8 pocket

8 pocket blev det av presentkortet från skolan. Inte illa! Min rädsla för att inte ha någonting att läsa är tillfälligt botad.

Gun-Britt Sundström: Maken

Sara Stridsberg: Drömfakulteten

D. H. Lawrence: Lady Chatterleys älskare

Martina Lowden: Allt

Ari Behn: Trist som fan

Gustave Flaubert: Madame Bovary

Haruki Murakami: Kafka på stranden

Bruno K Öijer: Samlade dikter

Valde jag rätt?

Te-mani

För några veckor sedan gick jag till jag In the Mood for Tea, Stockholms bästa tebutik, för första gången. Jag hade sett fram emot besöket så länge att jag var otroligt nervös. Den av ägarna som expedierade måste ha trott att jag var halvgalen, så stirrigt som jag betedde mig. Igår gick jag dit igen och betedde mig mer normalt. Fortfarande är jag stum av beundran inför den smakfulla inredningen, det breda sortimentet och expeditexpertisen. Alla frågor besvaras med stor tekärlek.

Resultatet av de två butiksbesöken blev...

Första gången: Puerh i lösvikt från 1997 och Meishan Jinxuan. Plus en gaiwan och en Yixingkopp.

Andra gången: Puerh i lösvikt från 1992, mer Meishan Jinxuan och Phoenix Dancong Mi Lan.

Jag hade egentligen tänkt mig Da Hong Pao eller Tie Luohan, men ekonomin tillät det inte riktigt. Särskilt som jag mindre än en halvtimme innan varit hos Grace Tea House vid Sergels torg och - efter ett långt samtal med den mycket kunniga expediten där - känt mig tvungen att handla något. Det blev Westlake Longjing från 3 juni 2008 (!). Inte precis billigt, även om det var den sämre graden. Jag hade tänkt ge bort det i födelsedagspresent, men börjar tänka i andra banor nu. Det sitter en liten Gollum i mig och viskar väsande: Älssskade Longjing...

Jag börjar bli helt fixerad. En dag åkte jag till stan för att handla kläder men kom hem med Kokeicha, Grön Darjeeling, 2 tekannor och 4 koppar. Så fort jag såg den här skönheten var det som att ett tåg växlade spår i min hjärna. Plötsligt kändes det alldeles självklart att kläder, det är ingenting, men Te är Allt.

Teprovning - Kokeicha

Kokeicha är en restprodukt från tillverkningen av matcha (pulveriserat grönt te som vispas till en vällingliknande brygd). Teet har ett mycket annorlunda utseende eftersom det består av pulver som blötts upp och formats till tallbarsliknande "blad". Jag köpte min kokeicha hos Kahls i Fältöversten. Till följande provsmakning har kokeichan bryggts i 75-gradigt vatten i 3 minuter.

De våta bladen har en sur doft som påminner om blött gräs. Det färdiga teet har en svag, nästintill obefinitlig doft. Teet är grumligt och färgen gulgrön. Smaken är syrlig men samtidigt len, tanninerna attackerar inte mina smaklökar utanför smeker dem. Längre ner i koppen är syrligheten betydligt mer påtaglig men fortfarande på ett bra och upplivande sätt, lite som citron eller lime. Jag får ut tre bra bryggningar.

Jag rekommenderar kokeicha till dem som vill prova ett annorlunda grönt te och till dem som gillar Yerba Mate.

Tekoppen träder fram ur skuggorna

"Vem är Tekoppen?

Ingen alls.
Någon.
Vadå?
Hur så?

Ingen aning!"

Med dessa ord inleddes mitt första inlägg på denna blogg.


Idag, i samband med att mitt inträde i redaktionen hos Dikt 360 offentliggörs, tänker jag ta klivet ut ur anonymitetens dunkel.

Alltså. Låt oss börja med några yttre fakta. Tekoppen heter Sanne Nilsson Lindberg och är faktiskt den enda i hela världen med detta namn. En snabb googling visar att SNL bl.a. synts till som gästrecensent här och var samt som deltagare i poesitävlingar.

Vad finns mer att säga? Jag bor i en tvårummare tillsammans med fyra pojkvänner (tre katter, en hund). Just nu är jag djurskötare men till hösten väntar andra sysslor, osäkert vad. Kanske pluggar jag littvet eller löneslavar. Hur som helst är jag oftast energisk som en duracellkanin, glad som en galning och förvirrad som en höna.

På bilden fullgör jag mitt nuvarande arbetes roligaste plikt: kattkramandet!

Once

Två tips:

1. Se filmen Once.

2. Om du blir lika såld som jag, skaffa filmmusiken.

Once är alltså en irländsk lågbudgetmusikal från 2007. Ung gatumusikant lär känna en kvinna som imigrerat och försöker skaffa sig försörjning. Båda har sina mentala ryggsäckar fullpackade med olycklig kärlek som spökar och gör vänskapen komplicerad. Dessutom delar de en passion för musikskapande. Det händer mycket lite men spelas desto mer.

Once är varm och gör mig lycklig. Om du gillar Hollywoods massproduktioner kanske du får svårt att uppskatta denna film, men den passar perfekt ifall du känner dig sugen på något annorlunda. Obs: Du måste tåla svärord och halvtaskig bildkvalitet.

Huvudrollen spelas av Glen Hansard som är musiker och skrivit alla filmens låtar. Bara det får mig att glädjas. Särskilt som musiken verkligen är min kopp te och har strömmat genom högtalarna gång på gång den senaste tiden. Jag såg om en filmen mindre än ett dygn efter min första titt, tillsammans med tre tvångskommenderade vänner. En tyckte bra, en tyckte okej, en tyckte usel. Själv är jag blixtförälskad.

Betyg: 9/10

Kortrecensioner - Noveller

Mirja Unge - Brorsan är mätt
Första sidan var inte lätt att komma igenom. Ej heller första novellen. Men när jag vant mig vid Unges tonfall blev jag beroende av hennes skitiga historier. Dialogerna imponerar stort. Det handlar om marginalmänniskor, de psykiskt sjuka, de dysfunktionella. Det är ärligt. Trots ett intrikat skrivsätt - som måste vara allt annat än obearbetat - känns språket snarare rått än polerat. Rekommenderas!

Nikolaj Gogol - Kappan & Näsan
Näsan är en mycket fantasirik och komplett galen berättelse - jag anade aldrig att ryska klassiker kunde innehålla sådan surrealism, men nu är jag en smula mindre naiv. I korta drag kan berättelsen sägas handla om två ting: En man som hittar en näsa i sitt frukostbröd, och en annan man som vaknar upp utan näsa. Kappan är en berättelse om den fattige mannen som skaffar sig en fin kappa. Klädesplaggets betydelse har snart växt oproportionerligt stort i hans sinne. Jag gillade språket men var missnöjd med slutet.

Guy de Maupassant - Rosalie Prudent
En novell som jag minns från högstadiet. En kvinna står anklagad för att ha mördat sitt barn - men varför? Humanistiskt och fullt av förståelse.

Anton Tjechov - Damen med hunden
Fint, är det ord jag kommer att tänka på. Sådär så att jag blir nostalgisk och mild i sinnet. Om människors kärlek. Skrivet på ett väldigt pragmatiskt och lakoniskt vis som aldrig trampar i sentimentalitetssträsket.

A Solitary Blue

Cynthia Voigt fanns på alla bibliotek när jag växte upp. Nu ser jag henne i utrangeringshyllorna. Det är synd och skam på torra land, för böckernas bäst-före-datum är långtifrån passerat. A Solitary Blue heter Solo för gitarr på svenska, i en översättning som känns torrtråkig jämfört med originalets flytande, fräscha och lättlästa språk.

När vi först möter huvudpersonen, Jeff, är han sju år och kommer hem till ett tomt hus. Hans mamma har rest och kommer inte tillbaka. Jeffs distanserade pappa, "Professorn", låtsas inte om det som hänt och Jeff gör sig lika känslokall. Efter flera år hör hans mamma plötsligt av sig och vill att han ska bo hos henne över sommaren. Jeff lär sig vad glädje är, men den som nästan spricker av kärlek är väldigt sårbar.

I ASB är få ting enkla. Bokens huvudtema är utveckling - att få mark under fötterna och lära sig lita på andra människor, trots att vi aldrig är så utelämnade som i en relation. Jag är inte längre överväldigande kär i denna bok, men den är bra och lika slukarvänlig nu som då.

Sencha

Förra veckan drack jag en Sencha som var det bästa gröna te jag någonsin kommit nära. En extremt stark grönsakssmak som först fick mig att tänka på ångkokt sparris överströdd med sesamfrön, men "nykokt kronärtskocka med smör" är nog en ännu bättre beskrivning. Den Sencha jag recenserar här är ingenting i jämförelse - och ändå uppskattade jag den väldigt mycket. Nu är jag inte så lite lysten på att kasta mig ut i världen av Sencha och Shincha, nyskördad Sencha.

*

Sencha från Kahls te- och kaffehandel

Skördeår: Okänt.

Doft: De torra bladen luktar färsk pepparmynta. De blöta bladen luktar snarare som kokta grönsaker, men samtidigt gräsigt strävt. Det färdiga teet luktar sött och runt.

Utseende: Det färdiga teet är blekt gult med neongröna toner.

Bryggning: 60 grader, cirka 1 minut. Ger 2-3 bryggningar.

Smak: Sparrisaktigt, vegetabiliskt, svag sötma. Inte bittert men surt på ett uppiggande sätt, en limeaktighet som blommar i munnen. Karamellartad eftersmak.

Fritext: Mina första bryggningar resulterade i ett bittert och strävt te, visserligen med viss sötma men ingen njutning att dricka. Efter att ha prövat mig fram med tid och tebladsmängd råkade jag av misstag använda 60-gradigt vatten och det resulterade i min första lyckade kopp. Jag kommer antagligen inte att köpa Kahls sencha igen men det har lyckats väcka min nyfikenhet.

7/10

Hunden

Skatskrattets vassa saxar. Gång på gång skrattjattrar hon från toppen av en björk.

Jag gillar Kerstin Ekman. Jag kommer bara aldrig igenom Änglahuset, på grund av att den röda tråden är ganska osynlig och alldeles för långa kapitel kan ägnas åt beskrivningar av sådant som inte alls har med saken att göra. Men när Kerstin Ekman är bra, då är hon lysande. Skinande. Gnistrande.

För att få njuta av språket men slippa läsa tio sidor om införandet av hundskatt i Karlskrona bestämde jag mig för att återvända till Hunden, kortromanen om en vildhund i fjällen som jag läste för åtta år sedan.

Så fint. Så språkligt superbt. Så gnistrande.

Mio min Mio

Det här är en sådan bok som jag med brinnande ögon kommer att försöka övertala min omgivning att läsa. Det är en saga, men den passar sig minst lika bra för vuxna som för barn. Jag njuter av det repetativa språket som är perfekt nästan jämt. Det är så vackert, så ömsint, så sorgset och modigt och stort. Jag gråter för att sårbarhet och litenhet skildras så naket och lyhört. Jag bestämmer mig för att läsa Bröderna Lejonhjärta, Ronja Rövardotter, Spelar min lind sjunger min näktergal, Allra käraste Syster.

Vad kan jag säga mer? Mio min Mio är en av de bästa böckerna jag läst i år.

L

Ä

S

Tekoppen lever

Hej du tappra läsare som inte tröttnat på torkan, jag har haft det hektist p.g.a. en besökande vän och därför uteblev inläggen. Skansen, Moderna museet, Steninge slott, smaklösa souvenirbutiker och båtturer har avverkats. Fötter har blivit trötta och det engelska språket har misshandlats av undertecknads tunga. Veckans höjdpunkter var:

1) Att träffa S

2) Min studentmiddag på Lao Wai. Gästerna gjorde det till en oförglömlig upplevelse. Tack, ni är de bästa vänner man kan ha!

3) All utflippad konst på Moderna.

S hade med sig Angels in America, pjäsen i bokform, som jag verkligen ser fram emot att sluka. När jag ska hitta lästid är däremot skrivet i stjärnorna för jag börjar jobba på måndag. Jag vet precis vad jag ska göra så fort jag får några lediga timmar: åka till In the Mood for Tea och Grace Tea House. Dessutom måste jag besöka Akademibokhandeln snarast för jag fick en bokcheck på otroliga 400 kronor från skolan. Jag tror att de var glada över att bli av med mig... De skickade också med en tjock novellsamling. Noveller kommer det bli mycket av de kommande månaderna: perfekt bussläsning. För tillfället är jag halvvägs in i Mirja Unges Brorsan är mätt och njuter för fullt.

Hälsningar från en glad och trött Tekopp

Tegods med blom-motiv

Kinas gröna guld

Presentboken Grönt te - Kinas gröna guld är skriven av Charlotte Lesche och illustrerad av Ann Lindberg. Den gavs ut på Prisma förlag 2006 och kan köpas här.

Detta är en mycket användbar bok för den som känner sig nyfiken på grönt te men inte är intresserad av djupare kunskap. Boken är nämligen full med förenklingar och generaliseringar som ibland blir irriterande - samtidigt finns här en extremt detaljerad beskrivning av Gong Fu-ceremonin.

Boken är mindre än 100 sidor och består till hälften av fotografier vars konstiga färgtoningar skär i ögonen - se bifogad bild!

Ytterligare gnäll är att boken använder ett äldre system för transkribering av kinesiska. Det bästa hade i mina ögon varit att skriva ut båda de vanligaste transkriberingarna. Den som läser boken och blir sugen på Ta Hung Pao skulle nog gärna veta att det ofta kallas Da Hong Pao.

Sammantaget är detta ingen bok jag kommer att återvända till eller kan rekommendera.

Gertrud

Mitt bestående intryck av Gertrud, Hjalmar Söderbergs äktenskapsdrama som jag länge längtat att läsa, är en blekhet. På scen, klädd i människor och röster, kanske replikerna skulle kunna fängsla mer – jag tror att detta är en pjäs som inte passar att läsa. Den måste ses. I manusform ger den för lite. Sätter så få spår.

Ändå finns det något i orden som är specifikt Söderberg och skänker njutning. Dessutom känns det alltid speciellt att bläddra i en bok från 1906, särskilt som någon för länge sedan har strukit under rader. Här är tre citat som fångat både mig och den okände understrykaren:

Det man har vunnit är ingenting. Det man har att vinna är allt.

Du är inte någon riktig kvinna. En kvinna skall ljuga och smila och smeka.

Det enda jag vet är att kärleken huggit sin klo i mig. Och det kan jag ju inte hjälpa.

Mat från Malaysia

Om du gillar asiatisk mat, gå till Malaysia. (Inte landet dumskalle, restaurangen på Luntmakargatan!) Om du är grön, passa på en tisdagkväll då allt vego är 60 kronor billigare. För ynka 95 kronor kan du välja mellan cirka tio rätter med varierande hetta, alla helt fria från animaliska ingredienser. Jag provade röd kycklingcurry som bestod av färska grönsaker och sojakyckling i en kryddstark, mustig sås. Sojakycklingen var den godaste jag någonsin smakat, mycket mör och saftig, smälte i munnen.

Allt kändes genomtänkt: orkidéerna i badrummet, servitrisernas rikligt mönstrade dräkter som gick i ton med gardinerna, den vackert upplagda maten, äppelsalladen som serverades medan kockarna jobbade. Enda konstigheten var de enomt stora besticken.

Det fanns kinesiskt te (jasmin) och malaysiskt te med ingefära och sötmjölk. Det senare låter väldigt intressant för icke-veganer! 25 kronor för en kanna. Efterrätterna kostade 65 kronor och det fanns en som såg vegansk ut: pudding gjord på svart ris, röda bönor och tapioka, serverad med kokosmjölkssås.

Ni vet var jag finns på tisdag.

2 novellsamlingar

Kerstin Norborgs Missed abortion innehåller 14 noveller. De är alla väldigt stämningsfulla och poetiskt skrivna. På något sätt "typiskt nordiskt": luftigt, ljust, som björkträ och svensk juni. Döden och graviditet är vanliga teman. Det är oftast välskrivet, det är såpass fängslande att jag läst om boken tre gånger. Tre av novellerna är riktigt bra, men många har jag i efterhand inget minne av alls. Jag kan inte sluta tänka att det kanske är för fint och tillrättalagt. Att det råder brist på friktion, brist på det som inte passar in.

Någon liknande hade jag väntat mig av Cecilia Davidssons Utan pengar, utan bikini. Men dessa tolv noveller är alltid obehagliga och ologiska. Här gnager det och skaver och jag är alltifrån irriterad till skräckslagen. Även om helhetsintrycket inte alls är fulländat så känner jag mig fortfarande häpen, stum av beundran. Den inledande novellen heter passande nog Första snön och handlar om en förälder som inte orkar med sitt ansvar. Bättre kan det inte bli, inte ett onödigt ord, här har Davidsson full kontroll och håller mig i ett järngrepp. Även så i titelnovellen Utan pengar, utan bikini. Det påminner om fotografer som lyckas göra sina bilder smutsiga genom att använda en rå blixt och sträva bort från perfektionen.

Davidsson och Norborg är varandras raka motsatser. Om Norborg skrev en novellsamling till skulle jag absolut läsa den, men aldrig med samma känslor som när jag nu girigt längtar efter att låna Cecilia Davidssons Vänta på vind och En av dessa nätter.

Mörk motdöd

Jag såg Bernard Noël på Göteborgs poesifestival 2007 och det har bitit sig in. Etsat sig fast.

Modernista har gjort en god gärning när de givit ut Motdöd, ett urval av Noëls dikter från nästan femtio års tid, i en välgjord översättning signerad Kristoffer Leandoer. 57 kronor för en mustig diktsamling full av kroppsdelar och genomsyrad av kvalitet. Rekommenderas starkt!

och kroppens hålrum

rör vid himlens

och jag sover

som en gud stiger upp i faderns strupe

man måste säga

nej till nej och nej till inte nej

man måste tillbaks genom huden och tömma ut allt inuti

man måste sätta ögonen i den hudlöses röda sida

och slicka märgen ur hans ryggrad

och ramla ner i det hålet

och klafsa runt i hans mage

Nattvakten

Sarah Waters är en författare som jag å ena sidan vill läsa, å andra sidan är för tillknäppt för att uppskatta. Nattvakten är en förhållandevis mogen och seriös roman, men även om den är spännande och får mig att vilja läsa vidare så blir jag aldrig fångad på det sätt som en riktigt bra bok kan åstadkomma. Jag engagerar mig inte på djupet, vare sig intellektuellt eller känslomässigt.

Det mest intressanta med Nattvakten är att den börjar 1947, till största delen utspelar sig 1944 och slutar 1941. Först på slutet avslöjas händelser som antytts genom hela boken. Vad som stör mig är att vissa saker som väcker nyfikenhet utelämnas. Det är okej att lita på läsarens fantasi, men här finns hål som i mina ögon förminskar bokens värde. Vad hände med Vivien efter att hon försvinner ut ur bild 1944? Jag vill veta!

Det som gör mig allra mest besviken är att det inte hade behövts så mycket mer för att detta skulle bli en bra bok. Tyvärr är språket klichérikt och snarare effektivt än välgjort och även det som händer lämnar en del att önska. Sexscenerna ska vi inte tala om, de är så tantsnuskpinsamma att jag inte vet om jag ska skratta, rodna, fnittra eller gråta.

Nattvakten är underhållande, men ingenting mer.

6/10

Radioröster

Hur många diktsamlingar idag handlar om rasism? Och hur många av dem är dessutom riktigt, riktigt bra? Jag har nyss läst en, Ida Börjels Skåneradio. Experimentellt, bara det att Börjel valt bort rutinexperimenterandet och gjort sitt alldeles egna utforskande av människans ensamma inre och språkets gråzoner.

Skåneradio är till synes ordagranna avskrifter av program dit radiolyssnare kan ringa in och prata i direktsändning (men jag gissar att fantasi finns inblandad). Jag har aldrig stått ut med sådana program, men på papper och med oklar verklighetsanknytning blir det plötsligt spännande att läsa de enahanda klagovisorna som blandar högst verkliga problem med paranoia.

Diktsamlingen fängslar mig och - varning för överanvänt ord - berör. Alldeles för få av arterna i den samtida lyrikfaunan är så här annorlunda, högkvalitativa och viktiga.

9/10

En hyllning till grön rooibos

Tillhör du dem som gillar rooibos? Teet som egentligen inte är te, som kan bryggas i kokande vatten och som aldrig blir bittert? Eller tillhör du dem som tycker att rooibos är tråkigt, äckligt, odrickbart? Oavsett vad så rekommenderar jag dig att prova grön rooibos.

Precis som svart te är grönt te som har oxiderats, så är röd rooibos oxiderad grön rooibos. Vad jag har förstått så kan grön rooibos vara antingen söt eller sur i smaken. Den sort som jag har provat kommer från Rosson Tea. Den är honungssöt, mjuk och rund, med samma smöriga strävhet som i ett bra Pai Mu Tan. Mycket godare än röd rooibos! Hektot som jag köpte för en månad sedan är nu borta. Jag har druckit minst en kopp om dagen och det känns väldigt tomt.

Än så länge är osmaksatt grön rooibos ganska svår att få tag på, men förhoppningsvis dröjer det inte länge innan "greenbos" blivit införlivad i tefaunan.

Bitterfittan

Maria Svelands Bitterfittan är snabbläst och svårsläppt med sin ringa mängd sidor och sitt lättlästa sätt att presentera inte särskilt lättsamma teman. När jag köpte Bitterfittan för flera månader sedan skämdes jag nästan. Kanske för att jag fått helt fel intryck av vilken sorts bok det var. Kanske för att jag egentligen inte var särskilt sugen på att läsa den. Kanske för att mina fördomar säger mig att böcker som kan köpas på Konsum inte är värda min uppmärksamhet. Hursomhelst förpassades Bitterfittan till bokhyllan och där stod den tills min mamma lånade, läste och blev lyrisk. Då växte min nyfikenhet. Rejält.

Bitterfittan har en stark berättarinna som påminner mycket om mig själv under de år då jag hade som mest problem med min egen och andras inställning till min könsidentitet och sexuella läggning. De åren då jag var som mest arg över den begränsade könsroll jag förväntades hålla mig inom. Bitterfittan sjuder av en sund ilska och en berättarlusta som använder språket väl - inte experimentellt, men effektivt och lekfullt.

Jag har med besked slutat ångra att jag köpte den här knallrosa pocketen, ty den är värd sin vikt i guld. Jag stör mig på vissa generaliseringar - slutsatserna är väldigt rimliga men argumentation brister ibland - riktigt så enkel som den framställs är inte världen. Detta är dock jordnötter i sammanhanget. Jag gläder mig över att Maria Svelands debut smyckar topplistorna och kan köpas på Coop. Jag önskar bara ännu mer debatt kring budskapet, både det jag känner igen och det jag tvekar inför. Har du läst Bitterfittan är jag säker på att du har tankar att dela med dig av. Varsågod! Kommentarfältet och Tekoppen väntar spänt.