

• En konstbok med tavlor av Frida Kahlo, eftersom den innehöll så mycket som jag inte sett förut.

Från NK:s bokhandel, där de sympatisk nog hade 40 % rabatt på allt:

• Doris Lessing – Rufus. Vad kan väl vara bättre introduktion till Lessing än den blott 40 sidor lång boken om en hemlös katt Rufus? Tänkte jag. Helt fel, tyvärr.
• Louis Sachar – Ett hål om dagen.
• Gunilla Linn Persson – Sagan om mig själv. Bokens ämne, psykisk sjukdom, känns angeläget.
• Sarah Waters – Kyssa sammet. Liksom en balanserad diet består av både linsgryta och godis så är lättsmälta böcker ett måste ibland.
• Sarah Waters – Nattvakten. Se föregående inlägg – fast jag har fått för mig att denna är mer allvarlig.
• Jessica Kolterjahn – Ut ur skuggan. Både Erika och Calliope har gillat. Handlingen kretsar kring lesbisk kärlek. Stämningen sägs påminna om Den allvarsamma leken. Vad mer kan jag säga?
• Chimamanda Ngozi Adichie – En halv gul sol. Vilken titel! Det är dags att göra något åt min sorgligt obefintliga allmänbildning i genren litteratur från Afrika.

Från Adlibris:

• Olle Orrje – Smekningar längs bergväggen. Olle Orrje är en av mina mest älskade poeter.
• Emily Brontë – Svindlande höjder.
• Klimatsmart. Försök pracka på mig tips om hur man blir miljövänlig och jag faller som en fura.
• Jane Austen – Förnuft och känsla. Blir alltmer nyfiken på Austen.

Från Bokus:

• Carl-Magnus Stolt – Att sväva mellan liv och död. Poetiska aforismer om sjukvård, skrivna av en filosofiskt lagd läkare.
• Hjalmar Söderberg – Doktor Glas. Omslaget är så snyggt! En svartvit Stockholmsbild med precis rätt känsla. Om inte mitt slitna 60-tals-ex hoppar ner i soptunnan självmant ger jag det hjälp på traven.
• Judith Lennox – Alla mina systrar. Värd att ha i ett inbundet ex så kan pocketen skänkas bort.

Dessutom köpte mamma Åsa Linderborgs Mig äger ingen, som jag snodde till mig och snabbt läste ut. Hon fann även en vegetarisk kokbok som vi nog båda kan ha nytta av. Recepten kommer ur Allt om mat och är så läckra att jag dreglar när jag läser dem.

Sammanfattning: Ryktet om bokreans död är kraftigt överdrivet.

Hjalmar Söderberg - Förvillelser

Efter besvikelsen över Martin Bircks ungdom var jag avogt inställd till Söderbergs debut. Början lovade allt annat än gott. Varför läsa om middagsbjudningar utan substans? Så kom bokens teman in: ungdom, passion, pengar. Huvudpersonen Tomas Weber skuldsätter sig och slösar bort sina dagar i en slags dvala. Med tanke på att det är 1890-tal blir kärleksaffärerna riskabla, men han verkar inte ens tänka tanken att föremålet för hans åtrå när som helst kan bli med barn. När detta (självklart) sker, samtidigt som lånen ska betalas, tvingas Tomas växa ur sin naivitet.

Det är ibland jobbigt att läsa om hur Tomas gräver sin egen grav, men samtidigt är språket och berättarstilen en sann njutning. Mycket kanhända, voro, hafsluft, lifsglädje, aderton. Visserligen har Söderberg en tröttsam fableisse för naturlyriska miljöbeskrivningar, här liksom i sina senare böcker, men där är jag beredd att benåda. Däremot är jag evigt ond på honom för att han skrev så få romaner.

Sifferbetyg: 8/10

Jessica Kolterjahn - Ut ur skuggan

Svensk mellankrigstid. Ung kvinna som försöker manövrera sig fram bland förväntningar och krav. Genom fotografering och flera förhållanden lyckas hon hitta det - livet. Språket är finstämt och välbalanserat. Det är tidstypiskt men samtidigt mycket modernt. Det är trevligt att följa Agnes, jag känner mig trygg samtidigt som hennes fiktiva öde fängslar.

När jag läser vissa recensioner häpnar jag - har vi verkligen läst samma bok? Inte är det här särskilt förtvivlat, snarare så luftigt och ljust att klaustrofobin uteblir även i de svåra stunderna. Jag känner mig aldrig uttråkad, trots att jag läser boken i ett enda svep. Inte heller kan jag se någon anledning till att vara överlägset dryg som SVD:s recensent och såga namnen. Vad spelar det för roll att huvudpersonerna heter Agnes och Claire, det är väl ändå annat som är centralt?

Sifferbetyg: 7/10

Läs Agnés fina recension av boken

Malte Persson: Dikter

Nyord: Revbenspersienner - Såpbubblehinnelika

Alliterationer: Pupillernas paletter - Dikternas dementa diamanter

Ordlek: B mig inte... C mig - Hell of Fame, Ha-ha-hades - Komsi kosmos!

Poesi: En fågelvråks ryttlande flygande frågetecken - Överträd gränsen, över trädgränsen

*

Det är hejdlöst rimmande, det är galet galopperande, dikterna tar sig själv på stort allvar men med glimten i ögat. Diktsamlingen är ett överlastat skepp som sjunker in i mitt medvetande och förblir där. Jag kommer på mig själv med att vrida ansiktsdragen i till synes omöjliga grimaser under läsningens gång, helt enkelt för att jag koncentrerar mig så hårt. Jag häpnar, tappar hakan, gapskrattar - vad ÄR det här? Egentligen?

*

Idag är tankarna som drunknat vatten,
kvävda av sitt eget element.
Den tunga trötta galna glada gamla solen

klarade sig över horisontens
snubbeltråd, bara för att lösas upp:
en vitaminberikad brustablett
bland molnen

*

Den första avdelningen är lysande. Avdelning två och tre känns bleka i jämförelse, men mot slutet tar det sig ordentligt. Sammanfattningsvis: en upplivande lässupplevelse - en injektion av liv.

*

Att inte bara i såp-hal
syllogistisk balsal se
synapserna sinistert
gnistra. Gå och stå och

ligga här och tänka. -

Blänka

Biblioteksböcker som väntar läsning

Romaner

Christine Falkenland – Öde, Min skugga, Skärvor av en sönderslagen spegel. Vilket språk! Precis vad som behövs när man förtvivlat försöker förstå att man faktiskt har läst alla Hjalmar Söderbergs romaner. Tack för inspirationen, tgllt!

Katarina Danielsson – Livet vinkar (som en Kurt). Humoristiskt och enkelt. Perfekt när hjärnan är överhettad.

Tjingoz Ajtmatov – Pojken och havet

Dikter

Bruno K Öijer – Medan giftet verkar

Katarina Frostenson – Endura

Pjäser

Artistofanes – Lysistrate

Sofokles – Kung Oidipus

Samuel Beckett – I väntan på Godot

En lista över bokreakap kommer snart. Jag älskar listor, märks det? Just nu känner jag mig smått begraven i läsning. "Så mycket böcker, så lite tid." En tenta att förbereda sig inför, ett hushåll att sköta, ett jobb att gå till. Jag kippar efter andan och är rädd att läshögen ska störta samman likt ett enormt jordskred och ödelägga lägenheten – skräckbilder som sällar sig till min tidigare boknördsmardröm om att försöka bära runt Shakespeares samlade verk på bussen.

Vargkvinnan Kamala

Inger Edelfeldts debutroman Duktig pojke är så välskriven och full av liv att jag läst den gång på gång. Dessutom är Edelfeldt en annorlunda och bra poet vars två diktsamlingar, Salt och Efter Angelus, står högt i kurs hog mig. Kamalas bok har jag länge velat läsa. När jag snubblade över den tunna boken på biblioteket visste jag: Det var dags.

Huvudpersonen i Kamalas bok är en tjugotvåårig kvinna vars liv står stilla. Hon har inte många att umgås och hennes pojkvän är långtifrån den drömprins som hon längtar efter. Hon arbetar som kassörska på affären Små Skära Saker och är besatt av att vara ren och vacker ifall Den Rätte skulle dyka upp. Men hur mycket hon än duschar och sminkar sig så är hon ändå missnöjd och slits mellan hetsätning och svält. I fantasin är hon en vild vargflicka - Kamala. Egentligen har hon fastnat i sin fattiga tillvaro.

Kamalas bok är genomsyrad av Inger Edelfeldts drastiska humor som gör den småsorgliga berättelsen fängslande. Någon intrig finns inte och historien kan knappast kallas för roman. I slutet lämnas många trådar lösa, men ändå gillar jag Kamalas bok och är fullt beredd att acceptera den precis så som den är.

Väntan och förväntan

För några timmar sedan kom ett sms: reaböcker finns att hämta. Jag som väntat i tio dagar fick lust att rusa. Men av det finstilta framgår att jag måste hålla mig i skinnet tills efter 17.00. Så nu sitter jag här och tuggar på naglarna av spänning. Visserligen vet jag exakt vad jag får, men känslan infinner sig ju inte förrän jag kan vidröra böckerna. Jag ler saligt bara jag tänker på det... varje bokbeställning och biblioteksbesök är ju i själva verket ett försök att stilla den förlamande skräcken. Tänk om jag en dag upptäcker att det inte finns några lockande böcker i närheten?

Läsrapport februari

• Erich Maria Remarque – På västfronten intet nytt
• Shakespeare – Macbeth
• Marie Hermansson – Svampkungens son
• Viktor Johansson – Kapslar
• Moa-Lina Croall – Sen tar vi Berlin
• Beate Grimsrud – Har någon sett mig någon annanstans?
• Kazuo Ishiguro – Never let me go
• Inger Edelfeldt – Kamalas bok
• Malte Persson – Dikter
• Daodejing

Alltså tio böcker på 29 dagar. Det må låta som mycket, men sanningen är att bara tre av böckerna tog någon tid att läsa, alla andra kunde avnjutas på nolltid.

Just nu läser jag Allt går sönder av Chinua Achebe, en gripande och stor läsupplevelse, tråkigt bara att karaktärsbyggandet och miljöpresentation är över, nu börjar allt det hemska hända.

Luften har gått ur mig just nu vad gäller bloggandet, den första förälskelsen är över och jag behöver ompröva min relation till bloggen. Men jag förväntar mig att återkomma, för te- och bokkärleken är så stor att den kräver en ventil.

På återseende!