Darjeeling Finest Tippy Golden Flowery Orange Pekoe 1 (FTGFOP1)
Inköpt: Kahls kaffe- & tehandel
Pris: Ca 30 kr/hg
Doft: De torra bladen luktar rostad majs. Lite bränd lukt, men inte negativt, mer som hårt rostat bröd. Jag kommer också att tänka på kol eller aska. De blöta bladen luktar kakao/choklad. Själva teet har del av båda dofterna, men mycket svagare.
Smak: Som typiskt svart te men lite ”rostat”. Det påminner om kaffe och är en aning nötigt, hasselnötter tror jag. Lite beska som känns på tungan, särskilt efter drickandet.
Fritext: Tilltalar mig mycket!
Betyg: 7/10
–
Darjeeling First Flush (FF)
Inköpt: Kahls kaffe- & tehandel
Pris: 109 kronor/100 g
Doft: Lite bränd lukt på de torra tebladen, frisk mintdoft och lakritsarom från de våta bladen.
Smak: Som ett bra jasminte, riktigt gott när jag brygger i 90 grader 1½ minut med 1 tsk teblad. Det brända kan anas men svagt svagt svagt, smaken är snarare blommig och jag tänker på melon eller en tunn juice. Sött!
Bryggning: Teet är inte särskilt förlåtande. För kort eller för lång dragningstid ger ett tråkigt te. Jag får ut 3 bra bryggningar av 1 tsk blad.
Betyg: 7/10
–
Darjeeling First Flush Fair Trade
Fabrikat: North & South
Pris: 42 kr/100 g
Beskrivning: Gott såväl varmt som kallt. Ett utmärkt vardagste, särskilt med tanke på priset! Ger tre bryggningar på 1 tsk teblad. Även om Kahls Darjeeling FF är något godare så rekommenderar jag detta. Det är rättvisemärkt och nästan lika gott, men ännu mindre förlåtande. Jag rekommenderar en bryggning på 30 sekunder, annars riskerar teet att bli överbryggt.
Betyg: 6/10
söndagen den 27:e april 2008
lördagen den 26:e april 2008
Golden Yunnan
Köpt: Rosson Tea
Doft: Som Yunnan FOP, lite rökigt, men här finns också något mer som jag inte kan identifiera men som tilltalar mig mycket. Vid närmare eftertanke är det en söt lukt, lite rutten, som övermogna frukter. Fallfrukt. Spruckna plommon som bina svärmar kring.
Färg: Tebladen är svarta och bruna. Det färdiga teet är mörkt, nästan svart.
Smak: Märklig smak, påminner om pu ehr. Inte helt njutbart att dricka, snarare smått obehagligt och motbjudande. Ändå tömmer jag koppen och känner mig sugen på mer. Oljig känsla på tungan. Mycket liten beska som snarare är angenäm än negativ.
Fritext: Ett väldigt ”pusslande” te som är ljusår från Earl Grey och som kräver invänjning. Jag är inte alls förvånad över att Yunnan och Pu Ehr tillverkas i samma Kina-provins.
Betyg: 6/10
Doft: Som Yunnan FOP, lite rökigt, men här finns också något mer som jag inte kan identifiera men som tilltalar mig mycket. Vid närmare eftertanke är det en söt lukt, lite rutten, som övermogna frukter. Fallfrukt. Spruckna plommon som bina svärmar kring.
Färg: Tebladen är svarta och bruna. Det färdiga teet är mörkt, nästan svart.
Smak: Märklig smak, påminner om pu ehr. Inte helt njutbart att dricka, snarare smått obehagligt och motbjudande. Ändå tömmer jag koppen och känner mig sugen på mer. Oljig känsla på tungan. Mycket liten beska som snarare är angenäm än negativ.
Fritext: Ett väldigt ”pusslande” te som är ljusår från Earl Grey och som kräver invänjning. Jag är inte alls förvånad över att Yunnan och Pu Ehr tillverkas i samma Kina-provins.
Betyg: 6/10
Yunnan FOP (Flowery Orange Pekoe)
Köpt: Kahls kaffe och te
Doft: Tebladen luktar trä, rök, kryddor. De våta tebladen luktar först rök, sedan rå potatis. Själva teet luktar rökt lax.
Färg: Mörk, nästan svart.
Smak: Klassik smak av svart te men också svagt rökig och lite kanelkänsla. Pepprigt är en vanlig beskrivning och jag förstår vad som menas. Starkt bryggt smakar det nästan Lapsang, vilket är en komplimang.
Betyg: 7/10
Doft: Tebladen luktar trä, rök, kryddor. De våta tebladen luktar först rök, sedan rå potatis. Själva teet luktar rökt lax.
Färg: Mörk, nästan svart.
Smak: Klassik smak av svart te men också svagt rökig och lite kanelkänsla. Pepprigt är en vanlig beskrivning och jag förstår vad som menas. Starkt bryggt smakar det nästan Lapsang, vilket är en komplimang.
Betyg: 7/10
onsdagen den 23:e april 2008
Denna dag som är idag...
...ägnar jag mig åt pluggning, tedrickning och läsning. Som vanligt. Men vad kan passa bättre på självaste Världsbokdagen än att med ett lyckligt leende läsa Baudelaire och med en salig suck lägga ifrån sig pocketen när den sista dikten sorgligt nog är läst? Det ondas blommor kommer jag att återvända till gång på gång tills 99 % av raderna är understruckna med rött bläck. Det finns inte en enda dålig dikt i hela boken, trots att den innehåller mer än hundra dikter. Inte ens i de dikter som täcker flera sidor finns svaga verser.
Jag tror inte att kvaliteten beror enbart på Baudelaire i egen hög person - även översättaren Ingvar Björkesson måste ha åstadkommit ett mästerverk, för när jag läser engelska översättningar som knappt lyckas rimma förundras jag än mer över att jag hittar cirka 3 nödrim i hela boken. Han är i gott sällskap dessutom, för såväl Gunnar Ekelöf som Hjalmar Gullberg, Dan Andersson och åtskilliga andra har tolkat Baudelaire.
Allting stämmer. 10 poäng av tio, 100 poäng av hundra. Ingen besvikelse, bara sötma och extas. Jag har sällan stött på så fulländade upplevelser och nästan enbart inom poesin: Tuija Nieminen Kristoferssons dikt i D:ets mage, Tranströmers Den halvfärdiga himlen, Sonja Åkessons Hästens öga, Marie Lundquists Astrakanerna, Bei Daos Färdskrivaren. Men det är länge sedan nu och därför är jag än mer överväldigad över att få en ny favorit att sälla till de gamla utslitna. Snart kommer pocketen att vara sönderläst. Köp! Själv ska jag surfa runt en stund på Fleurs' Du Mal och förbanna mig själv för att jag inte kan franska.
À la pâle clarté des lampes languissantes,
Sur de profonds coussins tout imprégnés d'odeur
Hippolyte rêvait aux caresses puissantes
Qui levaient le rideau de sa jeune candeur.
Jag tror inte att kvaliteten beror enbart på Baudelaire i egen hög person - även översättaren Ingvar Björkesson måste ha åstadkommit ett mästerverk, för när jag läser engelska översättningar som knappt lyckas rimma förundras jag än mer över att jag hittar cirka 3 nödrim i hela boken. Han är i gott sällskap dessutom, för såväl Gunnar Ekelöf som Hjalmar Gullberg, Dan Andersson och åtskilliga andra har tolkat Baudelaire.
Allting stämmer. 10 poäng av tio, 100 poäng av hundra. Ingen besvikelse, bara sötma och extas. Jag har sällan stött på så fulländade upplevelser och nästan enbart inom poesin: Tuija Nieminen Kristoferssons dikt i D:ets mage, Tranströmers Den halvfärdiga himlen, Sonja Åkessons Hästens öga, Marie Lundquists Astrakanerna, Bei Daos Färdskrivaren. Men det är länge sedan nu och därför är jag än mer överväldigad över att få en ny favorit att sälla till de gamla utslitna. Snart kommer pocketen att vara sönderläst. Köp! Själv ska jag surfa runt en stund på Fleurs' Du Mal och förbanna mig själv för att jag inte kan franska.
À la pâle clarté des lampes languissantes,
Sur de profonds coussins tout imprégnés d'odeur
Hippolyte rêvait aux caresses puissantes
Qui levaient le rideau de sa jeune candeur.
Jane Austen - Mansfield Park
Ännu en roman av ironins språkskulptris. Mättnadskänsla - man kan sannerligen få för mycket av olycklig kärlek och lyckliga slut - men mest av allt tillfredsställelse. Det är tryggt att vistas i Austens värld, som att gå på tebjudning hos någon man känner väl. Det slår inga farliga gnistor, samtalsämnena blir stundom uttjatade, men jag blir väl omhändertagen.
Mansfield Park är en sen Austen-roman och skiljer sig något från Pride and Prejudice som jag just nu läser. Huvudpersonen Fanny skulle aldrig visa sin ilska, hon skulle aldrig bli arg. Fanny är - som min mamma föraktfullt utbrast - ett mähä.
Men vad annat kan en blyg flicka bli när hon slits från sitt fattiga men välkända hem och sedan uppfostras hos rika släktingar på landet, utan att få träffa sin familj, utan att behandlas som en jämlike, ständigt sedd ner på? Hon tvingas till tacksamhet och gör inte uppror förrän familjen försöker få henne att äkta en man hon inte älskar. Det märks att Austen trodde på kärleksäktenskap.
Den man Fanny älskar har bara ögon för en rik och snobbig flicka och är blind för sin älskades många brister. Allt är en härva som blir prydligt utredd. Och av detta garnnystan stickas en mysig yllakofta. Kanske grådaskig i jämförelse med Pride and Prejudice (som om den vore ett klädesplagg skulle vara en karmosinröd balklänning), men värmande.
Mansfield Park är läsvärd för dem som gillar Austen och vill se en annan sida än de ungdomligt djärva. Visst kan kvinnobilden diskuteras, visst blir jag irriterad när Austen finner överklassvanor självklara, men det är en tidsresa, en klassresa, en upplevelse. Ingen bergochdalbane-ritt men trevlig skritt på fullblodshäst genom 1800-talets England.
Mansfield Park är en sen Austen-roman och skiljer sig något från Pride and Prejudice som jag just nu läser. Huvudpersonen Fanny skulle aldrig visa sin ilska, hon skulle aldrig bli arg. Fanny är - som min mamma föraktfullt utbrast - ett mähä.
Men vad annat kan en blyg flicka bli när hon slits från sitt fattiga men välkända hem och sedan uppfostras hos rika släktingar på landet, utan att få träffa sin familj, utan att behandlas som en jämlike, ständigt sedd ner på? Hon tvingas till tacksamhet och gör inte uppror förrän familjen försöker få henne att äkta en man hon inte älskar. Det märks att Austen trodde på kärleksäktenskap.
Den man Fanny älskar har bara ögon för en rik och snobbig flicka och är blind för sin älskades många brister. Allt är en härva som blir prydligt utredd. Och av detta garnnystan stickas en mysig yllakofta. Kanske grådaskig i jämförelse med Pride and Prejudice (som om den vore ett klädesplagg skulle vara en karmosinröd balklänning), men värmande.
Mansfield Park är läsvärd för dem som gillar Austen och vill se en annan sida än de ungdomligt djärva. Visst kan kvinnobilden diskuteras, visst blir jag irriterad när Austen finner överklassvanor självklara, men det är en tidsresa, en klassresa, en upplevelse. Ingen bergochdalbane-ritt men trevlig skritt på fullblodshäst genom 1800-talets England.
måndagen den 21:e april 2008
Hemma igen
Om detta vore en dagboksblogg skulle jag berätta om min resa, men te och böcker känns - som vanligt - mer lockande att skriva om.
I pauserna mellan tedrickande, promenader och samtal slukade jag Jane Austens Mansfield Park och påbörjade Änglahuset av Kerstin Ekman. Deras sinsemellan så olika stilar var ren njutning. Austens må bra-drama, Ekmans språkskimmerupplysta fattigdomsdepp. Lite poesi slank också ner: Gustaf Frödings Gralstänk och Nytt och gammalt, Jan Wolf-Wats Södra Västerbottens kustland och Svalorna i katedralen.
Nio teer införskaffades från tre olika tebutiker. Bland annat Golden Yunnan, Darjeeling First Flush, Nilgiri FOP, grön rooibos och Honeybush. Teskåpet börjar bli proppfullt.
Hemma väntade ett paket från Adlibris. Charlotte Brontës Villette, Te - från Sencha till Lapsang, Kerstin Norborgs novellsamling Missed abortion och Cecilia Hanssons diktsamling Tänj min hud. Dessutom en skolbok om vetenskapsteori: positivsim, hermeneutik, relativism och dogmatism. Nyttigt som råggröt men torrt trist tråkigt jämfört med Baudelaire och P&P.
Dags att brygga mer Darjeeling och ta itu med plugg, dammråttor och odiskade tekoppar.
Takuss! Eller, för alla därute som inte pratar grönländska: Vi ses!
I pauserna mellan tedrickande, promenader och samtal slukade jag Jane Austens Mansfield Park och påbörjade Änglahuset av Kerstin Ekman. Deras sinsemellan så olika stilar var ren njutning. Austens må bra-drama, Ekmans språkskimmerupplysta fattigdomsdepp. Lite poesi slank också ner: Gustaf Frödings Gralstänk och Nytt och gammalt, Jan Wolf-Wats Södra Västerbottens kustland och Svalorna i katedralen.
Nio teer införskaffades från tre olika tebutiker. Bland annat Golden Yunnan, Darjeeling First Flush, Nilgiri FOP, grön rooibos och Honeybush. Teskåpet börjar bli proppfullt.
Hemma väntade ett paket från Adlibris. Charlotte Brontës Villette, Te - från Sencha till Lapsang, Kerstin Norborgs novellsamling Missed abortion och Cecilia Hanssons diktsamling Tänj min hud. Dessutom en skolbok om vetenskapsteori: positivsim, hermeneutik, relativism och dogmatism. Nyttigt som råggröt men torrt trist tråkigt jämfört med Baudelaire och P&P.
Dags att brygga mer Darjeeling och ta itu med plugg, dammråttor och odiskade tekoppar.
Takuss! Eller, för alla därute som inte pratar grönländska: Vi ses!
tisdagen den 15:e april 2008
Hej så länge!
Just nu packar jag te, kläder och böcker inför en stillsam resa. Avfärd imorgon, hemkomst på söndag, säkerligen med många fler böcker än vad jag packar ner.
Jag ser fram emot att strosa, besöka bokhandlar, dricka te och framförallt läsa. I gårkväll slukade jag tre diktsamlingar och blev hungrig efter mer. Längtade Aase Berg, Adam Zagajewski, Ann Jäderlund men var tvungen att sova.
- Dags att fortsätta packa.
Jag ser fram emot att strosa, besöka bokhandlar, dricka te och framförallt läsa. I gårkväll slukade jag tre diktsamlingar och blev hungrig efter mer. Längtade Aase Berg, Adam Zagajewski, Ann Jäderlund men var tvungen att sova.
- Dags att fortsätta packa.
måndagen den 14:e april 2008
Förnuft och känsla igen
Denna gång handlar det om filmatiseringar av Sense and Sensibility. Nämligen Ang Lees film från 1995 och BBC:s tv-serie från 2008. Filmen såg jag först och gillade, även om jag fann den överspelad. Jag föredrar subtilitet framför smäktande stråkar och breda lager känslor. Filmen var helt enkelt mer i Mariannes stil än i Ellinors.
När jag såg tv-serien tyckte jag länge att den var vida överlägsen filmen, även om den börjar totalt o-Austenskt med en förförelsescen (historiens upphov skulle ha svimmat). I tv-serien finns mindre kariaktyr och komedi, det är nedtonat. Trots att - eller kanske just för att? - det inte är Stora Stjärnor som spelar så blir det mer trovärdigt. Marianne och Ellinor känns mänskliga, inte spelade. Dan Stevens, som spelar Edward, är kanske inte tillräckligt blyg men mycket bättre i sitt spel än Hugh Grant. Han är en av de få jag kände igen, från The Line of Beauty där han spelade huvudrollen och är än mer övertygande.
Överste Brandon (David Morrisey) är inte så tråkig som han borde vara, men å andra sidan känner jag sympati för honom, en känsla som Alan Rickman aldrig väckte. Tv-seriens stora minus är Willoughby. Han ser ut som en groda, är lika charmerande som en stubbe och hinner knappt komma in i handlingen förrän han försvinner. Överhuvudtaget lyckades tv-serien vara mer grund än filmen, trots längre speltid. I tredje avsnittet blir den dessutom minst lika överspelad och känslodränkt som filmen. Det gör att de sammanfattningsvis har ungefär samma kvalitet båda två: någonstans mitt emellan okej och bra. Jag tror att jag föredrar filmen.
För den som gillar Austen rekommenderar jag att båda versionerna tittas på, då de har handskats med boken på olika sätt.
När jag såg tv-serien tyckte jag länge att den var vida överlägsen filmen, även om den börjar totalt o-Austenskt med en förförelsescen (historiens upphov skulle ha svimmat). I tv-serien finns mindre kariaktyr och komedi, det är nedtonat. Trots att - eller kanske just för att? - det inte är Stora Stjärnor som spelar så blir det mer trovärdigt. Marianne och Ellinor känns mänskliga, inte spelade. Dan Stevens, som spelar Edward, är kanske inte tillräckligt blyg men mycket bättre i sitt spel än Hugh Grant. Han är en av de få jag kände igen, från The Line of Beauty där han spelade huvudrollen och är än mer övertygande.
Överste Brandon (David Morrisey) är inte så tråkig som han borde vara, men å andra sidan känner jag sympati för honom, en känsla som Alan Rickman aldrig väckte. Tv-seriens stora minus är Willoughby. Han ser ut som en groda, är lika charmerande som en stubbe och hinner knappt komma in i handlingen förrän han försvinner. Överhuvudtaget lyckades tv-serien vara mer grund än filmen, trots längre speltid. I tredje avsnittet blir den dessutom minst lika överspelad och känslodränkt som filmen. Det gör att de sammanfattningsvis har ungefär samma kvalitet båda två: någonstans mitt emellan okej och bra. Jag tror att jag föredrar filmen.
För den som gillar Austen rekommenderar jag att båda versionerna tittas på, då de har handskats med boken på olika sätt.
Christine Falkenland - Själens begär
Jag trodde att Falkenlands bok Skärvor av en sprucken spegel var dålig. Den är inte bra, men underbar i jämförelse med Själens begär.
Själens begär är lika vidrig som allt Falkenland skriver, och huvudpersonen är pervers som vanligt, men här finns inte kvaliteter nog för att uppväga mitt illamående. Språket är inte fulländat, som i Min skugga. Jag stör mig på alla gammaldags ord som petas in. Det påminner om vitrinskåp fulla med prydnader. Det känns inte naturligt, inte tidstypiskt, utan får mig bara att undra vilken synonymordbok som använts.
Efter femtio sidor skulle jag helst av allt kompostera boken, för den vore passande maskföda, men jag läser tappert ut och det känns som att svälja en hel flaska hostmedicin. Visst är det en intressant personstudie, och visst är Falkenland en exceptionell författare, men jag får ingen lust att läsa fler av hennes romaner. Däremot kan jag tänka mig att hon är varje psykoanalytikers drömpatient. Självaste Freud skulle ha blivit imponerad.
Själens begär är lika vidrig som allt Falkenland skriver, och huvudpersonen är pervers som vanligt, men här finns inte kvaliteter nog för att uppväga mitt illamående. Språket är inte fulländat, som i Min skugga. Jag stör mig på alla gammaldags ord som petas in. Det påminner om vitrinskåp fulla med prydnader. Det känns inte naturligt, inte tidstypiskt, utan får mig bara att undra vilken synonymordbok som använts.
Efter femtio sidor skulle jag helst av allt kompostera boken, för den vore passande maskföda, men jag läser tappert ut och det känns som att svälja en hel flaska hostmedicin. Visst är det en intressant personstudie, och visst är Falkenland en exceptionell författare, men jag får ingen lust att läsa fler av hennes romaner. Däremot kan jag tänka mig att hon är varje psykoanalytikers drömpatient. Självaste Freud skulle ha blivit imponerad.
fredagen den 11:e april 2008
Jane Austen - Förnuft och känsla
Jag såg Ang Lees filmatisering av Sense and Sensibility och kände att detta vill jag läsa. Alltså införskaffades en pocket för 39 kronor från Adlibris. När jag började läsa boken på engelska gav jag upp redan innan jag hunnit bläddra bortom förstasidan, så svensk översättning verkade klokt.
Två systrar som tillhör den lägre överklassen står i centrum. De har aldrig kommit i närheten av kroppsarbete, men är inte förmögna nog för att vara attraktiva på äktenskapsmarknaden. Trots detta förälskar de sig i förmögna män och det är upplagt för många missförstånd som sjävklart slutar lyckligt. Titeln härrör från det faktum att Ellinor styrs av sitt tänkande, den yngre Marianne lever ut sina känslor. Båda systrarna går till överdrift, de är varandras motpoler. Världen ses genom Ellinors ögon även om hon inte för ordet.
Så fort jag läst klart läste jag andra bloggares recensioner av boken. Först fann jag Bokidiotens inlägg, med ett negativt utlåtande: karikatyriskt, irriterande. Jag håller snarare med Lilldjuret - hon säger mycket klokt som kräver att citeras. Alltså: "Typisk 1800-tals chick lit ... Men ingen chick lit är mer välskriven. Austens dialog är så subtil att man helst ska läsa varje replik två gånger."Jag njuter av språket, av ironin och de humoristiskt tecknade karaktärerna, även om jag stör mig på det ständiga värderandet av människor utifrån bildningsnivå. Bara överklass och medelklass figurerar i boken, men det är tydligt att Austen bryr sig mer om intelligens än om pengar. De fåfänga, stolta och självupptagna blir blodigt slaktade av knivskarpa formuleringar.
Ännu ett Lilldjuret-citat: "Man kan läsa den för dialogen och språket, för tidsskildringen, för kärlekshistorierna." Själv läser jag Austen av alla dessa anledningar. Medan Sarah Waters framstår som oläsbart simpel är Austen sofistikerad. Här finns inte ens kyssar, men romanserna är betydligt mer fängslande än moderna kärleksskildringar.
Jag fick blodad tand och läste Övertalning - som var snäppet sämre men okej. Nu har jag påbörjat Pride and Prejudice, originalspråk denna gång. Jag har sett Ang Lees filmatisering en gång till och tittar för tillfället på BBCs rykande färska tv-serie. Emma verkar lockande tjock, ryggens bredd ger ett saftigt intryck. Det artar sig till att bli en Austen-vår.
Två systrar som tillhör den lägre överklassen står i centrum. De har aldrig kommit i närheten av kroppsarbete, men är inte förmögna nog för att vara attraktiva på äktenskapsmarknaden. Trots detta förälskar de sig i förmögna män och det är upplagt för många missförstånd som sjävklart slutar lyckligt. Titeln härrör från det faktum att Ellinor styrs av sitt tänkande, den yngre Marianne lever ut sina känslor. Båda systrarna går till överdrift, de är varandras motpoler. Världen ses genom Ellinors ögon även om hon inte för ordet.
Så fort jag läst klart läste jag andra bloggares recensioner av boken. Först fann jag Bokidiotens inlägg, med ett negativt utlåtande: karikatyriskt, irriterande. Jag håller snarare med Lilldjuret - hon säger mycket klokt som kräver att citeras. Alltså: "Typisk 1800-tals chick lit ... Men ingen chick lit är mer välskriven. Austens dialog är så subtil att man helst ska läsa varje replik två gånger."Jag njuter av språket, av ironin och de humoristiskt tecknade karaktärerna, även om jag stör mig på det ständiga värderandet av människor utifrån bildningsnivå. Bara överklass och medelklass figurerar i boken, men det är tydligt att Austen bryr sig mer om intelligens än om pengar. De fåfänga, stolta och självupptagna blir blodigt slaktade av knivskarpa formuleringar.
Ännu ett Lilldjuret-citat: "Man kan läsa den för dialogen och språket, för tidsskildringen, för kärlekshistorierna." Själv läser jag Austen av alla dessa anledningar. Medan Sarah Waters framstår som oläsbart simpel är Austen sofistikerad. Här finns inte ens kyssar, men romanserna är betydligt mer fängslande än moderna kärleksskildringar.
Jag fick blodad tand och läste Övertalning - som var snäppet sämre men okej. Nu har jag påbörjat Pride and Prejudice, originalspråk denna gång. Jag har sett Ang Lees filmatisering en gång till och tittar för tillfället på BBCs rykande färska tv-serie. Emma verkar lockande tjock, ryggens bredd ger ett saftigt intryck. Det artar sig till att bli en Austen-vår.
torsdagen den 10:e april 2008
Teprovning: Ti Kuan Yin Superior
Skillnaden mellan grönt och svart te är att grönt te hettas upp innan det hinner oxidera (reagera med luftens syre), medan svart te får en helt annan karaktär genom att det oxiderar. Oolong är ett mellanting mellan svart och grönt te: oxidationsprocessen avbryts innan teet hinner bli svart. Beroende på hur oxiderat ett Oolong är så blir det ljust eller mörkt. Ti Kuan Yin är medeloxiderat. Oolong betyder svart drake och namnet Ti Kuan Yin kan ungefär översättas ”nådens järngudinna”. Kuan Yin är inom asiatisk tradition en kvinnlig efterföljare till Buddha, en bodhisattva.
När jag först drack Ti Kuan Yin kände jag bara en svag smak som inte var behaglig. Mamma däremot pratade lyriskt om nyponnyanser och persikotoner. Senare samma dag gjorde jag en ny kopp, som jag uppskattade betydligt mer, och de följande dagarna drack jag enbart Ti Kuan Yin. Så nog gillar jag detta te. Det var bara inte fullt så fantastiskt som jag väntat mig av oolong.
De torra tebladen doftar hö. De blöta tebladen luktar först fruktigt, sedan sött. I torrt skick är teet rullat och ser ut som märkliga gröna bär. Stjälkarna är kvar. När jag häller vattnet (80 grader) över bladen så att de expanderar ser jag att de är stora och gröna som ärgad koppar. Jag iakttar de tunna nerverna, tuggar på ett blad – bittert! Själva teet är dock inte bittert men har en sträv eftersmak. Oolong, liksom Pu'er, kan bryggas många gånger och jag har fått ut sex bryggningar ur detta Ti Kuan Yin utan att bli besviken på resultatet.
Det finns en sötma i teet. Ibland tycker jag mig skönja gräsiga och gurkiga toner, andra gånger associerar jag snarare till blommor och frukt. Det är svårt att sätta ord på smaken, det här är så totalt annorlunda än te dränkt i essenser. Det är en helt annan värld. Någon dag ska jag prova röd Ti Kuan Yin, ugnsbakad Ti Kuan Yin, lagrat Oolong… Tekoppen snobbar vidare, alltså.
När jag först drack Ti Kuan Yin kände jag bara en svag smak som inte var behaglig. Mamma däremot pratade lyriskt om nyponnyanser och persikotoner. Senare samma dag gjorde jag en ny kopp, som jag uppskattade betydligt mer, och de följande dagarna drack jag enbart Ti Kuan Yin. Så nog gillar jag detta te. Det var bara inte fullt så fantastiskt som jag väntat mig av oolong.
De torra tebladen doftar hö. De blöta tebladen luktar först fruktigt, sedan sött. I torrt skick är teet rullat och ser ut som märkliga gröna bär. Stjälkarna är kvar. När jag häller vattnet (80 grader) över bladen så att de expanderar ser jag att de är stora och gröna som ärgad koppar. Jag iakttar de tunna nerverna, tuggar på ett blad – bittert! Själva teet är dock inte bittert men har en sträv eftersmak. Oolong, liksom Pu'er, kan bryggas många gånger och jag har fått ut sex bryggningar ur detta Ti Kuan Yin utan att bli besviken på resultatet.
Det finns en sötma i teet. Ibland tycker jag mig skönja gräsiga och gurkiga toner, andra gånger associerar jag snarare till blommor och frukt. Det är svårt att sätta ord på smaken, det här är så totalt annorlunda än te dränkt i essenser. Det är en helt annan värld. Någon dag ska jag prova röd Ti Kuan Yin, ugnsbakad Ti Kuan Yin, lagrat Oolong… Tekoppen snobbar vidare, alltså.
onsdagen den 9:e april 2008
Ett dockhem på Dramaten
Nu har jag äntligen sett min favoritpjäs spelas på scenen. Förväntningarna infriades inte. Det blev för mycket komedi, ofta riktigt farsartat. Beslutet att blanda nutid och 1800-tal fungerar inte fullt ut: samtidigt som Nora handlar på NK och går i kortkort så har kvinnor inte rätt att låna pengar. Kunde regissören, Sofia Jupither, inte ha gjort en genomgående modernisering eller helt enkelt låtit bli och frossat i allt det tidstypiska? Detta märkliga mellanting förvirrar mig.
Skådespelarna var bra, hela bunten, även om Anna Björks Nora framstår som hysterisk. Allra mest behållning hade jag av Doktor Rank (Peter Engman). Även Thorvald, Leonard Terfelt, är utsökt - det vill säga vidrig - i sin slippriga roll som förminskare av hustrun. När jag läste pjäsen kunde jag nog aldrig tänka mig hur rent ut sagt äckligt det skulle kännas att sitta i publiken och åse det så kallade äktenskapet, höra alla repliker om sånglärka och "lilla Nora".
Visst var uppsättningen sevärd, men jag blir inte av med känslan av att det kunde ha gjorts bättre, mycket bättre. Under applåderna efteråt verkade scenteknikerna retas genom att dra för och ifrån ridån gång på gång så att skådespelarna måste buga igen och igen. Publiken blev liksom allt vildare för varje gång och började stampa i golvet, Anna Björk såg totalt förvirrad ut och Peter Engman - som i början vägrat buga och sett väldigt avmätt ut - log till slut. Själv skrattade jag stort och det blev pjäsens bästa ögonblick.
På väg hem hade jag tjugo minuter lediga tills pendeltåget skulle gå. Passade på att genomsöka Pocketshops sortiment och när jag såg att Brorsan är mätt av Mirja Unge har kommit i pocket kunde jag inte låta bli att hala upp femtiolappen som den kostade. Jag hörde Unge läsa en av novellerna ur boken på Göteborgs poesifestival 2007 och det var en uppläsning som gav mig rysningar av både välbehag och obehag samtidigt.
Skådespelarna var bra, hela bunten, även om Anna Björks Nora framstår som hysterisk. Allra mest behållning hade jag av Doktor Rank (Peter Engman). Även Thorvald, Leonard Terfelt, är utsökt - det vill säga vidrig - i sin slippriga roll som förminskare av hustrun. När jag läste pjäsen kunde jag nog aldrig tänka mig hur rent ut sagt äckligt det skulle kännas att sitta i publiken och åse det så kallade äktenskapet, höra alla repliker om sånglärka och "lilla Nora".
Visst var uppsättningen sevärd, men jag blir inte av med känslan av att det kunde ha gjorts bättre, mycket bättre. Under applåderna efteråt verkade scenteknikerna retas genom att dra för och ifrån ridån gång på gång så att skådespelarna måste buga igen och igen. Publiken blev liksom allt vildare för varje gång och började stampa i golvet, Anna Björk såg totalt förvirrad ut och Peter Engman - som i början vägrat buga och sett väldigt avmätt ut - log till slut. Själv skrattade jag stort och det blev pjäsens bästa ögonblick.
På väg hem hade jag tjugo minuter lediga tills pendeltåget skulle gå. Passade på att genomsöka Pocketshops sortiment och när jag såg att Brorsan är mätt av Mirja Unge har kommit i pocket kunde jag inte låta bli att hala upp femtiolappen som den kostade. Jag hörde Unge läsa en av novellerna ur boken på Göteborgs poesifestival 2007 och det var en uppläsning som gav mig rysningar av både välbehag och obehag samtidigt.
lördagen den 5:e april 2008
Bokdepression
Den allvarliga åkomman LN, litterär nedstämdhet, kännetecknas av att en drabbad person inte känner sig annat än blasé och illamående vid närkontakt med böcker. Allting skrivet känns tomt och trist. Läsning sker långsamt och under plågor. Trots intensiv forskning är tidens gång det enda kända botemedlet. Det råder delade meningar om huruvida en riktig toppenbok kan påskynda läkningen. Vid en djup bokdepression kommer nämligen allting att upplevas som tråkigt och dåligt.
Allvarligt talat så har jag mist min läslust. "Bara Alice" av Maggie O'Farrell befanns vara dynga, "Övertalning" av Jane Austen är sååå seg, vare sig "Nattvakten" eller ens "En halv gul sol" förmår fängsla och "Själens begär" av Christine Falkenland ska vi inte tala om, jag känner bara för att kasta den i soporna.
Husets fauna har fördubblats den senaste veckan och består av tre katter + 1 hund. Jag känner mig som professionell klappare, för alla vill kela, hela tiden. De två nykomna missarna (som är här tillfälligt) vill ingenting hellre än att jag ska ligga i sängen och läsa, så att de kan ligga bredvid och känna närhet, men det kräver en bok som jag står ut med i mer än två minuter. Tips mottages med panikslagen tacksamhet!
Mina senaste två Keemun-bryggningar har haft en tydlig smak av äpple. Mycket märkligt.
På återseende - Tekopp
Allvarligt talat så har jag mist min läslust. "Bara Alice" av Maggie O'Farrell befanns vara dynga, "Övertalning" av Jane Austen är sååå seg, vare sig "Nattvakten" eller ens "En halv gul sol" förmår fängsla och "Själens begär" av Christine Falkenland ska vi inte tala om, jag känner bara för att kasta den i soporna.
Husets fauna har fördubblats den senaste veckan och består av tre katter + 1 hund. Jag känner mig som professionell klappare, för alla vill kela, hela tiden. De två nykomna missarna (som är här tillfälligt) vill ingenting hellre än att jag ska ligga i sängen och läsa, så att de kan ligga bredvid och känna närhet, men det kräver en bok som jag står ut med i mer än två minuter. Tips mottages med panikslagen tacksamhet!
Mina senaste två Keemun-bryggningar har haft en tydlig smak av äpple. Mycket märkligt.
På återseende - Tekopp
Teprovning – Lapacho
Dragningstid: 15 minuter.
Inköpt: NK.
Doft: Diffus.
Färg: En blandning mellan bärnsten och brunt.
Smak: Svag sötma. Behaglig smak som påminner om kanel men kräver lång dragningstid för att komma fram. Ingen beska.
Fritext: Lapacho görs av barken från ett Sydamerikanskt träd och är alltså egentligen inte te. Lapacho används i Sydamerikansk örtmedicin och sägs kunna bota ungefär alla sjukdomar som finns, men är också giftig (dock inte i så små doser som en kopp te). Eftersom jag inte tror på löftena om att lapacho skulle ”göra underverk för hälsan” och smakupplevelsen är näst intill obefintlig så kommer jag knappast att dricka lapacho i framtiden.
Betyg: 4/10
Inköpt: NK.
Doft: Diffus.
Färg: En blandning mellan bärnsten och brunt.
Smak: Svag sötma. Behaglig smak som påminner om kanel men kräver lång dragningstid för att komma fram. Ingen beska.
Fritext: Lapacho görs av barken från ett Sydamerikanskt träd och är alltså egentligen inte te. Lapacho används i Sydamerikansk örtmedicin och sägs kunna bota ungefär alla sjukdomar som finns, men är också giftig (dock inte i så små doser som en kopp te). Eftersom jag inte tror på löftena om att lapacho skulle ”göra underverk för hälsan” och smakupplevelsen är näst intill obefintlig så kommer jag knappast att dricka lapacho i framtiden.
Betyg: 4/10
tisdagen den 1:e april 2008
Kvartalsrapport
39 böcker lästa varav 18 romaner, 6 diktsamlingar, 6 pjäser, 3 biografier och 2 heliga skrifter
16 klassiker, 11 böcker från de senaste fem åren
18 böcker skrivna av kvinnor, 16 böcker skrivna av män
Kvartalstoppen:
Victoria Benedictsson – Pengar
Moa-Lina Croall – Sen tar vi Berlin
Christine Falkenland – Min skugga
Hjalmar Söderberg – Förvillelser
Elin Wägner – Pennskaftet
Viktor Johansson – Kapslar
16 klassiker, 11 böcker från de senaste fem åren
18 böcker skrivna av kvinnor, 16 böcker skrivna av män
Kvartalstoppen:
Victoria Benedictsson – Pengar
Moa-Lina Croall – Sen tar vi Berlin
Christine Falkenland – Min skugga
Hjalmar Söderberg – Förvillelser
Elin Wägner – Pennskaftet
Viktor Johansson – Kapslar
Läsrapport - Mars 2008
Mars var månaden då jag läste fler böcker än någonsin tidigare, begravde mig i klassiker och upptäckte flera författarskap: Christine Falkenland, Jane Austen och Victoria Benedictsson.
Mycket bra!
Hjalmar Söderberg – Förvillelser
Christine Falkenland – Min skugga
Åsa Linderborg – Mig äger ingen
Bra
Victoria Benedictsson – Pengar
Gunilla Linn Persson – Sagan om mig själv
Carl-Magnus Stolt – Sväva mellan liv och död
Jane Austen – Förnuft och känsla
Jessica Kolterjahn – Ut ur skuggan
Victoria Benedictsson – Fru Marianne
Helt ok
Christine Falkenland – Öde
Aristofanes – Lysistrate
Shakespeare – Much Ado About Nothing
Jonathan Swift – A Modest Proposal
Sofokles – Oidipus
Bhagavad Gita
Bruno K Öijer – Medan giftet verkar
Katarina Frostenson – Endura
Inte bra
Samuel Beckett – I väntan på Godot
Doris Lessing – Rufus
Christine Falkenland – Skärvor av en sönderslagen spegel
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)