Älskade Alberte

Jag läste ut första boken om Alberte för någon dag sedan, och vad ska jag säga? Hur ska man recensera när boken snarare känns som en nära vän än som text? För Alberte kommer väldigt tätt inpå med all sin försagdhet, sin ledsenhet, sitt hat, sin bräckliga glädje. Hon är mera människa än karaktär. Jag vill henne så väl.

Jag kan nästan inte sluta tänka på vem av de unga kvinorna i boken jag skulle ha liknat om jag var född i samma tid och på samma plats. Den normbrytande Beda? Den propra Kristine? Den tystlåtna Alberte? Konstnärsjälen Rikke? Det blir så tydligt att det normativa förtrycket inte främst handlar om att försöka göra alla likadana, utan om att sparka ut dem som inte passar in i mallen.

Ska jag ändå försöka vara "professionell", kan jag säga bland annat detta: relationerna mellan människor är ömsint med vasst tecknade, minsta lilla bifigur är fullständig och viktig, den fjällnära småstaden känns som en plats där jag tillbringat flera år, fastän jag aldrig ens passerat gränsen mot Norge.

Sist, men inte minst: naturbeskrivningarna! Som jag i vanliga fall har svårt för, men som här blir stämningsfull poesi och verkligen bidrar till att fördjupa berättelsen. "Backarna och fjällen liknar fläckiga kor - och i det grågula sticker små levande, köttaktigt röda, tjocka, glänsande skott upp och brister redan här och där."

Reserapport

Kliver upp 06.00, åker i taxi genom ett mörklagt Stockholm fullt av ljuspunkter. Vi skulle kunna vara på väg var som helst i hela världen. Vi är på väg till Göteborg. Intercitytåget ankommer till perrongen. Vattnigt vidbränt bistrokaffe, god bok, landskapet börjar bli lövlöst utanför fönstret. Promenad från station till hotell. Starkt solsken, skinande stad. Rummet går i svart och vitt, dramatiska kontraster, skarpa linjer.

Ung poesi, prisutdelning. Jag går därifrån med en gul ros och två kuvert. En motivation så fin att jag spricker, en check. Jag är i chock. Vi går till L'assassino, "lönnmördaren", äter elegant mat. Sedan: Poesifesitvalen dränker oss i dikt av alla slag. Klockan 22 går vi därifrån, det regnar ordentligt, paraplyet försöker blåsa iväg, vi blir regndränkta. Nötter och godis och juice från Pressbyrån som vi äter på hotellrummet. Lite läsning. Sömn.

Hotellfrukost. Marmemladmackor, Earl Grey, kulturbilagan. Spridda skurar, blött & grått. Vi går ändå envist omkring bland söndagsstängda butiker. Fika, hallonmuffins och amerikanska schlagerdängor dryper av socker. Museum: konstig konst, otrolig konst, rolig konst. Lunch: veganskt kycklinglår med jordnötssås. Låret har ben (träbit), brosk (rotfrukt), knaprigt skinn och saftigt kött.

Centralstation, försenat tåg, hemfärd i halvdunkel, tillbaka till utgångspunkten, som att vakna ur en dröm. Jag slår upp min bok med saker jag drömmer om att göra, skriver: Flytta till Göteborg.

Eva Borgström - Kärlekshistoria

Kabusa förlag var vänliga nog att skicka mig ett recensionex av denna bok - paketet damp ner i brevlådan bara några dagar efter förfrågan. Jag började läsa samma dag och eftersom boken är oavbrutet intressant var den svår att lägga ifrån sig. Kärlekshistoria är populärvetenskaplig i ordets bästa bemärkelse, det vill säga: både underhållande för stunden och långsiktigt givande.

"Begär mellan kvinnor i 1800-talets litteratur" är ämnet och sex författare behandlas: Fredrika Bremer, Carl Jonas Love Almqvist, Mathilda Roos, Vilhelmine Zahle, August Strindberg och Ellen Key. Vad gäller Bremer har jag alltid trott att hon är ganska blek och tråkig - den föreställningen slår Borgström i småbitar. Hon visar hur bilden av Bremer som känslotorr asket har uppstått, men också hur lite den stämmer. Dessutom pekar Borgström på de samkönade begär som finns mellan raderna i Bremers böcker och egna brev.

Texten om Carl Jonas Love Almqvist fördjupar sig i Drottningens juvelsmycke. Jag blir mer sugen än någonsin på att läsa denna märkliga bok vars turer Borgström både dansar med i och reder ut. Här visar författarinnan hur Almqvist både skrev och inte skrev om samkönade begär, genom att göra Tintomara till samtidigt kvinna och man.

August Strindberg ges en lång och djuplodande genomgång. Det är svårt att få en klar bild av "Store Strindberg", han tycks omges av förvirring, men Borgström hjälper till att delvis skingra dimman, särskilt i fråga om hans inställning till "de perversa".

Vad gäller Ellen Key - som jag haft endast suddiga kunskaper om - är det nästintill en uppenbarelse att läsa Borgströms genomgång av Keys antifeminism, socialdarwinistiska tänkande och märkliga syn på könets betydelse.

De "två pionjärer" som Borgström beskriver är markant mindre kända än dessa fyra stor namn. Både Mathilda Roos och Vilhelmine Zahle är nyaktuella i och med boken Två berättelser om kärlek som givits ut på Normal Förlag med Eva Borgström som redaktör. Särskilt Vilhelmine Zahles bok verkar väldigt rättfram och tydlig i sin behandling av en kvinna som älskar en kvinna. Ett läsmåste, helt enkelt.

Ett läsmåste vill jag också kalla Kärlekshistorier som - även om Borgström ibland kunde ha beskrivit sina tankegångar mera tydligt - känns mer lärorik än en månads litteraturvetenskapliga lektioner.

Igår, idag, imorgon

Igår fick jag min andra stora hemtenta. Frågorna är krävande men ganska givande. Denna fredag har ägnats åt en jämförelse av två dramer med samma tematik. Ingen nöjesläsning har det blivit, förutom en enda futtig liten sonett av Shakespeare*.

Imorgon blir det tidig uppstigning, jag ska nämligen besöka Göteborgs Poesifestival. (Du är väl där, Magix?) Tågresorna kommer totalt att ta tio timmar – lästid, tjoho! Jag har sagt det förut, men faktum kvarstår: jag älskar att tågåka.

Ser verkligen fram emot festivalen med uppläsningar. På söndag stannar jag några timmar extra för att hinna besöka museer och gå på vegansk restaurang. Minns också ett ställe med mumsiga muffins…

Nu måste jag packa klart min kappsäck och fundera på om sju böcker verkligen räcker.

*Vars första fyra rader är lysande och lyder som följer:
Was it the proud full sail of his great verse,
Bound for the prize of all too precious you,
That did my ripe thoughts in my brain inhearse,
Making their tomb the womb wherein they grew?

Den unge Werthers lidanden

Jag borde jobba undan lite saker som har hopat sig, men istället hittar jag på tusen andra saker att göra. Till exempel känns det plötsligt väldigt viktigt att recensera Den unge Werthers lidanden.

Titeln är otymplig, så jag kallar boken för Werther. Historien behöver knappast upprepas. Det är förresten inte mycket till historia, du har hört den hundra gånger förut. Triangeldrama, tragedi, obesvarad kärlek. Det som gör Werther så speciell är hans enorma känslosamhet. Åh Lotte, jag väter din hand med tusen tårar! Den individcentrering som kännetecknar romantiken är också väldigt närvarande. För Werther finns bara hans eget jag och den kvinna han är kär i. Även kärleken blir självisk.

Samtidigt som jag kan förstå varför många inte trivs med Werther (det kan nog upplevas som hyfsat tröttsamt att höra hans lidandens litania) så känner jag mig underhållen i hans sällskap. Jag påstår inte att jag har hittat en ny favoritbok, men Den unge Werthers lidanden är i mina ögon bra. Varken mer eller mindre.

Tove Jansson - Sommarboken

En ö i finska skärgården. Där tillbringar Sophia, liten flicka, sina somrar. Mamma finns inte. Pappa befinner sig alltid i periferin: ofta frånvarande, inte i fokus ens när han finns med. Istället framträder farmorn tydligt.

I sin avskalade men långt ifrån karga stil blir Sommarboken starkt poetisk. Det är en realistisk berättelse om vår tendens att göra illa de vi älskar mest. Ibland gör det ont i ögonen att se hur Sophia och hennes farmor inte orkar nå varann. Sophia förstår inte hur utsliten och utled den gamla har blivit. Andra gånger är närheten värmande, fnitterskapande, ToveJansson-finurlig.

Sommarboken liknar nästan en novellsamling och vissa av berättelserna kommer jag att minnas extra starkt extra länge: Berenice, Katten, Schlafrocken, Sophias storm. Sophia och hennes farmor försvinner nog inte i förstone. Jag bär dem med mig nånstans nära läsglädjens centrum.

Hösten glöder

Shakespeare - Trettondagsafton

Trettondagsafton eller vad ni vill (Twelfth Night; or What You will) är en ganska märklig titel på ett inte särskilt märkligt drama. Denna förväxlingskomedi om kärlek och identitet är skriven cirka 1601-1602, innan de stora tragedierna (Kung Lear, Othello, Macbeth) men efter Romeo och Julia, En midsommarnattsdröm, Köpmannen i Venedig och Hamlet.

I centrum står Viola och Sebastian, två intill förväxling lika tvillingar vars fartyg förliser. Sebastian räddas av Antonio och inleder en vänskap med homoerotiska undertoner. Mest scenutrymme får systern Viola som klär ut sig till man och blir tjänare åt greve Orsino. Viola förälskar sig i sin herre, men han är kär i en adelsdam, Olivia, som blir kär i Viola. Självklart slutar pjäsen med två passande bröllop.

Inte världsomstörtande, men klart underhållande och definitivt intressant.

Drunkna i bokfloder

Här är några av alla de böcker som hopats i högar i min lägenhet de senaste veckorna. Vissa är lånade från min moders bokhyllor, andra är köpta för spottstyver. Saken är bara den att jag grips av total beslutsångest när jag ska försöka välja en att läsa. Därför skulle jag verkligen uppskatta om du som ser det här inlägget och har läst en eller flera av böckerna nedan kan skriva några ord om vad du tyckte. (Länk till eget blogginlägg är också super.)

Edward Albee - Who's Afraid of Virginia Woolf?
Margaret Atwood - Moral Disorder
Joan Didion - Play It As It Lays
E M Forster - Howards End
Sara Gruen - Water for Elephants
Marianne Hermansson - Hembiträdet
Sara Lidman - Tjärdalen
Sara Lidman - Bära mistel
Harry Martinsson - Nässlorna blomma
Elisabeth Rynell - Till Mervas
Alice Sebold - The Almost Moon
Shakespeare - Trettondagsafton
Elin Wägner - Vinden vände bladen

Till minne

Ett hundhjärta har slutat slå.

Zappa kom till oss i februari år 2001, en vild valp som vägrade bli vuxen. Han förblev samma entusiastiska, ohejdbara naturkatastrof i nästan hela sitt liv.

Zappa älskade alla människor och tog för givet att de älskade honom lika hejdlöst. Han har erövrat många hjärtan och jag vet att jag är långtifrån ensam om att sakna honom.

Jag är säker på att minnena av den sista tiden, när vår eviga valp över en natt blivit gammal och svag, snart bleknar. Jag är lika säker på att jag sent kommer glömma Zappas många glädjestunder och de åtta färgstarka år vi har delat.

Vila i frid.

Jean Racine - Andromake

Den grekiska mytologin med sina tragiska karaktärer och intriger verkar ha varit en nästintill outsinlig källa att ösa ur. I denna pjäs av Jean Racines står Andromake, Hektors hustru, i centrum. När Troja faller har Hektor redan blivit dräpt (av Akilles) och Andromakes spädbarn Astyanax kastas ner från stadsmuren av vår käre Odysseus.

Men enligt Racine blev Odysseus lurad – i själva verket tog Andromake med sin son till fångenskapen hos Pyrrhus. Pyrrhus är Akilles son och har själv en hel del trojanskt blod på sina händer. Nu har Pyrrhus blivit förälskad i Andromake, som hatar honom. Pyrrhus är förlovad med Hermione (den sköna Helenas dotter) och hon älskar honom blint. Till Pyrrhus hov kommer Orestes, han som mördade sin mor för att hon hade mördat hans far. Orestes, som länge har älskat Hermione, är Hellas sändebud och har som uppdrag att få Astyanax dödad.

Nu börjar spelet och det är minst sagt komplicerat: Orestes ska se till att Astyanax dör, men samtidigt är Pyrrhus planer på att gifta sig med Andromake den enda chansen för Orestes att få sin Hermione. Pyrrhus är en sann tyrann och ställer Andromake inför ett ultimatum – gifter hon sig inte med honom så dör Astyanax. Andromake vet inte vad hon ska göra: rädda sin son eller hålla fast vid sin ära? Hermiones ära är djupt kränkt och hon inser att Orestes kärlek kan utnyttjas.

Alla karaktärer vet vad som vore förnuftigt och moraliskt riktigt, men känslorna säger något helt annat och i känslornas våld är de hjälplösa, ohejdbara. Här finns många starka scener som måste vara en riktig utmaning för en skådespelare och som skulle kunna bli precis hur bra eller hur dålig som helst.

Självklart kan det inte sluta lyckligt. Upplösningen blir en total katastrof. Vilket faktiskt är ganska njutbart. Tragedier, mums! Gissa ifall jag måste läsa Euripides pjäs om Andromake också?

Hundra skrivande kvinnor, del II

Ebba Witt-Brattström och Birgitta Svanberg har gjort min allmänbildning tusen famnar djupare. Författarinnor som jag kände till har jag fått en bättre bild av. Många namn är helt nya: Nadezjda Durova, Collett, Kate Chopin, Lou Andreas Salomé, Colette, Nina Berberova, Hella Wuolijoki. Blandningen av lyrik och prosa är givande och balanserad.

Precis som efter läsningen av triologins första del väcks en stor, historisk läshunger. Jag har bärgat en av Colettes böcker ur min mammas bokhylla - den har alltid stått där, men jag har aldrig noterat den. Jag har köpt Olof Lagercrantz biografi över Agnes von Krusenstjerna, denna författarinna som jag tidigare känt aversion mot. Jag har börjat läsa Virginia Woolfs Jacobs Room för att bredda min bild av hennes skrivande.

Så många intressanta författarskap! Jag står i tacksamhetsskuld till antologins redaktörer. Att de tre delarna av Hundra skrivande kvinnor enbart är referenslitteratur på min kurs är oförlåtligt eftersom bara de redan intresserade kommer att använda sig av dem. Hur många vill läsa en bok "i onödan" när de kunskaper den ger är "överflödiga"?

Läs-svacka

Jag har fått en mild variant av Litterär nedstämdhet. Ingenting lockar, bokhögen bredvid sängen bara växer. Jag har köpt några böcker på loppis, jag har grävt fram massor med smaskiga titlar ur mina föräldrar oändliga bokhyllor, jag har ett par starka dramer påbörjade men orkar inte med deras känslostormar. Kurslitteraturen ligger oläst, jag sackar efter och kan inte uppbåda nog med motivation.

Senaste föreläsningen var ack så intressant men jag kom försent och det fördärvade liksom alltihop, jag hade missat inledningen och fick ingen förståelse. Jag är helt enkelt trött och hudlös. Bäst att låta bli böcker ett tag, fast tyvärr måste den där förbenade kurslitteraturen slinka ner på något vänster. Tills imorgon ska jag ha läst och tänkt igenom ett material som finns upplagt på nätet - inte i de vanliga, nog så krångliga kompendierna utan på en helt annan plattform som inte fungerar, vilket borgar för ännu en föreläsning där jag fattar nada. Suck. Suck. Dubbelsuck!

Tur att det finns te, tjocktröjor och bloggar.

Dhammapada

Heliga böcker är ofta omfångsrika och svårtuggade. Så inte vissa buddhistiska skrifter, t.ex. Dhammapada som finns i välgjord översättning, utgiven i behändigt pocket-format (37 kronor hos Adlibris).

Dhammapada är lättläst, läsvärd och mycket vettig - omistlig inblick i buddhismens syn på liv, död, moral, med mera.

Racine: Faidra

En bokgenre som blir orättvist lite läst och diskuterad idag är dramat - pjäsmanus ger ofta minst lika djup upplevelse som en roman eller ett teaterbesök. Många av mina största läsupplevelser är dramer, vilket gör att terminen känns som en stor godispåse: totalt 16 dramer ingår i kurslitteraturen.

Av de antika tragedierna uppskattade jag bara ett fåtal (Agamemnon och Backanterna) men när det gäller fransk klassicism är jag betydligt mer förtrollad. Molieres Tartuffe var underhållande och Corneilles Le Cid lyckades slå an strängar hos mig som oftast förblir orörda - de romantiska, passionerade, sentimentala. Allra mest bedårad blev jag dock av Jean Racines Faidra som är lysande både till form och innehåll.

Föreläsningarna återkommer ofta till imitationen, att författare har försökt efterlikna och överträffa sina föregångare. Faidra dryper av antika lån: det är en mycket klassisk tragedi. I centrum står drottning Faidra som drabbas av kärlek till sin egen svärson, vilket blir bådas undergång.

Faidra och hennes omgivning är, liksom hela intrigen, direkt hämtat från grekisk mytologi, men jämfört med de antika tragöderna är dramat stjärnår bättre utfört. Här finns ett psykologiskt bråddjup och en stilistisk skärpa som saknas hos Euripides, Sofokles och Aiskylos.

Helt enkelt: stark, avtryckslämnande läsning som jag sent skall glömma. Måste nog skriva upp Racines andra verk på läsa-listan.

Fågelsång och klockors klang

Liszt, La campanella (Yundi Li)



Liszt, Rigoletto (Aya Nagatomi)



Balakirev/Glinka - The Lark (Anna Shelest)

Tre stycken som jag blir mycket lycklig av att lyssna på.

Mysterium

Idag på biblioteket kikade jag på titlarna som gallrats ut. Den vanliga röran av tjugo år gamla, sönderlästa böcker - och så mitt i allt Hustrur och döttrar av Elisabeth Gaskell. Publicerad i maj förra året. 700 sidor, inbunden, i perfekt skick. Den kostar 162 kronor på Adlibris, jag betalade en tia. Obegripligt i mina ögon. Boken verkar aldrig vara läst.

Jag antar att den är en dublett som visat sig överflödig. Men ändå! Enligt biblioteket.se finns denna klassiker på endast ett fåtal bibliotek i Stockholm men är ivrigt lånad där den finns. Kunde inte Vällingby bibliotek ha skänkt sin dublett till något annat bibliotek istället för att gallra ut en färsk fin bok som kostade att köpa, plasta in, märka med mera? Å andra sidan borde jag kanske inte klaga, med tanke på vilket kap jag gjorde.

Elizabeth Gaskell var Charlotte Brontës väninna och skrev den första Brontë-biografin. Att hennes bok finns översatt till svenska av Gun-Britt Sundström är verkligen välkommet. Fram för fler kvinnliga klassiker!

Lyrans strängar skälvande

Lyrans strängar skälvande, själva världens
väsen vidrörs. Fallande äpplen, mogna,
mjuka. Dunster blommorna skänker åt oss,
följet av kvinnor.

Templet väntar, nymferna dansar när vi
skrider stigen. Diktare, du är fågel,
nuddar molnen. Skimrande Afrodite –
skymningens måne.

Två sapfiska strofer skrivna till en hemtentamen i verslära. Tyvärr kommer de inte ens i närheten av sin inspirationskälla... som jag kom att tänka på p.g.a. detta stycke i Faidra av Jean Racine:

Oro grep mitt förnuft som ville överge mig
Jag såg, jag rodnade, blev blek när han fick se mig
Allt svartnade för mig och tungans ljud försvann
Jag kände hur jag frös och ändå att jag brann

Intertextualitet är nog det allra häftigaste inslaget i litteraturhistorien.

List-mani

Biblioteksböcker lånade sedan sist:
- Gunilla Linn Persson, Smultronfälten
- Kristian Lundberg, Är och blir
- Okänd, Dhammapada
- Hanne Ørstavik, Kärlek
- Jean Rhys, Saragassohavet
- Jhumpa Lahiri, Den indiske tolken

Böcker köpa sedan sist:
- Alice Sebold, The Almost Moon (10 kr på loppis)

Teer druckna idag:
- Long Jing (2 koppar)
- Tie Guan Yin (5 koppar)
- Jade oolong (7 koppar)
- Grön rooibos (1 kopp)
- Kokeicha (1 kopp)
- Yunnan Gold (1 kopp)
- Dan Cong Gui Hua (3 koppar)
- Darjeeling First Flush (4 koppar)

Författare jag läst idag:
Pedro Caleron de la Barca (La vida es sueño)
Jean Racine (Faidra)
Lasse Lucidor
Georg Stiernhielm (Hercules)
Madame de Lafayette
Lars Wiwallius
Samuel Columbus
Erik Frykman (Aspects of Shakespeare)
Inge Jonsson (Idéer och teorier om ordens konst)

Nu ska jag låta datorn sova och förbereda mig själv för sömnen med hjälp av en god bok.

På återskrivande, Tekoppen

3 ting jag diggar med Hamlet

1. Prins Hamlets vanvettiga repliker
Hamlet: Jag är bara galen i nordnordväst; då vinden är sydlig, kan jag skilja en ko från en väderkvarn.

Rosenkrantz: Min prins, ni måste säga mig, var liket är, och följa med oss till konungen.
Hamlet: Liket är hos konungen, men konungen är icke hos liket. Kungen är ett ting -
Gyldenstern: Ett ting, min prins?
Hamlet: Av ingenting. För mig till honom. - "Kurra, kurra gömma, kurra, kurra gömma."

Konungen: Nå Hamlet, var är Polonius?
Hamlet: Vid kvällsvarden.
Konungen: Vid kvällsvarden? Var?
Hamlet: Ej där han äter, utan där han ätes. En viss kongress politiska maskar håller just nu på med honom. De där maskarna leva just som riktiga kejsare. Vi göda alla andra kreatur för att göda oss själva, men oss själva göda vi för maskarna. ... Man kan meta med den masken, som frätt en kung, och äta den fisken, som förtärt den masken.

2. Ofelia och hennes sånger
"Och kommer han en igen?
Och kommer han ej igen?
Nej, nej, han har sett sitt sista,
gå lägg dig i svartan kista."

3. Dödgrävarens lakonismer, samt hans visa
"En hacka och en spade blott
och lakanet till skrud,
en grop i mull, det är din lott,
du mänska, stoftets brud."

Det sorgligaste som finns

Igår åkte jag till Kulturhuset och plockade på mig en väldigt trevlig bokhög. Om jag inte minns helt fel såg den ut så här:

Hjalmar Söderberg - Hjärtats oro
Hanne Ørstavik - Kärlek
Okänd - Dhammapada
Cecilia Davidsson - Det var länge sedan det var så här spännande
Euripides - Helena

Men när jag skulle låna blev apparaten röd och pep. Gick till en bibliotekarie och undrade vad som var fel. Hon läste av kortet, kastade en enda blick på skärmen och sade strängt: "Du har femtio böcker hemma. Det finns faktiskt gränser." Jag kände mig som en pudel som har pissat på persiska mattan.

Alltså tvingades jag skiljas från de fina böckerna. Gick till Bokskotten som inte nekar så länge du kan betala för dig. Där föll jag för ett trick - det sorgligaste som finns: diktsamlingsrea. Välsorterade bokaffärer köper ju in en del lyrik, som sällan säljer. Så kommer dagen då det blir trångt i hyllorna. De stackars böckerna får sin sista chans: en illgul liten lapp på vilken står skrivet 19 eller liknande löjlig siffra. När dessa oönskade, hemlösa böcker sjunger på sista versen och löper risk att makuleras sprängs jag snudd på av ömhet. Jag kom ut med tre nya inneboende:

Ingela Strandberg - Häger på Stockholms central (19 kr)
Peter Mickwitz - En rymdfarkost av glas (19 kr)
Ole Söderström - Den genomskinlige besökaren (29 kr)

Jag kommer aldrig ångra att jag plockade hem dem. I min lyrikhylla får de stanna för evigt, i lä för världens vindar.

Läsrapport - September

Prosa
Amanda Svensson – Hey Dolly – 9 – !
Tove Jansson – Trollvinter – 8 – !
Jane Austen – Lady Susan – 7

Poesi
Catullus – Dikter om kärlek och hat – 8 – !
Susanne Halvardsson – Floden – 8 – !
Susanne Halvardsson – Huset bevakar sin skugga – 8 – !
Davik Vikgren – Inomhuslektionen – 7
Tua Forsström – Sånger – 6
Charles Baudelaire – Prosadikter – 6

Pjäser
William Shakespeare – A Midsummers Night’s Dream – 7
William Shakespeare – The Merchant of Venice – 7
Aiskylos – Agamemnon – 7
Okänd - Spelet om envar – 6
Euripides – Backanterna – 6
Euripides – Medea – 5
Aristofanes – Molnen – 3

Fakta
Sture Linnér – Den gyllene lyran – 6
Aristoteles – Om diktkonsten – 6
Peter Hallberg – Den fornisländska poesien – 6
Peter Hallberg – Den isländska sagan – 5

Övrigt
Witt-Brattström & Svanberg – Hundra skrivande kvinnor I – 8 – !
Herakleitos – Fragment – 7
Gisle Surssons saga – 6
Dante – Inferno – 4

24 böcker
9 svenska, 2 engelska, 6 översatta från antik grekiska
15 män, 7 kvinnor
12 kursböcker
14 klassiker, 5 böcker skrivna de senaste fem åren