En dikt av Tua Forsström

Varför skulle jag säga
att vintern har varit lång,
när jag menar sorgen?
En svärm av fåglar
lösgör sig plötsligt
från trädets stam,
med sina nackar
som öppna sår.
När vi ligger tillsammans såhär
är jag två år, fyra år,
nu friläggs någonting barnsligt
och gråtande, något
som tidigt fråntogs sina ord
och gavs istället
krampen, stamningen.
Jag blir foster,
en liten genomskinlig människa
med genomskinliga fingertoppar.

Gillar du dikten ovan? Då kan jag rekommendera September, Parkerna, Efter att ha tillbringat en natt bland hästar, med flera diktsamlingar. Tua Forsström är blek i ordets bästa betydelse. Med sina ord virkar hon den moderna konstens abstrakta motsvarighet till mormors spetsgardiner. Meningarna fladdrar i brisen, de är märkligt radbrutna, språket flödar fram, det är mittemellan prosa och poesi, det är sällan om stora ting men alltid lika innerligt intressant.