Tom är död (Marie Darrieussecq)

Tom är död. Han dog för tio år sedan, bara fyra och ett halvt år gammal. Kvar i världen finns Toms föräldrar och en storebror och lillasyster. Mamman för ordet och skildrar den enorma sorg som blir till galenskap och oförmåga att gå vidare. Att Tom är död, det är vad allting kretsar kring under 225 sidor, utan att det blir särskilt tjatigt eller upprepande. Först på sista sidan återberättas själva den händelse som blev orsak till Toms död.


När jag läste Tom är död hade jag just haft en föreläsning om sorgeprocessen. Den sorgeprocess som beskrivs i Tom är död är den som av de som tycker sig veta kallas patologisk, sjuklig. För berättaren här är den beteckningen ett hån. Vem kan säga att hon borde ha sörjt färdigt? Vem kan säga att hennes sorg inte är normal?

Samma dag som berättaren börjar skriva har hon för första gången njutit av nuet - under en stund har Toms död inte dominerat hela världen utan blivit en bakgrund till hennes upplevelser. Närvarande, men inte på samma smärtsamma sätt. Nu behöver hon skriva av sig alltihop, skapa en berättelse. Romanen är ganska okronologisk med en skarpt frammejslad berättarröst - det märks att Marie Darrieussecq är en riktigt skicklig författare.

I början blev jag visserligen gripen, men kunde ändå inte låta bli att tänka på Duras och tycka att Darrieussecq kom till korta i den jämförelsen. Dessutom stördes jag lite av de alltför morbida inslagen. Sedan tog boken verkligen tag på alla sätt och jag insåg dessutom hur välskriven den är - språket blir den rakbladsvassa egg som får innehållet att gå direkt in i mig och röra vid varje nervtråd. Det här är inte en mysig snyftare. Det här är emotionell skräck. Tom är död är komplex, nästan fri från fel och en av de allra bästa böcker jag läst i år!

Betyg: 9/10