Melissa Etheridge är en beroendeframkallande artist. Tro mig. Annars skulle jag inte ha lyssnat på hennes samlade produktion dagligen i mer än veckas tid. Ett par av hennes låtar är gamla favoriter, men mer har det liksom inte blivit förrän nu.
Den titellösa debutskivan som släpptes det år jag föddes (88) och innehåller 10 låtar varav 10 är toppen, alla på sitt eget särpräglade sätt. H'r finns ett driv, en hejdlös energi. Rösten glöder. Bättre kan det knappast bli.
Lite låttext-exempel från första plattan:
Chrome Plated Heart - "I got angels crying from up above. They got rust in their eyes, they got rust on their love. I got a two dollar stare. Midas in my touch and Delilah in my hair. I got bad intentions on the soles of my shoes, with this red hot fever and these chronium blues."
Like the Way I Do - "Does she stimulate you, attract and captivate you? Tell me does she miss you, existing just to kiss you, like the way I do? Tell me does she want you, infatuate and haunt you, does she know just how to shock you and electrify and rock you? Does she inject you, seduce you and affect you - like the way I do."
The Late September Dogs - "Silence is the steel that pierces and cuts me to the bone. In dreams the hand that touches you is mine and mine alone."
Occasionally - "I'm guess I'm just addicted to the pain of delight."
Watching You - "If you don't want me I don't want to want you, and if you won't see me I don't know what to do."
Bring Me Some Water - "Tonight I feel so weak, but all in love is fair. I turn the other cheek and I feel the slap and the sting of the foul night air."
Om du inte redan har hört detta album, så bör du lyssna redan idag. Det är inte ett råd, det är en order. Och om du blir lika såld som jag är det bara att gå vidare till alla senare låtar - Let Me Go, Skin Deep, The Prison, Walking on Water, Down to One, Goodnight, Come to My Window, If I Wanted To, I'm the Only One, This War Is Over, Angels Would Fall.
ME är begärets berättare - en mångsidig sångerska och låtskrivare, med oräkneliga strängar på sin elgitarr och en utstrålning som aldrig sviker. Jag är fast "som en kackerlacka i flugpapper", för att tala med en liknelse ur Faïza Guènes
Drömmar för dårar.
När jag bad Kabusa om att få ett recensionsexemplar av Hallgrens bok visste jag inte att det var en femhundrasidig avhandling i genusvetenskap. Jag har aldrig läst en avhandling förut och har ingen koll på de teorier, teoretiker och termer som förekommer i boken. Jag kände mig väldigt otillräcklig, men drog ändå ett djupt andetag och dök ner i boken.
24-åriga Ahléme är mer komplicerad än Doria och har tyngre bördor att bära. Pappan är sjukpensionär med hjärnskador efter en arbetsplatsolycka, mamman dog i en massaker i Algeriet, den yngre brodern har problem i skolan och dras till kriminella gäng. Ahléme försörjer sin familj på underbetalda korttidsanställningar och eftersom hon inte har permanent uppehållstillstånd finns hela tiden en risk att bli utkastad ur Frankrike.
Jag gillar verkligen Virginia Woolf - hennes metod, språk, liv och originalitet. Ändå tycker jag att Mot fyren är hejdlöst tråkig. Jag blev inte alls belönad så som jag blivit av Mrs Dalloway och Jacob's Room. Det kan bero på översättningen, det kan bero på att jag stressade mig igenom boken under en enda dag. För jag förstår ju vad som borde ha varit tjusningen.
Vi befinner oss på ett ryskt gods efter att livegenskapen upphävts. Här finns en adelskvinna, hennes döttrar, bror, tjänare, bekanta. Godset är skuldsatt, auktionen närmar sig. Den kan förhindras, men ingen orkar.
Martine Maguire, så heter kvinnan som utsätts för detta övergrepp. Teena är hennes smeknamn och öknamn. Den fjärde juli 1994 tar hon det ödesdigra beslutet att gå genom en mörk park mitt i natten, tillsammans med sin tolvåriga dotter Bethel. Mer och mer blir dottern den egentliga huvudpersonen. Bethie, som tolv år gammal med nöd och näppe undkommer att bli våldtagen och dödad. Bethie, som snart tappar förtroendet för samhällets lagar.
Romanen The Hours av Michael Cunningham var en av mina första riktigt stora läsupplevelser. Den inspirerade mig till att köpa och sluka Virginia Woolfs mest berömda bok, Mrs Dalloway. Detta är flera år sedan - först nu utforskar jag resten av Woolfs produktion. The Waves, Mot fyren och Orlando väntar i bokhyllan. Början på upptäcksfärden blev Jacob's Room.
Följeslagerskan (1934) utspelar sig under de ryska revolutionsåren, men världshändelserna märks knappt alls. Vi får följa fattiga Sonetjka som reser med en rik sångerska till Paris för att spela piano på hennes konserter. Sonetjka är blyg men längtar in i centrum. Hon upptäcker att sångerskan är otrogen och börjar förfölja kärleksparet, alltmer besatt av att påverka skeendet. Historien har en viss obehaglig spänning, men det korta format ger inte rum för någon riktig klaustrofobi. Följeslagerskan är läsvärd, men något svag.
I september läste jag delar av Odyssén som kurslitteratur och fick blodtörstig tand. Enstaka kapitel kändes inte alls mättande, här dög bara helhet! Det har dröjt tre månader innan sista sidan slukats, vilket kan bero på att hexameter passar bättre för högläsning än på pränt. Ändå - så mycket liv och glöd, spänning och vardaglighet. Liknelserna är fullkomligt underbara och sidorna dryper av formuleringsglädje. För att vara nästan 3000 år gammal är Odyssén förvånansvärt lätt att ta till sig.
