måndagen den 29:e december 2008

Bortresa

Idag har jag varit hos min bästa vän och gjort veganskt julgodis: snickers, mozartkulor, knäck. Dessutom gjorde vi chokladflarn och strödde över olika smaksättningar. Mörk choklad med havssalt var otippat väldigt gott! (Mörk choklad med chiliflakes var däremot brännhett.)

Bloggen blir tyst ett tag, för imorgon åker jag och en grupp vänner till nyårs-retreat på landet. Första januari kommer jag hem igen, men åker genast till Skottland. Jag ser verkligen fram emot att återse Glasgow och utflykta till Edinburgh. Att jag har en totaltrevlig skotsk vän att bo hos oss gör ju inte saken sämre. Eftersom hon inte läser min blogg postar jag en bild på hennes julklappar:

Hanna Hallgren – När lesbiska blev kvinnor

När jag bad Kabusa om att få ett recensionsexemplar av Hallgrens bok visste jag inte att det var en femhundrasidig avhandling i genusvetenskap. Jag har aldrig läst en avhandling förut och har ingen koll på de teorier, teoretiker och termer som förekommer i boken. Jag kände mig väldigt otillräcklig, men drog ändå ett djupt andetag och dök ner i boken.

Boktiteln När lesbiska blev kvinnor, med undertiteln När kvinnor blev lesbiska, kan tyckas konstig. Lesbiska har väl alltid varit kvinnor? Och man kan väl inte ”bli lesbisk”? Men i dessa två fraser ryms en stor del av Hallgrens slutsats.

Under 70- och 80-talet, de decennier som HH undersöker, började vissa kvinnor kalla sig lesbiska istället för homosexuella. En grupp bröt sig ut ur RFSL, där de kände sig osynliggjorda, och grundade Lesbisk Front. De menade sig ha valt ett lesbiskt liv och såg sig som mer kvinnoidentifierade än heterosexuella kvinnor. HH visar hur Lesbisk Front profilerade sig gentemot andra grupper och skapade en egen diskurs.

För mig som 20-åring är det ögonöppnande läsning. Efteråt ser jag på min samtid med lite annan blick. Det är viktigt att kunna sin historia och jag känner ett behov av en bok i samma ämne men med mer fakta och mindre analys. HH:s analyser är givande men svåra att uppskatta fullt ut för en nybörjare i universitetsvärlden.

Jag tror mig förstå att När lesbiska blev kvinnor inte är en helt traditionell avhandling, med sina självbiografiska och poetiska inslag. Teorierna blandas vilt och det är svårt att hänga med, men den som har grundkunskaper i genusvetenskap bör känna sig mer hemma mellan pärmarna. Jag kan gå i god för att även de som bara har läst en termin litteraturvetenskap kan uppskatta När lesbiska blev kvinnor.

Slutsats: En intressant, genomarbetad och väl sammanhållen bok. Kabusa har gjort ett gott jobb med formgivningen. Jag kan bara beklaga att jag antagligen är en av få läsare utanför den genusakademiska världen.

lördagen den 27:e december 2008

Faïza Guène – Drömmar för dårar

Faïza Guène är en ung fransk författarinna och hennes böcker är så långt ifrån den franska elitismen som man kan komma - hon skriver på ett vardagligt språk med mycket lånord och slang. Hennes romaner utspelas i Paris förorter.

Debutromanen Kiffe kiffe imorgon handlar om femtonåriga Doria som beskriver sin verklighet med mycket svart humor och en stor förmåga att drömma. Även Ahléme, huvudperson i Drömmar för dårar, håller hoppet uppe med hjälp av fantasi och framtidstankar. Namnet "Ahléme" betyder dröm på arabiska.

24-åriga Ahléme är mer komplicerad än Doria och har tyngre bördor att bära. Pappan är sjukpensionär med hjärnskador efter en arbetsplatsolycka, mamman dog i en massaker i Algeriet, den yngre brodern har problem i skolan och dras till kriminella gäng. Ahléme försörjer sin familj på underbetalda korttidsanställningar och eftersom hon inte har permanent uppehållstillstånd finns hela tiden en risk att bli utkastad ur Frankrike.

Men Faïza Guènes böcker innehåller lika mycket glädje och kärlek som realistisk misär. Karaktärerna är inte offer och de ger aldrig upp. Drömmar för dårar är svagare än debutromanen, fastän slutet blir riktigt starkt. Komiken känns ibland lite väl tillkämpad.

Jag ser fram emot att Faïza Guènes tredje roman översätts till svenska.

torsdagen den 25:e december 2008

Hårda bud och hårda klappar

En av mina visdomständer var klok nog att bli infekterad på självaste julafton, så juldagen ägnade jag åt att sitta febrig i väntrummet hos tandläkarjouren. Idag känner jag mest för att ligga ner och dricka en kopp tröst-te då och då. Dagens Onkel Vanja på Dramaten kan jag bara glömma. Som tur var har jag hittat en vän som vill överta biljetterna. Slutet gott, allting gott.

Men det var inte det jag skulle säga, egentligen. Jag skulle ju berätta om julafton. Efter det veganska julbordet, men innan Karl Bertil Johnsson, inföll nämligen presentöppnandet - prasslande papper, brinnande brasa, överraskningar och överdoser av glädje.

Mycket Mumin!

Trollkarlens hatt

Vem ska trösta knyttet?

Moomin: The Complete
Tove Jansson Comic Strip


Emma Juslin: Frida och Frida
Bruno K Öijer: Svart som silver
Alan Hollinghurst: Skönhetens linje
Henrik Ibsen: Pjäser I & II

Samt lite obokiga pryttlar:
- En massa te
- Några cd med klassisk musik
- En magnetisk metallmus med hjul (!)
- Vantar
- En Buddha-lampa

Otroligt att ha nära och kära som känner ens innersta önskningar så väl! Nu ska jag nog gå och brygga en kopp av någonting varmt - och kanske läsa lite i Trollkarlens hatt.

onsdagen den 24:e december 2008

God helg!

"Ska du blogga på självaste julafton?" som Karl-Bertils ömma moder sade. Men det är svårt att låta bli, för hela alltihop är så inspirerande. Svartvinbärsglöggen, matlagningen, The Pouges som strömmar ut från stereon, förväntningarna, stämningen (och framför allt: Wienernougaten!

tisdagen den 23:e december 2008

Franz Kafka - Processen

- Även de här flickorna hör till domstolen.
- Hur? frågade K., ryckte huvudet åt sidan och såg på målaren. Men denne satte sig igen på sin stol och sade, till hälften på skämt, till hälften som förklaring:
- Allting hör ju till domstolen.

Jag har aldrig varit så förtjust i Kafka, vare sig Förvandlingen eller hans övriga noveller. Inte heller Processen får mig att uppge lyckosuckar. Romanen känns som en uttänjd novell - det som kunde ha varit spännande blir bara gäsptråkigt.

Ändå finns här mycket intressant: upphävd logik, många tolkningsmöjligheter, en surrealistisk drömkänsla, perverterade inslag. Här ges många trådar att spinna vidare på, men inga färdiga svar. Det är mycket möjligt att tolka Processen psykologiskt, sociologiskt eller religiöst. Domstolen kan vara överjaget, det antisemtiska samhället eller Gud.

Personligen brukar jag morra så fort någon nämner ordet psykoanalys, men här finns onekligen många lockande möjligheter att tolka freuduianskt. Vad sägs om att domstolskanslierna alltid ligger på bostadshusens vindar, eller att K. hör stönanden från ett förrådsrum, öppnar dörren och upptäcker en läderklädd pryglare som piskar två män? Hm...

Processen är inte njutbar, men definitivt läsvärd.

måndagen den 22:e december 2008

Virginia Woolf - Mot fyren

Jag gillar verkligen Virginia Woolf - hennes metod, språk, liv och originalitet. Ändå tycker jag att Mot fyren är hejdlöst tråkig. Jag blev inte alls belönad så som jag blivit av Mrs Dalloway och Jacob's Room. Det kan bero på översättningen, det kan bero på att jag stressade mig igenom boken under en enda dag. För jag förstår ju vad som borde ha varit tjusningen.

Mot fyren (To the Lighthouse) publicerades 1927 och räknas som ett av Virginia Woolfs främsta verk. Intrigen är – som så ofta hos VW – ganska obefintlig. Familjen Ramsay vistas i en stuga på Isle of Skye sommaren 1910. Den yngste sonen vill till fyren tvärs över bukten, men utflykten blir aldrig av eftersom vädret trilskas. Först tio år senare, efter första världskriget, återvänder spillrorna av familjen och ror till fyrtornet.

En central bifigur är den androgyna målarinnan Lily Briscoe som vägrar gifta sig. Lily är förälskad i Mrs Ramsay. I avbildningen av makarna Ramsay och deras relation har VW inspirerats av sina egna föräldrar.

Hoppen mellan inre och yttre skeenden är ibland hisnande, men jag störs av att översättaren har normaliserat Woolfs innovativa språk:

”När professor Ramsay en mörk morgon kom stapplande i en korridor sträckte han ur armarna, men mrs Ramsay hade dött helt plötsligt under natten och han sträckte ut dem förgäves” eller “Mr Ramsay, stumbling along a passage one dark morning, stretched his arms out, but Mrs Ramsay having died rather suddenly the night before, his arms, though stretched out, remained empty”.

“Detta var hennes mans älsklingsutsikt, sade hon och stannade och hennes ögon blev djupare grå” eller “That was the view, she said, stopping, growing greyer-eyed, that her husband loved”.

Om du vill läsa Mot fyren, läs på engelska. Långsamt.

lördagen den 20:e december 2008

ME




















Melissa Etheridge är en beroendeframkallande artist. Tro mig. Annars skulle jag inte ha lyssnat på hennes samlade produktion dagligen i mer än veckas tid. Ett par av hennes låtar är gamla favoriter, men mer har det liksom inte blivit förrän nu.

Den titellösa debutskivan som släpptes det år jag föddes (88) och innehåller 10 låtar varav 10 är toppen, alla på sitt eget särpräglade sätt. H'r finns ett driv, en hejdlös energi. Rösten glöder. Bättre kan det knappast bli.

Lite låttext-exempel från första plattan:

Chrome Plated Heart - "I got angels crying from up above. They got rust in their eyes, they got rust on their love. I got a two dollar stare. Midas in my touch and Delilah in my hair. I got bad intentions on the soles of my shoes, with this red hot fever and these chronium blues."

Like the Way I Do - "Does she stimulate you, attract and captivate you? Tell me does she miss you, existing just to kiss you, like the way I do? Tell me does she want you, infatuate and haunt you, does she know just how to shock you and electrify and rock you? Does she inject you, seduce you and affect you - like the way I do."

The Late September Dogs - "Silence is the steel that pierces and cuts me to the bone. In dreams the hand that touches you is mine and mine alone."

Occasionally - "I'm guess I'm just addicted to the pain of delight."

Watching You - "If you don't want me I don't want to want you, and if you won't see me I don't know what to do."

Bring Me Some Water - "Tonight I feel so weak, but all in love is fair. I turn the other cheek and I feel the slap and the sting of the foul night air."

Om du inte redan har hört detta album, så bör du lyssna redan idag. Det är inte ett råd, det är en order. Och om du blir lika såld som jag är det bara att gå vidare till alla senare låtar - Let Me Go, Skin Deep, The Prison, Walking on Water, Down to One, Goodnight, Come to My Window, If I Wanted To, I'm the Only One, This War Is Over, Angels Would Fall.

ME är begärets berättare - en mångsidig sångerska och låtskrivare, med oräkneliga strängar på sin elgitarr och en utstrålning som aldrig sviker. Jag är fast "som en kackerlacka i flugpapper", för att tala med en liknelse ur Faïza Guènes Drömmar för dårar.

fredagen den 19:e december 2008

Lyckor II

- Fick bra betyg på senaste tentan, trots att den var full av stavfel (jag försov mig ända till tolv på inlämningsdagen och hann aldrig korra).

- Har jobbat femton timmar den här veckan, för en timlön som må verka modest men är det högsta jag någonsin fått. Stundom stressigt, och ganska påfrestande att stå upp tio timmar i sträck, men en påminnelse om hur kul det är att jobba. Lätt att fastna i studentlunken som egentligen inte känns lika bra.

- Var på arbetsintervju för några veckor sedan och ville verkligen ha jobbet, men hörde aldrig någon reaktion och trodde att det gått till någon annan. Idag fick jag veta att projektet blivit uppskjutet p.g.a. av konjunkturen, så jag har fortfarande en chans.

- Fick veta för några timmar sedan att min bästa vän, bosatt på annan ort, ska komma till stan över jul. Vilket betyder att den årliga veganska julgodistillverkningen blir av. Glädjeskutt!

- Ska se Onkel Vanja på juldagen.

- Har jullov från och med idag.

- Har hittat Spotify, en riktig guldgruva för laglydiga panka musikälskare.

- Ska fortsätta läsa littvet i vår, med specialinriktning mot genus, vilket kommer att passa mig som foten i skon.

- Ska till Skottland den första januari. Ser verkligen fram emot!

- Julen närmar sig! Spänningen stiger!

Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf

Jag funderade på om denna dagbok var autentisk eller fiktiv, tills ett informativt blogginlägg hos Evaveva upplyste om hur det förhöll sig: dagboken är skriven långt efter att den sägs ha utspelats. Lite tråkigt, men det förtar inte alls det faktum att denna dagboksroman är välskriven och lagom mysigt spännande. Jag stortrivs helt enkelt mellan pärmarna.

Tack vare dagbokens fiktiva karaktär är den finslipad, sammanhållen och genomtänkt. Berättarrösten är så stark och trovärdig att den känns levande. Jag tycker mig höra 14-åriga Selma tala med sin värmländska dialekt, direkt ur tecknen på pappret.

Något jag inser mer och mer är vilken stor skillnad det är mellan intressant/läsvärt och njutbart/bra. Jag uppskattar denna lättsamma bok mer än Kejsaren av Portugallien eller Gösta Berlings saga, trots att Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf är betydligt mindre rik.

onsdagen den 17:e december 2008

10 favoritfilmer

Inside I’m Dancing: CP-skadade Michael har alltid bott på instutition. Allt ändras när han träffar Rory, som lider av en dödlig muskelsjukdom och är fast besluten att leva för fullt.

Once: Dammsugarreparatör lär känna ung kvinna från Östeuropa. Melankolisk musik och bitterljuva känslor uppstår. Lågbudgetmusikal fri från Hollywoods klichéer.

Maurice: En av de bästa filmer jag sett. Om Maurice som under viktoriansk tid i England förälskar sig i en annan man. Ett måste för alla anglofiler. Baserad på en bok av E. M. Forster.

Iron Jawed Angels: Om kampen för kvinnlig rösträtt i Amerika. Hillary Swank spelar den inte helt enkla kväkarkvinnan Alice Paul på ett levande sätt.

Före stormen: Mobbad kille stjäl pistol för att skydda sig. Före detta terrorist, nu familjefar, förföljs av utpressare som kräver att han utför ett mord.

Station Agent: Kortväxt tågnörd flyttar ut på landsbygden för att slippa människor, men lär istället känna andra udda existenser. En härlig måbrafilm som efterlämnar varaktig värme.

Elling: Elling och Kjell-Bjarne skrivs ut från ett gruppboende för psykiskt handikappade. Tillsammans ska de försöka klara av ett vanligt liv i Oslo. Skrattframkallande måbrafilm.

Mysterious Skin: Brian tror på utomjordingar. Neil är prostituerad. Brian söker upp Neil för att få sina förträngda minnen förklarade. Obehagligt och berörande.

Dead Poets Society: Ett mästerverk jag aldrig tröttnar på.

Eternal Sunshine of the Spotless Mind: En välgjord men totalt skruvad film med underlig kronologi.

lördagen den 13:e december 2008

Joseph Conrad - Mörkrets hjärta

Det skulle vara intressant att rödmarkera alla omnämnanden av svart och vitt i Josephs Conrad klassiska roman från 1902 - de orden återkommer på nästan varje sida. Dessa två nyanser, liksom titelns mörker, nämns så ofta att jag nästan blir trött på dem. Samtidigt är de bärande bjälkar i romanens laddade stämning och ambivalenta symbolik. Ingenting är enkelt här. Mörkrets hjärta är mer skönlitterär än politisk.

"Infödingarna" skildras som primitiva, vildar, djur. En svart man som lärt sig sköta en ångpanna liknas vid en hund som går "på bakbenen klädd i byxor och hatt med fjäder". Tanken på att "de var människor som vi själva" är "spännande", men mellan svarta och vita finna bara "en avlägsen frändskap", menar berättaren Marlow.

Mörkrets hjärta är fruktansvärt tung. Ett kompakt mörker utan ljuspunkter. Det mest aktuella inslaget Mörkrets hjärta är skildringen av den fullständiga och fruktansvärda gränslöshet som inträder när "ingen välment granne hörs viska: Vad ska folk säga?". Européernas grymma och meningslösa slakt på Afrikas urbefolkning skildras utan försköning. "En vettlös snikenhet förpestade alltsammans, som en likstank". Kolonisatörerna vill "roffa åt sig skatter", med lika mycket moral som "tjuvar som spränger ett kassaskåp".

Det märks att Conrad inte har gått på klichéerna som användes för att rättfärdiga utsugning och slaveri. Romanens mest fängslande och skrämmande gestalt - Mr Kurtz - drivs av både "avsky och trånad" inför det vilda. Hans närkontakt med ursprungsbefolkningen beskrivs som en sexualakt och han har "överskridit gränserna för tillåten åtrå". Innan han reste till Kongo skrev han en artikel om hur den vite mannen skulle förbättra och förädla Afrika och dess befolkning. Men på sista sidan har Kurtz efteråt tillfogat "ett utkast till metod". Metoden lyder: "Utrota hela byket!"

onsdagen den 10:e december 2008

Jag är en ny människa!





















Eller så har jag bara nya glasögon. Jag försökte diskutera detta spörsmål med Herr V, men hans svar var en gäspning.

tisdagen den 9:e december 2008

Vilken författare läser jag just nu?

Ledtråd 1
Våran prost
är rund som en ost
och lärd som själva den onde,
men gemen likväl
och en vänlig själ
och skäms ej, att far hans var bonde.

Ledtråd 2

















Tee and Jo are forbidden from taking part in this contest

måndagen den 8:e december 2008

Lyckor

Varför finns ordet olycka i pluralform men inte ordet lycka? Här är i alla fall mina lyckor just nu.

- Li Lis senaste diktsamling Ursprunget. Jag har länge sett Li Li som en av Sveriges främsta poeter och nu fick jag min uppfattningen avsevärt djupare förankrad. Helt enkelt en osentimental sorgesång, storslagen med blick för det lilla.

- Hos Calliope ser jag att våren bjuder på ny bok av Ann Lagerhammar, vars debut har lämnat beundran och förundran hos mig. Dessutom nyutges Joan Didions Bönbok för en vän som Lena tipsade mig om och som jag absolut tänker läsa.

- Idag på Medborgarplatsens bibliotek hittade jag äntligen Victoria Benedictssons Den bergtagna. Inte nog med det, på samma hylla stod två pjäser av Anne Charlotte Leffler och en av Frida Stéenhoff. Självklart norpade jag åt mig allihop. Med i högen kom även Faïza Guène nya, Släggan och städet av Christine Falkenland samt Atalja av Jean Racine.

- Alla lockande böcker som väntar på att läsas.

- Alla smaskiga klassiker som jag är tvungen att läsa p.g.a. min kurs.

- Alla trevliga människor jag träffat igår, idag och kommer att träffa imorgon.

- Allt annat som finns att vara lycklig över men som jag inte kommer på just nu.

söndagen den 7:e december 2008

Anton Tjechov - Körsbärsträdgården

Vi befinner oss på ett ryskt gods efter att livegenskapen upphävts. Här finns en adelskvinna, hennes döttrar, bror, tjänare, bekanta. Godset är skuldsatt, auktionen närmar sig. Den kan förhindras, men ingen orkar.

Människor pratar förbi varandra, når aldrig riktigt fram. Sorgligt och roligt blandas samman till en tragikomisk brygd som är söt och salt på samma gång. Tjechov är originell. Han ställer lågt och högt vid sidan om varandra, låta känslorna vävas ihop tills de nästan inte kan skiljas åt. Allting är både modernt och traditionstyngt.

Jag har sett Måsen på Dramaten och blev inte riktigt klok på vad jag egentligen tycker om den. På papper uppskattar jag Tjechovs dramatik mer, även om det finns en del plumpa drag som jag hellre hade varit utan. Hur som helst ser jag mycket fram emot att läsa Onkel Vanja och Tre systrar.

lördagen den 6:e december 2008

Fler citat ur Jacob's Room (Virginia Woolf)

Det var som om en sten maldes till damm; som om vita gnistor flög från ett blågrått bryne, som var hans ryggrad.

Det underliga med livet är, att även om dess natur måste ha varit uppenbar för var och en i hundratals år, har ingen lämnat en tillfredsställande redogörelse. Londons gator har sin karta, men våra passioner är inte kartlagda.

Kvinnor med sjal bär spädbarn med lila ögonlock; pojkar står i gathörn; flickor kastar en blick över gatan - plumpa illustrationer, bilder i en bok vars sidor vi bläddrar förbi och förbi som om vi till sist skulle hitta det vi letar efter. Varje ansikte, varje affär, sovrumsfönster, pub och mörkt hörn är en febrigt förbibläddrad bild - på jakt efter vad?

Och ljuset klättrar över alla de blinda husens ansikten, glider genom sprickorna och målar de glansiga buktande karmosingardinerna; de gröna vinglasen; kaffekopparna; och stolarna som står på snedden.

Varje insekt bär en jordglob i sitt huvud.

torsdagen den 4:e december 2008

Joyce Carol Oates - Våld

Våld. En historia om kärlek är en förmildrad version av originaltiteln Rape. A Love Story. Första meningen slår an den genomgående tonen, skoningslöst. Berättarrösten andas i stackatto. Den egensinniga språkbehandlingen ger liv åt alla obehagligheter som berättas. Läsningen orsakar smärta i mellangärdet, illamående och desperation. Men det är värt besväret.

Martine Maguire, så heter kvinnan som utsätts för detta övergrepp. Teena är hennes smeknamn och öknamn. Den fjärde juli 1994 tar hon det ödesdigra beslutet att gå genom en mörk park mitt i natten, tillsammans med sin tolvåriga dotter Bethel. Mer och mer blir dottern den egentliga huvudpersonen. Bethie, som tolv år gammal med nöd och näppe undkommer att bli våldtagen och dödad. Bethie, som snart tappar förtroendet för samhällets lagar.

För när våldtäksmän och våldtäktsoffer hamnar i rätten händer det som inte får hända. En skicklig försvarsadvokat dribblar bort skulden. Offren orkar inte utsätta sig för en rättegång. Våldtäktsmännen verkar komma undan - men en iakttagare beslutar sig för att bli involverad.

Våld. En historia om kärlek är den mest läsvärda bok jag stött på i år. Det är en bok jag önskar att alla som orkar skulle läsa och diskutera. För vad är rättvisa? var går moralens gräns? har man rätt att ta lagen i egna händer? Här finns samma öga-för-öga, tand-för-tand som i gamla testamentet, som i grekiska tragedier, hämnden som kliver över lik. Det är inte politiskt korrekt. Det är inte alls rätt. Men det är en livsnödvändig upplevelse att tänka igenom.

Känslor och förnuft talar olika språk. Vilkendera vill du bejaka?

onsdagen den 3:e december 2008

Citat ur Jacob's Room (Virginia Woolf)

När kropparna undkom skada, gick hjärtat sällan till graven utan ärr.

För de flesta av oss förflyter kvällarna respektabelt, eller med bara den sorts darrning som blir när en orm glider genom gräset.

Om entusiasmen varade skulle vi svepas iväg som skum i luften. Stjärnorna skulle skina igenom oss.

En orgel spelade som en obscen näktergal bakom blöta löv.

Det är inte katastrofer, mord, dödsfall eller sjukdomar som åldrar och dödar oss; det är sättet människor ser ut och skrattar, och springer uppför trappstegen till bussar.

Virginia Woolf - Jacob's Room

Romanen The Hours av Michael Cunningham var en av mina första riktigt stora läsupplevelser. Den inspirerade mig till att köpa och sluka Virginia Woolfs mest berömda bok, Mrs Dalloway. Detta är flera år sedan - först nu utforskar jag resten av Woolfs produktion. The Waves, Mot fyren och Orlando väntar i bokhyllan. Början på upptäcksfärden blev Jacob's Room.

Jacob's Rioom från 1922 är Virginia Woolfs tredje roman. I centrum för boken står Jacob, en fiktiv version av Woolfs döde bror Toby. Vi får aldrig höra Jacobs röst - istället får vi ofta se honom utifrån, ur omgivningens eller den allvetande berättarens ögon. Bara ibland skrivs det ut vad Jacob tänker och känner.

Som personporträtt är detta en mycket underlig bok. Läsaren lär nämligen aldrig känna Jacob. Istället kretsar vi vid ytan för att göra diverse djupdykningar i livet, London och udda individer som Jacob möter. Dominerar gör orden som krossas och nyskapas. Slutet kommer chockerande plötsligt. Först blir jag upprörd, sedan inser jag poängen.

Jacob's Room är en häpnadsväckande läsning som lämnar mig hänförd. Boken är så totalt annorlunda, inte för en sekund styrd av romanens normer. Ingen intrig, ingen logik. "ord har blivit använda för ofta; vidrörts och vridits, lämnats utsatta för gatornas smuts. Orden vi söker hänger nära trädet." Så lyder en talande passage i Jacob's Room. Här finns många ord som hänger nära trädet. De smakar syrligt friskt som färska våräpplen.

tisdagen den 2:e december 2008

Två böcker av Nina Berberova

Nina Berberova (1901-1993) var en rysk författarinna som levde i exil i Paris och USA. Hon skrev mestadels på ryska. Första gången jag hörde talas om Berberova var i antologin Hundra skrivande kvinnor. Några veckor senare stötte jag på två av hennes kortromaner i en bibliotekshylla och tog med dem hem. Diamantsjuka och Följeslagerskan är exempel på Berberovas povesti, långa noveller. Båda omfattar ungefär 100 sidor.

Följeslagerskan (1934) utspelar sig under de ryska revolutionsåren, men världshändelserna märks knappt alls. Vi får följa fattiga Sonetjka som reser med en rik sångerska till Paris för att spela piano på hennes konserter. Sonetjka är blyg men längtar in i centrum. Hon upptäcker att sångerskan är otrogen och börjar förfölja kärleksparet, alltmer besatt av att påverka skeendet. Historien har en viss obehaglig spänning, men det korta format ger inte rum för någon riktig klaustrofobi. Följeslagerskan är läsvärd, men något svag.

Diamantsjuka (1959) har egentligen ingen intrig alls - här finns bara känslotillstånd, människomöten och sammanträffanden. I sin träffsäkra beskrivning av en människa som hamnat utanför livet och inte förmår engagera sig är detta den bättre av de två långnovellerna. Här finns, trots händelselösheten, en stämning som gör intryck och lämnar avtryck.

Det är bra med komplement till de stora ryska författarna, som "råkar" vara män hela bunten. Samtidigt har jag en viss förståelse för att dessa två böcker inte fått klassikerstatus.

måndagen den 1:e december 2008

Homeros - Odyssén

I september läste jag delar av Odyssén som kurslitteratur och fick blodtörstig tand. Enstaka kapitel kändes inte alls mättande, här dög bara helhet! Det har dröjt tre månader innan sista sidan slukats, vilket kan bero på att hexameter passar bättre för högläsning än på pränt. Ändå - så mycket liv och glöd, spänning och vardaglighet. Liknelserna är fullkomligt underbara och sidorna dryper av formuleringsglädje. För att vara nästan 3000 år gammal är Odyssén förvånansvärt lätt att ta till sig.

Jag är innerligt glad för att jag följde med Odysseus på hela hans resa. Illiaden väntar i bokhyllan och ska tas itu med så småningom, eftersom även Akilles känns som en vän värd att umgås med så mycket det bara går.

Jag har sagt det förut, men jag säger det igen: Översättaren Ingvar Björkeson är otrolig. Finns det ingen beundrarklubb så känner jag mig manad att starta en.