Snart avresa

Imorgon går flyget mot Manchester, varifrån ett tåg tar mig till målet: York! Efter sju dagars konferens med brittiska kväkare tågåker jag vidare till Glasgow och min skotska vän. Sedan flyg hem till Stockholm, bara för att nästa dag hoppa på ett snigelfartståg till Skåne och träffa släkten i drygt en dag innan jag liftar tillbaka med föräldrarna. Allt som allt blir det två veckor som jag är borta från mina bloggar, min e-post och min Spotify. Undrar om det blir mer skönt än jobbigt?!

I packningen finns svenska saker att ge bort: hjortronsylt, Singoalla-kex, Gott & Blandat, The Serious Game av Hjalmar Soderberg. Samt förstås kläder och diverse nödvändiga pryttlar. I sann bokmals-anda är det dock förrådet av böcker som känns viktigast. Mestadels blev det engelska titlar, eftersom det brukar vara enklare att tänka på engelska om inte svenska böcker stör. Ett undantag smög sig dock ned i flygplansväskan: Beatriz och himlakropparna av Lucía Etxebarría, som jag har börjat läsa och inte ville behöva vänta med. Såhär femtio sidor in i handlingen verkar den lovande och förhoppningsvis blir jag inte besviken på fortsättningen.

Önskar alla bokbloggare och bokbloggsläsare riktigt fina sommarveckor medan jag är bloggtyst!

Sonja Åkesson - Dikt till Ann-Christine

2002 blev Sonja Åkessons samlade dikter min introduktion till poesins världar. Sedan dess återkommer jag till Åkesson då och då, utan att någonsin bli besviken. I alla diktsamlingarna finns en omisskännlig ton, men samtidigt ryms en spännvidd som lätt glöms bort. Jag har fastnat mest för de sena samlingarna Dödens ungar och Hästens öga, men även debuten Situationer utmärker sig. Där finns följande dikt, tillägnad Åkessons dotter Ann-Christine.

Nu fjolårslövet likt brustna flor
som vinden vaggar i regnets hus.
Och vågornas hättor har gråa krus.
Men barnens undran är blank och stor.

Nånting blev kvarglömt i sommarns grind.
En porlande visa som flög sin kos?
Ett band av blåklint? En sandvarm ros? –
Nu slöjor av regn i frusen vind.

Solblinda barn med gömda namn!
Gulletröst? Hjärtefjun? – Låtsasland
fylls långsamt av ruttna nötter,
stenar som glömt ditt namn.

Kär i Tjechov

Damen med hunden är en alldeles utsökt liten berättelse, men när jag tänker Tjechov så tänker jag pjäser. Tre systrar och Körsbärsträdgården har jag läst tidigare och förälskat mig i, så när jag hittade en samlingsvolym där även Måsen och Onkel Vanja ingick var det omöjligt att låta den stå kvar på bibliotekshyllan och samla damm. Den tjocka luntan fick följa med hem varefter onkeln och måsen genomnjöts nästan genast.




















Måsen är till dags dato den enda Tjechov-pjäs jag sett uppföras och då visste jag inte riktigt vad jag tyckte, men i bokform är jag helhjärtat säker på att detta är min melodi. Jag tycker om det typiskt tjechovska, jag är riktigt sentimentalt kär i stilen. Personporträtten som är både realistiskt trovärdiga och tillskruvade karikatyrer. Långsamheten där det sällan händer något uppenbart omvälvande, samtidigt som så mycket förändras på djupet, under ytan. Dialogerna som är fragmentariska och liknar riktiga samtal nästan obehagligt mycket. De avbrutna replikerna som avslöjar så mycket om den talande.

Visserligen finns det mer av Tjechov som jag kommer att läsa - Stäppen, Ivanov - men det är ändå en nostalgisk känsla att alla de fyra centrala pjäserna i hans författarskap är lästa. Fyra lågmälda pjäser som är varandra lika intill sammansmältningens gräns, men ändå aldrig känns alltför upprepande. Melakonlisk nostalgi är också den känsla som läsningen lämnar. En bitterljuv sorgsötma; som att lyssna på Nick Drake.

Läsglädje och lästorka - Första halvåret 2009

Under första halvan av 2009 har jag läst 64 böcker - en ganska låg siffra med tanke på att jag läste mer än 200 böcker förra året. I perioder har jag varit väldigt lästrött och det har mest känts skönt att ägna sig åt helt andra saker än böcker.

Av de 64 lästa böckerna är...
- 25 romaner, 13 pjäser, 17 diktsamlingar, 6 novellsamlingar
- 26 nyskrivna (2004 eller senare), 22 klassiker
- 36 böcker skrivna av kvinnor, 28 böcker skrivna av män
- 36 skrivna på svenska

De bästa romanerna:
- Xiaolu Guo – Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande
- Haruki Murakami – Sputnikälskling
- Anders Paulrud – Som vi älskade varandra
- Birgitta Trotzig – Dykungens dotter

De bästa ungdomsromanerna:
- Björn Sortland – Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn?
- David Levithan – Ibland bara måste man

De bästa diktsamlingarna:
- Daniel Möller – Själsliga besvär
- Hanna Nordenhök – Bländare
- Ingela Strandberg – Bäste Herr Thoreau
- Bruno K Öijer – Svart som silver

De bästa pjäserna:
- Alfhild Agrell – Dömd
- Bodil Malmsten – För att lämna röstmeddelande tryck stjärna
- Anton Tjechov – Tre systrar

Den bästa novellsamlingen:
- Tove Jansson – Lyssnerskan

De författare jag läst mer än två titlar av under perioden:
- Tove Jansson
- Christine Falkenland
- Anton Tjechov
- William Shakespeare
- Joyce Carol Oates

Jag är mest nöjd med att jag...
- Läst en så bra balans av nyutgivet och klassiker
- Läst Haruki Murakami efter att ha hört så mycket om hans böcker
- Snubblat över en hel del böcker jag haft noll förväntningar inför men verkligen gillat

Strindberg om homosexualitet

I Giftas av August Strindberg finns en novell, "Den brottsliga naturen", som handlar om män som älskar män. Ett väldigt vågat ämne, med tanke på att vi befinner oss vid år 1886. Tonen är minst sagt ambivalent. Samkönad kärlek kallas ”det stygga” och ”det onda”. Kärlekskänslorna till någon av samma kön är ”alls icke friska” utan strider mot ”rättskänslan” likväl som ”begrepp om moral, heder och allt det där”. Samtidigt finns det en rörelse i texten mot helt andra slutsatser.

Novellen består av ett samtal mellan två personer, en sjöman och en doktor. De diskuterar samkönad kärlek och kommer fram till att homosexualitet inte är ett brott utan ett lyte. Människor ”skulle vara så upplysta vid det här laget att de icke straffade lyten” - i samhället där de lever är det så att ”individen anses straffbar oaktat han endast är offret”. Man borde ”icke bestraffa den oskyldige” eftersom det hela blott är ”naturens nycker” som framstår ”såsom hemska därför att vi ej kunna förklara dem”. Något annat som inte går att förklara men som de samtalande parterna observerar är att den samkönade kärleken även uppträder ”psykiskt”, med samma ”symptomer som … mellan man och kvinna”. Så underligt!

Berättarpersonerna beklagar att de homosexuella männen går ”som spetälska, brinnande upp av en evigt tärande oro att bli misstänkta”. Sjömannen frågar om den samkönade kärleken ”är last, depravation eller helt enkelt en företeelse, vars grunder vi icke känna” och fastän frågan aldrig får något svar ger texten en känsla av att berättarpersonerna lutar åt det senare alternativet.

Doktorn förklarar att ”rent och orent” inte är synonymt med andligt respektive kroppsligt. Föräldrar känner ju ett fysiskt behov av att röra vid sina barn, men denna kärlek är oskyldig. Däremot kan oskyldiga känslor ”ändra natur” om ”de yttre omständigheterna” är ogynnsamma, till exempel om vuxna sover i samma rum som barn eller om män vistas i miljöer utan kvinnor.

Doktorn menar att homosexualitet inte är ”något nytt, onaturligt element som uppträder” utan ”samma natur, men som i brist på tillgång tar sig andra utvägar”. Alltså kan män ha sex med andra män om deras hustur inte fullföljer sina äktenskapliga plikter. Allt beror på ”det erbjudna tillfället och bristande tillgång”. Det är en ”naturens hämnd” som har ”funnits i alla tider” och förekommer ”även hos vilda folkslag, ja hos djur”.

123 år sedan. Så långt borta - och samtidigt så nära. Något av det mest intressanta med litteraturhistorien är ju just att se hur människor har tänkt i andra tider och jämföra det med samtiden. Just idag, efter att ha läst den anglikanska kyrkans brev till Anders Wejryd angående samkönade äktenskap, känns Den brottsliga naturen skrämmande aktuell.

Blandade bilder från Syrien

Typisk turistfälla








































Paulus

















Kycklingar till salu. De hade en tendens att ramla ner på marken.















Norsk tidningsartikel om syrisk censur som satt uppnålad på en husvägg.














Ormar till salu i en djuraffär.

Citat ur Dykungens dotter

Gud skapade mörker och ljus. Gud skapade himmel och jord. Han skapade också de främmande mellantrakterna.

*

"Var föddes han? Jag tror bortom stjärnorna. Men vi är ju själva stjärnor, stjärnkött, stjärnblod, han som skapade oss föddes inuti oss."

*

En sfär, en glob, en värld av ljud. Inuti den sjönk och steg ljudhavet under dagens lopp. Men under förmiddagen höll det sig alltså mer som ett ännu obestämt mjukmunnat fågelungegnäbbel, framåt eftermiddagen uppkom där till och med en plötslig svart göl av fridfull tystnad, de riktigt små var inne och sov och de som inte sov hade ändå på något vis slaknat, en mörk göl stilla sjö av tystnad öppnade sig där mitt inne i dagen genomblixtrad om det var vackert väder ända ner på stenläggningen i hörnet vid soptunnorna av solreflexer från fönstren på översta våningen.

*

Aspens korsfästelseträdets fjärilar sorgmantlarna flyger när de varslar höst

*

Lerklump. - Men hon hyser ett stort hopp. - Lerklumpen sjunger stjärnsånger.

Europeer i Syriens sol

Tematrio - Frankrike

Lyrans tematrio uppmuntrar denna vecka sina anhängare att berätta om tre franska favoriter, men jag hade lite mer än så att säga om franska böcker...

Överskattade franska

1. Marguerite Duras – Älskaren. Nej, jag förstod aldrig poängen med denna bok. Duras kan bättre!
2. Voltaire – Candide. Visserligen tyckte jag att Candide är helt okej, men som “klassiker man måste läsa” är den ändå ganska värdelös.
3. Moliere – Tartuffe. En fånig komedi som inte ens är i närheten av att kunna kallas välskriven.

Bubblare: Honoré de Balzac - Pappa Goriot.

Underskattade franska

1. Jean Racine – Faidra och Andromake. Två dramer som förvaltar det klassiska arvet men tillför något nytt.
2. Marguerite Duras – Förgöra, säger hon. En mycket märklig roman som får verkligheten att gunga.
3. Valerié Valerè – Mig lurar ni inte! Eav de första romanerna om anorexi och fortfarande en av de bästa. Oslipat, energiskt och fullt av fula känslor.

Underbara franska klassiker

1. Charles Baudelaire – Det ondas blommor. Mycket bättre än så här kan inte dekadent rimmad artonhundratalspoesi bli.
2. Albert Camus – Främlingen. Kommer man bara förbi det likgiltiga språket och inser poängen med det, så är detta en koncis klassiker som är svår att vara likgiltig inför.
3. Gustave Flaubert – Madame Bovary. Tro mig. Den är inte tråkig. Åtminstone inte för en språkberoende stämningspassionist.

Läsvärda, nutida franska

1. Nina Bouraoui – Dockan Bella. Inte direkt en roman, men en intressant skriven dagboksliknande berättelse om att försöka hitta sig själv och kärleken.
2. Faïza Guène – Drömmar för dårar. Guène lyckas skriva lika angeläget och medryckande som i sin debutbok, Kiffe kiffe imorgon, men här säger hon ännu mer om sin samtid.
3. Anna Gavalda – Jag skulle vilja att någon väntade på mig någon stans. Intressanta noveller, precis så obehagliga som novellkonst ska vara.

Saida Zeinab

Elin Wägner - Norrtullsligan

Elin Wägners Pennskaftet är rapp, varm och viktig - både tidstypisk och allmängiltig. Norrtullsligan är från början en tidningsföljetong och vad mig anbelangar kunde den gärna ha fått förbli det, jag har svårt att se den som en roman. Visserligen är stilen lika livfull och kåserande som i Pennskaftet, men innehållet är inte intressant och intrigen skriande bristfällig.

Norrtullsligan är ljummen underhållning för stunden, men efter att ha älskat Pennskaftet väntade jag mig mer än så.

Pocketfrossa

Idag anlände äntligen mitt efterlängtade Adlibris-paket. Fast inget gott som inte har något ont med sig - nu lär det nämligen bli ännu svårare att koncentrera sig på kurslitteraturen.

Jane Austen: Emma
Kate Chopin: The Awakening
Lucia Etxebarria: Beatriz och himlakropparna
Emilie Flygare-Carlén: Rosen på titelön
Maarten 't Hart: Draken
Ken Kesey: Gökboet
William Shakespeare: Anthony and Cleopatra
William Shakespeare: Measure for Measure
Edith Wharton: Summer

Känns som en välblandad godispåse, bra att ha i bagaget vid sommarens tågresor och flygningar.

Shakespeare - The Winter's Tale

Jag har fått blodad tand när det gäller Shakespeare, kanske för att Julius Ceasar var en utmärkt läslustsväckare. Om Julius Ceasar är en Shakespeare-pjäs som sällan blir läst eller omskriven i den svenska bloggosfären så gäller detsamma för The Winter's Tale. Med tanke på hur många pjäser Shakespeare skrev är det förstås inte så konstigt att vissa hamnar i skuggan, men The Winter's Tale har hamnat där ganska oförskyllt, för det är en alldeles utmärkt liten pjäs.

Denna vintersaga räknas som komedi, men de första tre akterna är en fulländad tragedi av klassiskt snitt. Kung Leontes drabbas av misstanken att hans fru Hermione har varit otrogen, med ingen mindre än hans egen bror Polyxenes. När Hermione föder en dotter beordrar han att den lilla ska placeras i ödemarken, eftersom han vägrar inse att han är far till barnet. I slutänden står Leontes förkrossad och inser vad han har gjort, men då är det förstås för sent. Eller? De följande två akterna slänger in lite clowner och bedrägliga skurkar och märkliga sammanträffanden - och vips, ett lyckligt slut! Ganska förtjusande, även om jag inser alltmer att tragedi passar mig betydligt bättre än komedi.

11 Shakespeare-pjäser lästa, bara 25 kvar...

Rita Mae Brown - Rubyfruit Jungle

Rubyfruit Jungle (Kvinnofrukt på svenska) utkom 1973 och var för sin tid ovanligt frispråkig. Huvudperson är Molly Bolt, född i Pennsylvania som resultatet av en utomäktenskaplig kärleksaffär. Hon hamnar på katolskt barnhem men blir snart adopterad av Carrie och Carl, barnlösa på grund av Carls syfilis. Mellan Carl och Molly utvecklas en ömsesidig uppskattning, medan Carries och Mollys relation är betydligt mera komplicerad. Carrie har svårt att acceptera det som inte passar in i hennes världsbild - och Molly gör det definitivt inte. Från första stund går hon sin egen väg och vägrar acceptera det man försöker få henne att skriva under på. Molly lyder bara sig själv och utstår hemlöshet, fattigdom, kvinnoförtryck och förtryck i moralens namn, alltid rak i ryggen.

Tidigt upptäcker Molly att det är kvinnor hon intresserar sig för, vilket i femtio- och sextio-talets USA inte alltid är enkelt. Molly kommer att bli av med sina bästa vänner och bli avstängd från sitt college, men detta är en snabbtungad och rebellisk hjältinna som alltid har självförtroendet och humorn i behåll.

Rubyfruit Jungle är en flatklassiker som brukar lovordas och jag förstår varför, men samtidigt som den är omväxlande sorglig och rolig så att jag bryr mig kan jag inte riktigt bortse från de ofta styltiga dialogerna eller från de partier av boken som bara blir allmänt urspårade. Dessutom finns det inslag som kanske är effektfulla tidsdokument men inte känns särskilt fräscha efter trettiofem år, till exempel att det hela tiden talas om hur mycket roligare och bättre det är att vara lebsisk än hetero.

Hursomhelst: Molly är en stark röst som ljuder kraftfullt genom tidens, geografins och fiktionens avstånd. Jag sörjer inte en enda stund jag tillbringat i hennes sällskap och eftersom detta ändå är en debutroman kan jag förlåta dess svagheter. Tyvärr verkar Mae Browns senare böcker inte särskilt intressanta - eller? Om någon skulle sitta inne med motsatt information tar jag gladeligen del av den.

Alfhild Agrell - Tre artonhundraåttiotalsdramer

Alfhild Agrell är en sådan där skåpförfattare som lagts undan i litteraturhistoriens dammiga arkiv, men som på sistone har plockats fram igen. Både Atrium förlag och Rosenlarv förlag gav 2007 ut hennes drama Räddad. Dessutom har DramaWebben publicerat flera av hennes dramer i PDF-form. Riksteatern har spelat Räddad och nu i augusti ges Agrells enda roman, Guds drömmare, ut på Atrium.

För mig blev Alfhild Agrell aktuell när jag läste andra terminen litteraturvetenskap. I den övergripande analyskursen ingick att tolka en av hennes noveller och i min fördjupningskurs om "Sedlighet och kön" i nordiskt 1800-tal var Räddad en självklar ingrediens. Denna en gång så omdebatterade pjäs tillkom 1883 och publicerades under pseudonym, men ganska snart uppdagades Agrells identitet. Räddad jämförs ofta med Ett dockhem och visst finns det stora likheter, men skillnaderna är signifikanta.

Räddad är en teatralisk, mörk och ganska oslipad berättelse om Violas ilska över att behöva gömma sig själv och låtsas vara välanpassad hustru. Viola stannar i sitt äktenskap för sonens skull, tills hennes make behöver pengar för att släta över en förskingring. Maken får veta att Viola har ett hemligt kapital och nu vill han bli räddad. Karaktärsteckningen är tyvärr inte så trovärdig, men pjäsen är klart intressant.

Jag har även läst de två pjäser som Agrell skrev direkt efter Räddad: Dömd (1884) och Ensam (1886), som båda kretsar kring problematiken med ogifta mödrar. En tydlig utveckling märks, språk och intrig är betydligt mera genomarbetat och moget. Just därför är det lite synd att man idag väljer att fokusera på Räddad.

Valborg i Dömd har haft en utomäktenskaplig affär med en man ur högre samhällsklass än hon själv. Den son som blivit resultatet har hon fått lämna ifrån sig. För att tjäna sitt uppehälle är hon guvernant i familjen Hillner. Självklart kan hon inte berätta för familjen att hon är ogift mor; då skulle hon aldrig anförtros vårdnaden om den unge sonen. När den giftasvuxna dottern Gertrud Hillner förlovar sig med fadern till Valborgs oäkte son vill Valborg kräva rättvisa - mannen ska dömas lika hårt som hon själv. Dömd visar, utan att förfalla till några enkla lösningar, hur moral allt som oftast är liktydigt med dubbelmoral. Persongalleriet är rikt och väl sammansatt. En replik sammanfattar pjäsens kärna: "Männen hafva vissa privilegier – och de flesta bruka dem."

I centrum för Ensam står Thora. Hon har försökt ge sin oäkta dotter Yngva en stolthet och sanningskärlek, men Yngva orkar inte bära sin medfödda skam. Hon förlovar sig och låter fästmannen tro att hennes mor är änka. Sanningen uppdagas dock och fästmannens adoptivfar, som inte godkänner att hans skyddsling ingår en mesallians, försöker rädda situationen på ett sätt som gör att Thora måste ompröva sina ideal.

Alfhild Agrell är en artonhundratalsdramatiker jag uppskattar att läsa. Ibsen är den dramatiker jag mäter alla andra pjäsförfattare mot - en jämförelse som Agrell klarar med galans. Jag kommer absolut att fortsätta utforska hennes produktion.

En annan bra dramatiker från samma era finns porträtterad här tidigare: Frida Stéenhoff.

Spontant bokköp

Egentligen var det helt fel tillfälle för bokköpande: dels är jag student-utan-sommarjobb, dels har jag en beställning av inte mindre än nio pocketböcker på väg från Adlibris. Men det där med böcker och rea är ju en kombination som tekoppar och andra bokmalar har lite svårt att stå emot. Särskilt när restlager av högkvalitativa, inbundna böcker nästan skänks bort på Ica Maxi.






















Pia Tafdrup - Ge sig hän
Christine Falkenland - Trasdockan
Anne Brontë - Främlingen på Wildfell Hall
Sara Stridsberg - Happy Sally

Med i inköpskorgen, men inte med på bild, följde också Ett hem vid världens ände av Michael Cunningham. Visserligen har jag redan läst och konstaterat att den inte alls är i klass med Timmarna, men ändå: ett välkommet tillskott i min hylla med HBT-böcker. Nu ser jag särskilt fram emot Trasdockan, min sista olästa Falkenland.

Kiran Desai - The Inheritance of Loss

Desais debut Hullabaloo in the Guava Orchard är en bok jag slukat flera gånger och aldrig tröttnar på att tipsa om. Desais andra bok är helt annorlunda. Hullabaloo in the Guava Orchard är dråplig och fartfylld, sagan om en ung man som tröttnar på sitt liv och klättrar upp i ett träd, vilket gör att han dyrkas som guru av människoskaror som vallfärdar till trädet. The Inheritance of Loss är däremot allvarsam och realistisk.

Huvudperson i det breda persongalleri är Sai, en föräldralös ung kvinna. Efter att ha växt upp i klosterskolor bor hon i Himalaya hos sin morfar, en kall man som bara förmår älska sin hund. Sais lever mitt emellan indiskt och västerländskt; hennes modersmål är engelska. Trots att huset förfaller lever hon i relativ rikedom och umgås bara med andra ur medelklassen. Dessa gränser suddas ut först när Sai får en privat matematiklärare, Gyan. Han är egentligen missnöjd med tjänsten men får inga andra jobb eftersom han kommer från fel samhällsklass: de förtryckta nepaleserna. Sai och Gyan inleder en kärleksrelation, men när Gyan sveps med i den nepalesiska gerillarörelsen blir deras känslor för varandra giftiga. Samhällets skenbara lugn exploderar i våld och människorna delas upp i grupper som vägrar erkänna varandra.

The Inheritance... sniglar sig fram, tills den långa startsträckan avslutas med en relativt hastig redogörelse för förfall och förlust. Vågskålarna är inte riktigt i balans, men bokens sista tredjedel gör helheten minnesvärd och viktig. Jag uppskattar att Desai inte skyr för det komplexa. Allas svaghet och skuld blottas, men alla får också förståelse. Människorna blir dubbelbottnade, värda både kritik och medkänsla, oavsett vilken sida av konflikten de tillhör.

Slutligen, det här med titlar. Varför heter den svenska utgåvan Bittert arv? Den engelska titeln är poetisk men ger också ett ekande djup till sin bok. Bittert arv är visserligen också ganska passande, men ändå på en helt annan språklig nivå - visst låter det lite Harlequin? Fanns det verkligen ingen på förlaget som kunde komma på en mera trogen översättning? Morr.

Genomskinlig blomning

Så här kan det bli när en fotosession börjar med koncentration...















...men slutar med att fotografen upphör att titta i sökaren och låter kameran fokusera på egen hand, bäst den kan.