Två dramer av Frida Stéenhoff

På 1880-talet var ett antal kvinnliga dramatiker mycket inflytelserika. De fick dramer uppförda på stora scener, sågs och diskuterades. I tre inlägg här framöver kommer tre av dessa dramatiker att presenteras, två dramer vardera.

Frida Stéenhoff (1865-1945) formulerade den av Ellen Key snodda frasen "barnets århundrade" och var dessutom den som 1903 introducerade begreppet feminism i Sveriges debatt. Hon skrev sju dramer, många essäsamlingar och övriga skrifter, samt några romaner och novellsamlingar. På internet finns internetarkiv med pjäser vars upphovsrätt går ut, men Frida Stéenhoff är tyvärr en sällsynt syn där. Däremot har Rosenlarv förlag nyligen givit ut de båda pjäserna härunder.

– Lejonets unge (1886)

Stéenhoffs debutpjäs, som förespråkar preventivmedel och fri kärlek. Den vuxne oäktingen Adil bor hos sin faster, som är ateist men gift med en liberal biskop. Upprörda känslor jäser i småstaden. När Adil inleder en utomäktenskaplig relation med konstnärinnan Saga, dotter till en radikal skribent, ställs saker på sin spets. Utsökt språkbehandling. Jag gillar! Lejonets unge på Bokus

– Den smala vägen (1910)

Ainas bror dör och det visar sig att han hade en oäkta son som han aldrig kändes vid. Eftersom han inte hade några "äkta" barn är det Aina, eller rättare sagt hennes man och vuxne son, som har rätt till arvet. För Aina är det självklart att de ska avstå sitt arv till den unge oäktingen, Sven, men Aina finner sig i en situation där hon är motarbetad av sin egen familj som visar sig ha helt andra ideal än henne själv. Den smala vägen är en pjäs som får mig att tänka och känna, för även om själva det moraliska dilemmat är daterat så finns här något allmängiltigt etiskt. Den smala vägen på Bokus.

Böcker och verklighet

Många har läst Jodi Picoults bok Allt för min syster, som med populärkulturellt driv presenterar en svår fråga. Huvudpersonen, Anna, har fötts för att donera blod och benmärg till sin dödssjuka syster, Kate. Men Kate blir aldrig botad, hennes liv förlängs bara några år i taget och nu ställs allting på sin spets: Kate behöver en njure för att överleva. Anna kräver rätten att få slippa donera sin njure, men ingenting är så enkelt som det verkar. Boken slarvar bort sin poäng på slutet, men den är ändå tänkvärd. Efter läsningen var jag länge negativt inställd till provrörsbefruktning där man tar hänsyn till vilket embryo som har samma vävnadstyp som ett sjukt syskon.

Sedan blev det som stod i en bok plötsligt verklighet. Felix föräldrar har blivit ansikten utåt för den nya lag som tillåter dem att försöka rädda sin yngste son från en förtidig död. I morse när tidningen kom, med en bild av Felix och hans nyfödda lillasyster Emma på omslaget, blev jag jublande glad. Emma är ett ovanligt efterlängtat barn och hennes navelsträngsblod ger Felix en extra chans den dag då sjukdomen bryter ut. Felix storebror är redan så svårt sjuk att han omöjligt kan räddas, men än finns det hopp för Felix och jag tror att många hoppas i takt med hans föräldrar och deras släkt och vänner.

Jag tror knappast att Emmas identitetsprocess blir enkel, men vem kan neka hennes föräldrar deras enda chans att rädda sin älskade son? Inte jag.

Välkommen till världen Emma!

Våren rodnar

Ett fredsbudskap från cirka år 700

μῆνιν ἄειδε θεὰ Πηληϊάδεω Ἀχιλῆος
οὐλομένην, ἣ μυρί' Ἀχαιοῖς ἄλγε' ἔθηκεν,

Iliadens första två rader. Förståeligt? Nej, knappast. Låt oss kika i Ingvar Björkesons översättning:

"Vreden, gudinna, besjung som brann hos Peliden Achillevs, / den som sänt tusen kval över olycksfödda achaier!"

Detta är alltså själva början. Vreden! Kriget. Men jag tänkte ge en glimt ur slutet istället, där Akilles tvingas inse att hans sorg över den döde vännen Patroklos är densamma som fienden Priamos sorg över sin döde son Hector. Hector har dödat Patroklos, Akilles har dödat Hector som hämnd. När Akilles förstår att sorgen är gemensam blir han mer ödmjuk, mindre vredgad. Han och Priamos delar en måltid där Akilles hedrar den gamle mannen som en gäst.

Det är krig. Fienderna Akilles och Priamos ska snart dö, men en liten stund behandlar de varandra som medmänniskor. I den scenen återfinns krigseposet Iliadens främsta budskap, vars bäst-före-datum är långtifrån passerat.

Tematrio: Djur

Att jag älskar alla sorters djur är nog svårt att undgå, så Lyrans tematrio om djur kändes självklar att delta i.

Kerstin Ekman – Hunden
Jag har läst Hunden två gånger och den var lika bra för en trettonåring som för en nittonåring. Dessutom skildrar den trovärdigt hur en hund kan tänkas tänka.

John Steinbeck - Of Mice and Men
Om en man som har en tvångsmässig böjelse för att krama ihjäl möss, eftersom de är så mjuka. En omskakande djurskildring som är svår att glömma.

C. S. Lewis - Narniaböckerna
Som jag grät när Aslan dog. För att inte tala om Ripipip... Här finns många talande djur som klamrade sig fast med näbbar och klor i mitt tioåriga hjärta.














När vi ändå talar om djur kan jag inte låta bli att flagga för Minstas väg hem, en barnbok om en hemlös katt. Rimmad, berörande och fin. Skriven av Marcus och Miranda Hedbring, utgiven på Lumio förlag. Rekommenderas till alla som har kontakt med barn och vill sprida en ansvarsfull syn på husdjur till de kommande generationerna.

Jonas Hassen Khemiri - Invasion!

Jag har aldrig läst ut en roman av Khemiri, men tydligen passar hans pjäser mig bättre. Det var ett sant nöje att läsa Invasion! och Fem gånger gud. Jag uppfattar Khemiri som en underfundig och uppfinningsrik pjäsförfattare som aldrig stagnerar i enkla lösningar, som låter saker vara komplicerade och invecklade. Det gör läsupplevelsen fem gånger rikare.

Invasion! är en stark pjäs - både slutet och den bortklippta scenen som inte spelas. Även Fem gånger gud gjorde ont emellanåt. Khemiri är en delvis hänsynslös författare och han låter sina karaktärer vara hänsynslösa mot varandra. När fyra skolelever och en misslyckad skådespelare ska iscensätta sina drömmar kan vad som helst hända... det sociala spelet dissekeras effektivt. I båda pjäserna finns greppet att ömsom låta karaktärerna framstå så som de vill vara och ömsom visa dem i andras ögon. Det vore väldigt häftigt att se de här pjäserna på scen!

Novellerna och kåserierna som finns med i denna samlingsvolym är stundom lysande. Jag har alltid sett Khemiri som en bra författare. Nu har jag äntligen fått något på fötterna och det gläder mig. Jag ser varmt fram emot K:s framtida alster!

Reserapport Syrien

Resan till Syrien var ren turism – god mat, shopping, sightseeing. Samtidigt fanns det en allmänbildande botten. Vi som reste ville diskutera vår tro och möta andras tro, både inom kristendom och islam. Varje år möts unga kväkare från Europa och Mellanöstern för att fira påsk och umgås, men hittills har en sådan påskträff aldrig skett i Mellanöstern.

”Kväkare” eller ”quaker” är det vardagliga namnet på medlemmar av Vännernas Samfund (The Religious Society of Friends). Vännernas Samfund bildades i England på 1650-talet. Idag finns det 350 000 kväkare världen över varav cirka 100 i Sverige. Jag är alltså en av dem. Kväkarna ser ganska olika ut i olika länder och själva idén med kväkarnas tro är att det finns en stor spridning inom gruppen. Därför får jag plats trots att jag snarare är buddhist än kristen. Den som vill lära sig mer kan läsa vidare här.

Vi träffade en shia-imam, en sunni-imam, en maronit-präst, en bysantisk präst. Vi besökte tre moskéer, gick till platsen där Paulus döptes, klättrade uppför ett berg till ett gammalt kloster, satt på katolsk påskmässa i en kyrka från 300-talet. Vi diskuterade vår egen tro och vår syn på andras tro. I slutet av veckan diskuterade vi hur vi hade påverkats. Då hade vi träffat människor som menar att Syrien är ett land att vara stolt över, ett jämställt land, ett fredligt land, ett tolerant land. Vi hade också insett att det fanns människor med helt andra historier. Vi hade haft föreläsningar om situationen för irakiska flyktingar i Syrien, om kväkarnas historia i Mellanöstern, om staten Israels historia. Vi hade åkt till Qunaitra, FN-zonen nära Golanhöjderna, och sett minfält. Taggtråd. Bombade ruiner. Kulhål. Vi blev illa berörda både av våldet och av det faktum att platsen verkade finnas kvar och visas upp som ett sätt att hålla hat vid liv.

Nu är jag tillbaka i Sverige. Jag saknar böneutropen. Jag saknar mycket. Jag har gått omkring med huvudduk flera dagar i sträck och totaltrivts. Jag har lärt mig några ord på arabiska och hoppas att jag inte glömmer dem alltför fort. Jag har suttit på ett berg och sett solen gå ner över Damaskus. Jag längtar tillbaka men känner mig samtidigt väldigt säker på att jag aldrig åker till Syrien igen. Däremot har jag fått en större vilja att se mer av världen.

Bildbevis är på väg!

Blod, blommor, bröllop

"In Kalimpong, the plum tree outside the clinic, watered with rotted blood from the path lab, produced so many flowers, that newlyweds had their pictures taken on a bench underneath."

Ur The Inheritance of Loss av Kiran Desai. Jag blev betagen av kontrasten mellan liv och död. Desais bok är ganska lång och än så länge lite seg, pytteliten stil, svårläst när man är trött eller oengerad. Sedan plötsligt ett alldeles underbart berörande stycke, som detta.

Intryck Syrien

Ett litet matt inlägg efter att jag kommit hem sent i natt och ägnat dagen åt att prata om Syrien med alla som vill lyssna, läsa igenom hundra mejl och ett antal inlägg ur bloggosfären. Jag har inte hunnit samla intrycken tillräckligt mycket för att skriva något ordentligt, men mitt spontana intryck är: wow! Så mycket har varit helt nytt för mig, jag har aldrig varit i Mellanöstern och överhuvud taget har jag inte rest utanför Europa de senaste tio åren.

Jag är helt tagen av hur stor skillnad det är mellan Sverige och Syrien på så många olika sätt. Jag har verkligen fått perspektiv och ser med helt nya ögon på allting i Sverige som jag har tagit för givet. Samtidigt tittar jag runt och tycker att alla inbundna svenskar verkar sura som ättika i jämförelse med den extrema generositeten och vänligheten i Syrien. Det är en diktatur, ingen diskussion om saken, men människorna - som ofta lever i fattigdom - verkar blomstra som någon slags överlevnadsinstinkt, för att väga upp bristen på frihet och resurser. Till skillnad från oss som har det mesta men ändå så sällan verkar kunna uppleva genuin glädje.

Det välkomnandet jag fick i Syrien skulle ingen syrier som kommer till Sverige någonsin mötas av. Det gör mig sorgsen. Ärligt talat längtade jag hem mycket av tiden i Syrien, men nu saknar jag värmen hos både människor och klimat. Jag vill tillbaka till solskenet och mina 27 reskamrater.

Flygfärdig

Imorgon bär det av. Jag har packat allt sånt där som kan behövas: Näsdukar, läppsyl, ficklampa, batterier, el-adapter, huvudvärkstabletter, våtservetter, insektsmedel, solglasögon. Och så böcker på engelska. Kiran Desai, The Inheritance of Loss. Daphne du Maurier, Flight of the Falcon. Charlotte Brontë, Vilette. Alla tre är sådana där böcker som väntat i evighet på att bli lästa. Nu är det dags för åtminstone någon av dem.

Det känns lite nervöst att åka med förkylning och skrällhosta som får lungorna att värka. Men jag tänker inte stanna hemma, även om vare sig förkylning eller hosta blev bättre av att jag råkade låsa mig ute utan mobil igår och satt i kylan i nittio minuter. Egentligen känner jag mest för att gå och lägga mig och sova. I ett år eller så.

När jag satt där och frös och hostade läste jag i alla fall Invasion! av Jonas Hassen Khemiri, så det var inte helt borslösad tid. Det är nog omöjligt att slösa bort tid i Khemiris sällskap. Men mer om det någon annan gång.

Etgar Keret - Åtta procent av ingenting

Det här är en fantasirik novellsamling full av konstiga påhitt. Samtidigt är det rakt på sak, ungt och grabbigt. I Kerets värld kan fiskar prata, söta tjejer kan förvandlas till överviktiga fotbollsfanatiska medelålders män medan de sover, en kvinna kan föda en ponny. Och så vidare, och så vidare. Allra mest läskig är den där dvärgen som sitter i en villa någonstans och styr över ditt kärleksliv...

Vi befinner oss helt enkelt väldigt långt från vardagsrealism, snarare är detta en slags magisk realism. Vi befinner oss också väldigt långt från grådaskig Sverigevinter. Novellerna är fast rotade i den israeliska myllan, även om det finns en ganska svartsynt cynism i skildringen av landets politik. Här finns inga Johan och Josefin, däremot Ronel och Neeva. Novellerna har titlar som "Fettot", "Att skjuta Tuvia", "Tuttarna på en artonåring". De är korta och roliga men samtidigt sorgliga. De är beroendeframkallande och de är helt enkelt väldigt rika på det mesta, även om grabbigheten ibland kan bli lite för mycket.

Både de noveller som är väldigt fantasifulla och de som är mer verklighetsnära fungerar väl. De är fräscha och originella. Jag är glad att ha läst Keret och glad att han blivit översatt till svenska.

Betyg: 8/10

En recension på Doras bokprat - jag instämmer helt!

Haruki Murakami - Sputnikälskling

Jag läste Norwegian Wood för några veckor sedan och tyckte att boken var underbar, förutom slutet. Sputnikälskling är lika underbart vemodigt vacker och här är slutet övertygande, så det blev en magisk läsupplevelse jag hade svårt att hämta mig ifrån - jag satt chockad. Min läslust har brunnit låg på sistone, men Sputnikälskling var svår att lägga undan. Sidorna strömmade snabbt förbi.

Berättaren kallas K, vi får aldrig veta hans fulla namn. K älskar en ung kvinna vid namn Sumire men hon i sin tur älskar en äldre kvinna, Myu, som inte kan älska efter en natt för länge sedan då något hände henne som är både klassisk spökhistoria och existentialistiskt självklart. När Sumire och Myu är på resa i Europa försvinner Sumire mitt i natten på en grekisk ö och det finns inga spår, inga ledtrådar. Det verkar som om hon för alltid har "gått upp i rök". Kvar i världen finns K och Sumires "sputnikälskling" Myu. Sputnik-satelliterna är en genomgående symbol där de far ensamma fram i rymden och det är en bild som väl fångar den sötsalta känslan som genomsyrar hela Murakamis bok. Visst fanns här orealistiska inslag men främst var det en väldigt levande bok som både skrämde och gjorde mig sorgsen och som samtidigt var en ren njutning att läsa.

Betyg: 9/10

Andra recensioner: We Tell Ourselves Stories in Order to Survive, Du är vad du läser, Calliope books, Radhusmorsan, Bokhora, Böcker med mera, Bokmania.

Sputnikälskling, sorbet och sedliga kläder

Det här blir ett sådant där tråkigt dagboksaktigt inlägg som jag egentligen försöker låta bli att skriva, men snart kommer det en bokrecension, så den som hellre läser om böcker än om personliga saker får helt enkelt hålla ut.

Dagen har jag ägnat åt att läsa Haruki Murakami (Sputnikälskling), gå några långpromenader med min hund Diva och handla massor med kläder. Nu ska jag ju alldeles strax till Syrien och när jag att fick ett långt dokument med råd från researrangörerna insåg jag att jag inte hade någonting i min garderob som ens liknade passande syrisk kvinnoklädsel. Alltså har jag handlat kjolar som räcker till marken, långärmade rymliga tröjor utan urringning och en huvudduk. Enligt arrangörerna ska vi alltid ha sjal till hands ifall det skulle behövas och jag klagar inte, huvuddukar är väldigt vackra klädesplagg. Däremot är jag lite matt av den mängd timmar som krävdes för att få ihop tillräckligt många plagg som dög. Att hitta en tunika som inte var djupt urringad, kortärmad eller genomskinlig var snudd på omöjligt.

Nu när jag är hemma äter jag blåbärssorbet, dricker rostat grönt te från Japan och ska strax sätta mig med Murakamis Sputnikälskling igen. Så nästa inlägg här blir förhoppningsvis en bokrecension.

På återskrivande – Tekoppen

De tre första - quiz

De här författarna var de tre första som... vad?