Tematrio: Nobelpristagare

Lyran anordnar tematrio och ställer frågan:

Vilka är dina tre favoritböcker skrivna av författare som erhållit Nobelpriset?


Imre Kertész, Mannen utan öde. Konsten att skriva utan känslor är ofta konsten att framkalla känslor. Det är en konst som Kertész behärskar till fulländning. Jag har aldrig läst någon annan av hans böcker, men den här minns jag väl, fastän det har gått mer än fem år sedan jag läste. Få böcker har lämnat så mycket efter sig.

Ernest Hemingway, Den gamle och havet. En av de klassiker som verkligen har förtjänat sitt breda rykte, en av de klassiker jag inte skulle ha velat vara utan.

Seamus Heaney är en underbar poet. Jag läste honom för första gången 2002, i en bok av Peter Pohl: Jag saknar dig, jag saknar dig. Där fanns en svensk översättning av dikten Mid-Term Break som handlar om sorg och förlust. Helt klart en av de bästa dikter jag läst. Just nu läser jag en samlingsvolym med dikter av Heaney och kan bara konstatera att han är en häpnadsväckande ordsmed.

Väldigt stor mansdominans, men det är svårt att undvika i Nobelprissammanhang. De få kvinnor som tilldelats priset har jag antingen inte läst eller inte gillat, med Nelly Sachs som enda undantag. Andra som nästan kom med på listan är Albert Camus, för Främlingen, och Johan Steinbeck, för Möss och människor.

En enkel ekvation

Uttråkad hund + bautastort tuggben = lycklig hund

Joyce Carol Oates - Mörkt vatten

Kelly Kelleher sitter i en bil på väg genom ett träsk. Mannen som kör är senator för demokraterna. Han har fått i sig några drinkar för mycket på fjärde-juli-festen som de nyss har lämnat, han är stressad och vet inte om att den väg de svänger in på är ur bruk. Plötsligt far bilen av vägen, in i ett skyddsräcke. Skyddsräcket brister och bilen hamnar i vattnet. Senatorn lyckas ta sig ur men kvar i bilen blir Kelly som försöker överleva tills hon räddas - men hela tiden sipprar mer och mer av det mörka träskvattnet in i bilen och mängden syre minskar.

Kellys liv fladdrar förbi, helt utan kronologisk ordning, dagens händelser blandas med gamla minnen, verklighet blandas med dröm. Allting är väldigt osäkert och ganska så rörigt. De 150 sidorna är snabblästa, men långtifrån emotionellt lättlästa. Desperationen känns och slutet övertygar även om vägen dit inte varit helt fulländad.

Jag är imponerad av hur Oates lyckas skriva 150 händelserika sidor om ett så kort förlopp och det är intressant att se hur hon lyckats göra sig så fri från kronologi. Detta är inte Oates bästa bok, men å andra sidan är den långitfrån dålig och det är knappast en bok jag glömmer i förstone.

Om omvärderingar

Vad är detta? Jo, en hemtenta med tillhörande tekopp och bokhög. Kanske min sista littvet-tenta? Jag har egentligen hela tiden haft som mål att bli sjuksköterska men läste littvet för att få betänketid. Nu har jag insett att jag aldrig kommer att känna mig 100 % säker på någonting överhuvudtaget och att man måste chansa ibland. Det är inte kul i längden att inte ha något mål inom räckhåll. Så i slutet av augusti börjar jag förhoppningsvis en yrkesutbildning och det känns bara bra. Jag är "taggad".

Men nu är det uppsatsdags och en bokhög växer sig sakta större:














Se upp världen! Här kommer jag och en viss artonhundratalsdam:

Dagens citat

"Faderskapet kan aldrig bevisas; moderskapet är det enda man kan vara viss på. Men kvinnan har icke fått förvärvsmedlen till sin disposition, därför måste hon slå en man i slaveri att arbeta åt sig. Så har hon gjort från urminnes tider; men slaveri har alltid demoraliserat slavägaren, därför är kvinnan urartad, egoistisk, och i det närmaste omöjlig för samhället."

August Strindberg 1885, ur novellen "Nybyggnad" som ingår i novellsamlingen Utopier i verkligheten

Dagens citat

"Jeg vil ikke se Kvindesagen, som jeg selv ganske alene har bragt frem her i Norden og i en Aarække ene kæmpet for under Forfølgelse fra alle Sider, forfvrøvlet af uvidende Kvinder."

Georg Brandes 1887

(Jag vill inte se kvinnosaken, som jag själv ganska ensam har lyft fram här i Norden och i en räcka av år ensam kämpat för under förföljelse från alla sidor, förfuskad av ovetande kvinnor.)

Grattis Poesidagen!

Pajazzo av Werner Aspenström fångar väl tiden och livet, känslan av sorg och förlust.

Slå sluter natten sina vingar
och du har ännu inte druckit dagen.
Där ligger din sorgsna rustning
ditt svärd av trä
din krona av snö
och över det som skulle vara en begynnelse
vilar redan det förflutnas berg.

(Werner Aspenström, ur Snölegend från 1949)

Thåström på Cirkus

Det har väl inte undgått någon att Thåström nyss har släppt en ny platta? Kärlek är för dom har blivit både älskad och hatad. Själv tycker jag att den är modig och ganska bra, även om jag förstår att man kan störa sig på melodibristen och det faktum att låtarna snarare reciteras än sjungs.

Igår gav Thåström en konsert på Cirkus, det tredje jag ser med honom. Med en magnifik inledning och en magnifik avslutning kan jag förlåta svackan i mitten då låtarna blev oengagerade - faktiskt så oengagerade att jag somnade. Jag vaknade abrupt först när Thåström och bandet hade börjat göra En vacker död stad men kom av sig. Avbrottet följdes en av ganska road kommentar från herr T: "Jävlar alltså, förlåt hörni, vi började repa den här först idag. E-moll grabbar, e-moll!" Därefter följde en tung version av En vacker död stad som var helt perfekt. Den gav mig gåshud och rysningar.

Den store sångaren log för det mesta, kastade slängkyssar, sade tack massor med gånger och pratade ovanligt mycket. Dessutom skrek han oartikulerat några gånger och skrek "bajs" en gång vilket passade till hans Tourette-artade spasmer. Jag kommer länge att minnas den här konserten, särskilt "Långt bort", "Axel Landquists park", "Över sundet" och "Kärlek är för dom" från senaste plattan, men även "Om Black Jim", "Främling överallt", "Ungefär så här", "Aldrig nånsin komma ner", "Alla vill till himlen". Nu är jag bara ännu mer övertygad om att Thåström är störst, vad magsura DN-recensenter än må säga.

Ari Behn – Trist som fan

Vilka passande titel! Varje annat namn på denna bok hade varit falsk marknadsföring. Min tanke när jag läste var hela tiden: Varför ska jag läsa det här? Vad vill författaren? Varför ägna tid åt dessa berättelser utan poäng, driv, intressant innehåll eller stilistisk skärpa? Det hade varit roligare att dammsuga.

Haruki Murakami - Norwegian Wood

Haruki Murakamis kultbok Norwegian Wood publicerades i Japan 1987. Till skillnad från Murakamis övriga produktion finns här inga övernaturliga inslag. Istället serveras jag en väldigt jordnära berättelse om en student på 60-talet, Toru Watanabe. Om hans liv i allmänhet och kärleksliv i synnerhet, både explicit fysiskt och framförallt psykiskt.

I berättelsens centrum står två unga kvinnor som Toru förälskar sig i. Den ena, Naoko, är blyg och allvarlig. Dessutom är hon psykiskt instabil efter att flera personer i hennes omgivning har begått självmord. Naoko måste bo på ett vårdhem långtifrån Toru, men han vägrar ändå ge upp tanken på att en dag få leva med henne.

Den andra kvinnan, Midori, är på många sätt Naokos raka motsats. Excentrisk, frispråkig, utlevande. Midori är uppenbart intresserad av Toru och även om han inte vill överge Naoko har han svårt för att säga nej till Midori. Han älskar dem båda samtidigt och det hela blir en bräcklig balansgång. Toru är själv en ganska speciell person - "hyvens", lite naiv kanske, med ett hjärta av guld. (Dessutom är han littvetare.) Han vill inte såra någon och det vore omöjligt att tycka illa om honom. Det är också svårt att tycka illa om Norwegian Wood, som är en bok full av speciella detaljer, uppenbarligen skriven av en skicklig författare. Jag gråter som en ettåring och skrattar så att jag nästan skriker. Det är ett väldigt bra betyg.

Men. Det finns ett men. Slutet. Jag står bara inte ut med slutet. Jag förstår inte hur en så uppenbart skicklig författare kan få sin luftballong att sjunka till marken med en suck genom att lägga dit en sten för mycket. På fyra sidor - av totalt fyra hundra - minskas min entusiasm med ungefär 20 %. Boken går från att vara underbar till att bli bara bra. Och det kommer jag nog aldrig att kunna förlåta Murakami för.

Så som det är

Det blir inte så mycket bloggat här nuförtiden. Jag läser mest klassiker och de ska ju recenseras på Litteratura, vilket inte alltid blir av det heller. Få nutida böcker slinker ner, mestadels diktsamlingar som jag recenserar på Dikt 360. Det blir inte mycket kvar åt Tekoppens tankar. Jag läser också betydligt mindre än 2008. Det känns inte alls angeläget att hålla samma takt. Läslusten - eller snarare lässtressen - lyser oftast med sin frånvaro. Det känns konstigt att konstatera att för några månader sedan läste jag mer än jag hann recensera här. Nu har tyvärr bara mitt eget halvintressanta liv att skriva om.

Min kurs skrider vidare och den är intressant, ger perspektiv på så mycket. Det känns nervöst och stort att snart skriva en alldeles egen uppsats. Dessutom närmar sig sista ansökningsdatum inför höstterminen, så framtidstankarna anordnar paneldebatter i min stackars hjärna och driver mig halvt till vansinne.

Jag har sökt visum för att åka till Syrien, det kommer att bli riktigt intressant. Min Diva har återhämtat sig efter sin kastrering och lever rövare igen. Idag slukade hon Anna, Hanna och Johanna av Marianne Fredriksson. Hundar är tyvärr lite väl hängivna läsare.

Jag pulsar vidare genom snösörjan och ser fram emot att få börja använda vårkappa. Jag försöker fokusera på Spotify och bra böcker och starka kryddor och gott te och trevliga människor - och allting annat som gör livet glädjerikt. Det går ganska bra.

Önskar alla en fin fortsättning på månaden mars.

Eder
Tekoppen

Bokrea, uppföljning

Idag var jag i Hornstullstrakterna och kom på att Hallongrottan hade rea men antog att de skulle ha söndagsstängt. Jag gick ändå förbi eftersom jag hade gott om tid, och där rådde livlig aktivitet i den lilla färgglada bokhandeln på Bergsundsgatan 25. Efter att ha ögnat igenom utbudet av både nyheter, begagnar och rea-böcker gick jag ut som lycklig ägare till tre titlar:

	Ann Jäderlund - I en cylinder i vattnet av vattengråt. En diktsamling jag har väntat i några år på att erbjudas billigt, för bra är den.
	Rita Mae Brown - Rubyfruit Jungle. En sådan där flatklassiker som jag känner att jag bara måste läsa för att kunna låtsas vara någotsånär allmänbildad. Dessutom fick den varma lovord av tjejen i kassan.
	Leif Holmstrand - Gå vidare i världen. Efter att ha läst Holmstrands senaste diktsamling Myror - och hört från en trovärdig källa att Gå vidare i världen är minst lika bra - var det omöjligt att inte plocka upp denna vrakprisade pärla.

Johan Unenge - Astrid och hon, Liv

Astrid är en deppig tjej utan någonting att leva för, men hon blommar upp när hon får en ny kompis: självsäkra tjejen Liv. Tack vare Liv börjar Astrid bli mer av en "vanlig tonåring". Hon provar alkohol, tar plats, blir mindre blyg. Men duger Astrid verkligen i Livs ögon? Och vad är det för konstiga känslor som Liv framkallar inuti Astrid? Plötsligt blir Astrid så sårbar och livet så komplicerat.

Astrid och hon, Liv är otroligt poetiskt skriven och full med talande detaljer. Det är en fin bok som framkallar både obehagsont och värmekänslor i magtrakten. Jag bryr mig riktigt mycket om Astrid och det är ibland riktigt jobbigt att läsa boken, just därför att jag vill Astrid så väl. Slutet ska jag självklart inte avslöja men det är öppet och jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Lyckligt? Olyckligt? Denna osäkerhet gör det svårt att sluta tänka på Johan Unenges bok.

Jag hoppas att författaren skriver fler böcker i samma stil. Och varför i hela friden finns inte Astrid och hon, Liv med på Johan Unenges hemsida?

Recension hos Bokbloggen Uppsala
Recension hos Bokhora

Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande

Xiaolu Guo har skrivit flera böcker på kinesiska men bor nu i London och har övergått till att skriva på engelska: Ufo In Her Eyes (2009), 20 Fragments of a Ravenous Youth (2008), Village of Stone (2004) och så förstås A Concise Chinese-English Dictionary for Lovers (2007) som givits ut i svensk översättning.

Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande handlar om Zhuang, en kvinna i tjugoårsåldern som växt upp i en by på den kinesiska landsbygden. Zhuang åker till London för att förbättra sin engelska, men mötet med England och engelsmännen blir en total kulturkrock. Ingen kan ens uttala Zhuangs namn och hon själv är språkligt handikappad. Romanen har formen av en dagbok och eftersom Zhuangs engelska är bristfällig blir språket speciellt, nästan som Ett öga rött.

Zhuang träffar en man och flyttar in hos honom, men de har svårt att förstå varandra och har mycket olika syn på vad ett förhållande ska innebära. Därmed blir Xiaolu Guos roman inte alls någon romantisk såpa. Tvärtom. Stämningen är ofta ledsen och det gör ont. Berättarrösten så personlig och trovärdig att jag bryr mig. Jag vill ju att det ska gå bra för Zhuang, även om hon inte alltid är lätt att tycka om för mig som läsare.

En stark 7/10 ger jag Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande.

Milk - Ny film!

Gus van Sants film Milk, om den amerikanske politikern Harvey Milk, spelas nu på biograferna. Sevärt? Javisst! För även om filmen är rörig och inte alltid lättförstådd så är själva historien stark och medryckande. Harvey Milk var den förste öppet homosexuelle politikern i Kalifornien. Han blev en symbol för hopp men mördades den 27 november 1978.

Filmen Milk är en spelfilm men med starka drag av dramadokumentär, inte minst på grund av alla autentiska videoklipp som blandas med skådespelarnas prestationer. Som åskådare får jag en intressant inblick i amerikansk politik för trettio år sedan, de starka konservativa krafterna och de radikaler som tröttnat på att inte ha inflytande.

Milk är historien om hur den fyrtioårige Harvey Milk blir hippie och sedan genomgår ännu en förvandling till väldstädad och vältalande politiker som försöker forma framtiden till en plats där det ska vara lättare att växa upp och tillhöra en minoritet. Det är också berättelsen om hur stort priset kan bli för den som vågar stå upp för något som borde vara självklart men ännu inte har blivit det.

Med över lag strålande insatser från skådespelarna (speciellt Emile Hirsch, Josh Brolin, James Franco och Alison Pill) är Milk ett måste för alla som är intresserade av historiska händelser med stor relevans för vår samtid. Jag är beredd att förlåta Milk för att den ibland blir rörig, eftersom jag sveps med och kliver in i en angelägen berättelse.