Peter Nádas - Egen död

För sju år sedan var jag hemma hos min mormor och ville låna något ur hennes hylla att läsa. Där stod en underlig lunta som min morfar måste ha köpt från någon bokklubb medan han levde. Jag fick för mig att läsa den åtta hundra sidor tjocka, för mig helt okända boken. Det tog fyra dagar och jag kan inte påstå att jag greppade särskilt mycket.

Boken hette Minnesanteckningarnas bok och var skriven av Peter Nádas. Några år senare läste jag att den bestod av tre parallella berättelser vilket kändes väldigt självklart när jag såg det sagt, men själv hade jag inte ens kommit på tanken. Jag tyckte nog bara att det var en väldigt, väldigt märklig bok. Inte ens de hejdlösa blinkningarna till Proust var uppenbara för en fjortonåring som förläst sig på fantasy och hatade klassiker.

Den namnlösa huvudpersonen i Egen död av samme författare drabbas av hjärtinfarkt men vill inte uppsöka läkare utan låtsas som om ingenting har hänt, fastän han förstår att döden är nära. Först efter flera timmar kommer han till en mottagning där vården är en svart komedi av märkliga karaktärer; sjuksköterskor, läkare och patienter. Han får ett dropp som ska underlätta för hjärtat, får istället en allergisk reaktion mot läkemedlet och ligger med hjärtstopp i tre och en halv minut. Stora delar av boken beskriver i extremt abstrakta ordalag hur denna nära-döden-upplevelse känns. Tyvärr blir det hela så långväga filosofiskt att jag inte berörs, men å andra sidan är det säkert omöjligt att återge en sådan upplevelse i ord, om nu boken skulle råka vara självbiografisk.

Egen död har ett viktigt innehåll men jag kommer inte överens med språket eller berättarrösten. Även om jag kommer att minnas detaljer ur boken länge, länge så gör själva boken i sig inget intryck alls. Jag får aldrig känslan av att läsa en riktigt bra berättelse; alltför många komponenter saknas i läsupplevelse-ekvationen.

Nyförvärv i bokhyllan

Jag har en särskild hylla för olästa böcker. Den är proppfull och innehåller mycket som jag känner mig sugen på att läsa. Dessutom har jag en hög med låneböcker som bara väntar på att jag ska sätta tänderna i dem. De ser smaskiga ut. Alltså: ingen bokbrist, inte på långa vägar. Ändå finns en ständig vilja att fylla på förråden. Logiken? Ingen. Å andra sidan är fenoment knappast okänt för bokmalspopulationen...

Några sprillans färska förvärv:

Moa Martinsson - Kvinnor och äppelträd. Moa Martinssons debut har stått på lånelistan i eoner. Igår hittade jag den för fem spänn på ett loppisbord och gick självklart inte tomhänt därifrån. Ifall den blir läst imorgon eller om tre år återstår att se.



Vigdís Grímsdóttir - Z. En flatroman jag har gått miste om. Måste ju åtgärdas, särskilt som jag länge har varit sugen på att läsa denna författarinnas romaner. Om Z visar sig vara välsmakande finns flera titlar till att välja mellan och de verkar allihop vara klart intressanta.



Jean-Dominique Bauby - Fjärilen i glaskupan. När jag efterfrågade sjukdomsrelaterade boktips tipsade Magix om två böcker med en bevingad varelse som gemensam nämnare: Fjärilen i min hjärna som jag snabbt läste och så denna som jag igår klickade hem från Adlibris. Sjuksköterskestudier gör underliga saker med littvetarhjärnor.

Dessutom vågade jag mig på att fråga Atlas om ett rec-ex av Anneli Jordahls bok Jag skulle vara din hund (om jag finge vara i din närhet) och fick jakande svar, så nu ser jag med förväntan fram emot vardag och postutdelning.

Ännu mindre bokbrist, alltså. Däremot inte sådär jättestrålande med läslust - men jag har åtminstone många valmöjligheter när bokhungern behagar slå till...

Cecilia Davidsson - Det var länge sedan det var så här spännande

Cecilia Davidsson har blivit nominerad till Stockholms radios novellpris - närmare bestämt har en av hennes noveller nominerats. Novellen ifråga heter "Bestämma sig" och ingår i novellsamlingen Det var länge sedan det var så här spännande (Albert Bonniers 2008).

Davidssons tidigare novellsamling Utan pengar, utan bikini är en obehagets ologiska novellistik på särdeles hög nivå. Även Vänta på vind har ganska många svindlande stunder. Därför var jag glad åt att hitta Det var länge sedan det var så här spännande på biblioteket i veckan - och därför var det extra tråkigt att den inte nådde samma höjder som de tidigare titlarna. "Bestämma sig" var för övrigt en av de noveller som drog ner betyget. Å andra sidan finns här flera riktigt bra noveller, särskilt själva titelnovellen och "Ingen gröngöling precis". Davidsson kan verkligen skriva noveller, men just därför att hennes bästa stunder lägger ribban så högt är det lätt att bli besviken.

Förutom Davidsson är mina svenska favoritnovellister Johanna Ekström, Mirja Unge och - bland de ej längre levande - Tove Jansson. Noveller är så perfekta på bussen; en smakbit när det inte finns tid eller ork till att dyka ner i en bred episk berättelse. Det lär nog bli mycket novellsamlingar och kortromaner framöver, när jag kan stjäla mig tid från pluggeriet.

Anders Paulrud - Fjärilen i min hjärna

När jag för några månader sedan läste - och hyllade - Anders Paulruds roman Som vi älskade varandra kändes det viktigt att även läsa Fjärilen i min hjärna. Detta är Paulruds dödsbok där han kortfattat och med mycket luft skriver om sin sista tid; tankar om livet han levt och snart ska lämna, rädsla inför döden som närmar sig.

Paulrud dog av lungcancer men titeln på boken kommer från en hjärntumör som han överlevde. Den hade formen av en fjäril och finns avbildad på bokens omslag här bredvid. Fjärilen i hjärnan blir ett genomgående motiv i boken och att dö beskrivs som att "färdas till fåglarna i underjorden". Den poetiska tonen gör att såväl språk som innehåll gnistrar.

Fjärilen i min hjärna är en tunn bok som jag snabbt läser ut. Det känns helt fel att avbryta läsningen och den får hög prioritet trots högar av kursböcker och olika sysslor som tiden istället borde ägnas åt. Kort sagt: den är angelägen.

Nu när sjukdomar och sjukvård upptar en stor del av mina mentala processer var detta en bok som sade mig mycket, men även i andra skeden av livet tror jag att jag hade uppskattat den. Däremot är Joan Didions bok Ett år av magiskt tänkande, som Paulrud hänvisar till, ännu mer omvälvande - men hur kan man egentligen jämföra den här sortens böcker? Fjärilen i min hjärna är fin och bra och jag skulle inte vilja dö utan att ha läst den. Nog så!

Kate Atkinson - Känslomässigt udda

- En bok som inte tar någonting på allvar. Allraminst sig själv.
- En språklig parodi som driver med akademikerprosa, deckare, släktkrönikor, komedier, självbiografier, experimentella romaner, fantasy och modern poesi.
- En bok som är så dålig att den helt enkelt måste vara medvetet dålig.
- En bok jag behöver lång tid för att läsa. Inte för att den är svårläst. Inte för att den ämnesmässigt tung. Utan för att jag helt enkelt bara står ut med den i väldigt små doser.
- En salig röra av olika typsnitt, stilar, berättarnivåer och karaktärer.
- En invecklad metaroman som vägrar vara. Ett busigt barn med hyperaktiv fantasi. Ett garnnystan som inte går att reda ut.

Den centrala berättarrösten är Effie, litteraturvetenskapsstudent i Dundee. Runt henne finns en härva av kursare och lärare samt en pårökt pojkvän som bara bryr sig om science fiction. Effie driver runt i Dundee och råkar ut för allt möjligt och en hel massa omöjligt på köpet. Ibland ändrar hon det hon redan har berättat. Inklippt finns diverse bitar ut böcker som hon eller omgivningen skriver och i romanens nu befinner sig Effie på en skotsk ö med en mamma som inte är hennes mamma. Effie försöker få reda på så mycket som möjligt om sin släkt och sitt ursprung, men omamman vill hellre lyssna än berätta - även om hon ofta avbryter Effies berättelse.

Jag skulle aldrig någonsin våga mig på företaget att försöka analysera den här romanen. Atkinson driver hejdlöst med hela den litteraturvetenskapliga analysen på ett sätt som skulle få den mest hängivna doktoranden att gå in i total galenskap och tro sig vara en undulat.

Kan jag rekommendera Känslomässigt udda? Nej, inte direkt. Ändå är den inte dålig. Eller snarare: den är riktigt dålig, men undgår genom sin uppenbara, hejdlösa, hårt framarbetade dålighet att bli dålig på riktigt. Detta är helt enkelt en roman som medvetet klampar i alla skrivandets fällor. Det är uttröttande. Det ger mig svindel - men är ganska intressant. Jag hoppas att jag aldrig får för mig att läsa om denna bok, men jag hyser en ökad beundran för Atkinson.

Mänsklig krocket av samma författare är en av mina största läsupplevelser. Någonsin. Läs den! Vill du gå på böckernas motsvarighet till ett Gröna Lund styrt av en riktigt ondskefull psykopat-clown? I så fall, läs även Känslomässigt udda - men kom ihåg att jag varnade dig...

Aase Berg - Loss

Fyll i följande enkät sanningsenligt. För varje fråga/delfråga finns två svarsalternativ: JA eller NEJ.

1. Gillar du ordlekar och medvetna felstavningar som a) färjglada och b) maskirad?

2. Kan du tänka dig att fundera en stund på vad a) "usamljen i napusten" och b) "knubbsjälarna knufflas", betyder (eller inte betyder)?

3. Hoppar du jämfota över sammansättningar som a) "strange struggle strangle" och b) "äta äga äckla"?

4. Tycker du att följande 2 dikter är a) genialiska eller b) nonsens?

Rop

mamma rep
baby rapp

han
repade
den

LIMBIDO

Blomma spring
ur ingenting
när det inte
är spökhetta
ännu

Slut enkät. Avgör själv om dina svar innebär att du a) bör eller b) inte bör läsa Aase Bergs diktsamling Loss.

Alice Kuipers - Livet på en kylskåpsdörr

Det här är en bok på mer än tvåhundra sidor, ändå är den läst på nästan ingen tid alls. Hur kan det komma sig? Jo, mängden text per sida är liten medan typsnittet är stort. Det hela är nämligen lappar på en kylskåpsdörr - otroligt nog äger mamman i berättelsen ingen mobil, trots att boken skrevs 2007. Annars vore kanske SMS en motsvarighet. Jag tror att många går och bär runt på riktigt bra SMS-romaner i sina mobilminnen!

Claire är femton år och har nyss fått sin första pojkvän. Hon vill shoppa och ha det roligt och hon är sur för att hon måste göra så mycket hushållsarbete; hennes mamma är läkare och ensamstående. De ses sällan och kommunicerar i hög grad via lappar. Ganska snart börjar det smyga sig in något oroande i dessa korthuggna meddelande. Saker är inte som de ska. Claires mamma har blivit svårt sjuk.

Det hela blir en tårdrypande berättelse som ska få läsaren att förstå hur viktigt det är att uppskatta sådana där underskattade saker som relationer och förstås nuet. En totalt funktionell berättelse, jag gråter på rätt ställen - men någonting saknas. Någonting mycket viktigt. Det som skaver är alldeles för lagom utportionerat. Allting är för proportionerligt. Det finns ingenting egentligen uppskakande eller omstörtande. Har du någonsin sett en sorglig film eller läst en sorglig bok så tillförs du ingenting nytt. Det är myspystragedi från början till slut - och alldeles, alldeles för gulligt.

Håltimmesaktiviteter

Det har varit stressiga dagar på sistone, med spring på morgnarna för att komma i tid och fullt med saker att göra om kvällarna. Bankärenden, jakt på kurslitteratur, allt trassel med att fixa olika kort och konton och lösenord och ansöka om studiemedel. I måndags när det var upprop och introduktion till utbildningen kom jag hem helt slut och mer förvirrad än jag gått dit på morgonen. I går, andra dagen, började saker klarna och nu idag börjar skolan och kurskamraterna redan att kännas lite hemtama, så det ska nog ordna sig.

Idag hade jag en håltimme som var fyra timmar lång och passade på att gå till en frisör.

Före...


















...och efter!


















Nu berodde inte min omställning bara på håltimmen - och inte heller bara på att jag börjat digga Sinéad O'Connor. Det är ett beslut som mognat fram under lång tid och till slut fick mig att säga "ja, ja, ja" på frisörens många frågor om huruvida jag verkligen ville. Jag var beredd på att ha ångest efteråt, men det har känts helfint från första stund. Jag är helt enkelt riktigt nöjd.

När frisyren var fixad gick jag till Medborgarplatsen bibliotek och hittade snart en hel hög med böcker som jag ska försöka inmundiga trots heltidsstudier och fullbokad fritid.

Marguerite Duras - Lol V. Steins hänförelse (jag gillar ju Duras och den här verkar vara ett måste)
Emelie Flygare-Carlén - Ett år (hade aldrig hört talas om, men den lät väldigt intressant)
Aleksandr Solzjenitsyn - En dag i Ivan Denisovitjs liv (också ett "måste")
Henrik Bromander - Det händer här (ny bok som verkade läsvärd)
Alice Kuipers - Livet på en kylskåpsdörr (litet lättuggad men allvarsam läsning är ju aldrig fel)
Agnes von Krusenstjerna - Den blå rullgardinen (har tänkt länge, länge att jag ska läsa, nu kanske det äntligen blir av)
Péter Nádas - Egen död (har läst en bok av Nádas förut, inte precis ett projekt som gav mersmak, men den här verkade kunna vara den sjukdomsrelaterade roman jag söker)
Daniel Sjölin - Världens sista roman (jag har båda Sjölins tidigare böcker men har aldrig kommit särskilt långt i dem, av någon anledning anar jag ändå att den här är värd ett försök)

Allt detta skulle alltså rymmas i ryggsäcken, så gissa om det har gjort ont i axlarna att kånka runt på dem i flera timmar - men det var det värt. Och nu har jag gott om läsning, särskilt med tanke på att jag fick med mig två volymer hem från ett bibliotek igår:

Pär Lagerkvist - Dvärgen (blev aldrig tvingad att läsa den i skolan)
Isabella Varricchio - Pioner (jag har hört diverse men blivit tillräckligt intresserad för att vilja bilda mig en egen uppfattning)

Min redan ganska omfattande lista över påbörjade böcker riskerar att svälla upp till ohanterlig storlek, men å andra sidan brukar det naturliga urvalet ganska så effektivt putta bort den minst livsdugliga läsningen.

Nu ska jag brygga te och sätta mig med en bok, för att fira att jag har en liten stund över.

Murakami - South of the Border, West of the Sun

The sky was covered with heavy clouds, no blue visible. It looked as if it would snow at any minute.
"Those were my baby's ashes. The only baby I ever had", Shiamamto said, as if talking to herself.
I looked at her, then looked ahead.

South of the Border, West of the Sun är en tunn bok: 180 sidor. Den är som en akvarellmålning i väldigt bleka färger, eller kanske snarare som en japansk tuschteckning med svarta linjer mot vit bakgrund och möjligtvis någon enstaka röd detalj. Huvudpersonen, Hajime, berättar om de kvinnor som har påverkat hans liv - men mest av allt om Shimamoto, hans barndomsvän som han förlorade kontakten med när de kom in i tonåren. När han träffar henne tjugofem år senare är han redan gift med två små barn, men skulle det spela någon roll om hon ville leva med honom?

Hajime är ägare till en jazzklubb och Shimamoto dyker upp vid bardisken sent på regniga kvällar, talar en stund - men aldrig om sig själv eller sitt liv - och försvinner sedan. Så löper deras förhållande vidare, med långa uppehåll och några få undantag. Det hela blir väldigt sorgset och tillbakahållet, men otroligt fint. Det är dessutom välskrivet vilket inte direkt försämrar helhetsintrycket.

South of the Border, West of the Sun är en bra Murakami-bok och passar nog väldigt bra för de Murakami-läsare som gillade Norwegian Wood. Här finns nämligen inga absurdistiska eller övernaturliga drag, däremot precis samma stämning som i NW - bara ännu bättre!

Betyg: 8/10

Behov av boktips

Jag ska på litteraturseminarium den fjärde september och till dess har jag i uppgift att läsa en "en skönlitterär text alternativt en självbiografi som berör sjukdom, hälsa/lidande". Nu är det bara så att jag brukar hålla mig på behörigt avstånd från den genren och jag vet att andra bokbloggare är betydligt mer belästa på området. Så jag behöver dig, kära läsare. Kommentera genast om du känner till en riktigt bra - eller riktigt intressant - roman eller självbiografi med sjukdomstema!

Slutet på resan och början på en ny

Min sommar har varit förvirrad - man känner sig vilsen när man inte vet vad hösten ska bära med sig. Dessutom har det ju varit helt upp till mig själv att bestämma, vilket har känts lite... pressande. Så jag har vänt och vridit, om och om igen, kommit fram till något men nästa vecka varit lika säker på något annat. Mina stackars vänner har fått vara bollplank många vändor. Till sist tröttnade en av dem och sade: "Men det är ju sjuksköterska du vill bli." Det var nog det jag behövde. För om jag verkligen ville läsa litteraturvetenskap hade jag ju inte fortsatt att överväga andra alternativ. Visserligen har jag älskat de terminer jag läst, men samtidigt har jag aldrig kunnat släppa tanken på sjuksköterska, så det var dags att helt enkelt hoppa på det tåget och se vart jag hamnar. Bättre ångra något man vågade prova än att älta längtan i all evighet men aldrig ta steget.

Idag gick jag min första dag som sjuksköterskestudent på Ersta Sköndal. Ett helt nytt kapitel. Allt känns nervöst och förvirrande; jag vandrar omkring med massa panik i halsen och vill helst bara fly till litteraturvetenskapens trygga famn där jag känner mig hemma och slipper salstentor och intravenösa injektioner och praktikplatser. Men är man registrerad så är man. Åtminstone ett år ska jag gå, så får jag undersköterskekompetens och kan gå vidare till andra vidder med betydligt större jobbchanser än vad en kandidatexamen i littvet innebär - om jag skulle vantrivas vansinnigt mycket, vill säga, för målet är ju att i juni 2012 få legitimation och brosch. Dit är det tre läsår, en oändligt lång tid som antagligen kommer att springa förbi. Just nu är mitt primära mål att överleva första veckan!

Anne Donovan - Buddha Da

It wis daurk when ah got there and ma heid wis wasted drivin on they wee twisty roads. Ah parked the van and went intae the hoose. It wis a huge buildin, used tea be a hotel or sumpn afore the lamas took it ower.

Jobbigt att läsa? I så fall kanske Anne Donovans Buddha Da inte är för dig. Vi talar nämligen om en hel roman skriven på denna imitation av skotska. Lite som Ett öga rött.

Buddha Da handlar om Jimmy, en man i Glasgow som jobbar med att måla folks hus och har en kärnfamilj: hustrun Liz och dottern Anne-Marie. Liz har uppfostrat Anne-Marie till katolik, utan att vara så säker på vad hon själv tror. Jimmy har aldrig behövt religion - förrän nu! Av ren nyfikenhet börjar Jimmy gå till ett buddhistiskt center drivet av tibetanska lamor. Han gillar meditationen och buddhismen påverkar honom mer och mer. Först skrattar omgivningen och tror att det är något tillfälligt, men deras löje övergår i oförstående och ilska när Jimmy vill meditera varje dag, slutar äta kött, blir nykterist och känner ett behov av att leva i celibat.

Hur gör man när en familjemedlem eller nära vän förändras så pass djupgående? Är det självklart att relationen kan fortsätta som förut? För Liz är det inte alls enkelt. Hon vill ha ett barn till, men hur ska det gå till när hon inte ens vet om hon orkar leva med Jimmy längre? Hennes mamma blir allt skröpligare, hon misstänker att Jimmy är otrogen och dessutom fascineras hon av en yngre man som söker hennes sällskap. Kort sagt: även Liz genomgår en livskris.

Buddha Da är populärlitteratur skriven i underhållningssyfte, men här finns också en allvarlig botten som känns tankeväckande. Det säregna språket blir en extra krydda och utan det vore berättelsen betydligt mera alldaglig. Detta är inte en bok jag hänförs av och den förändrar inte mitt liv, men den är trevligt sällskap och jag är glad att jag har lärt känna den.

Att hon en huggorm fött - Antike Aiskylos

Orestes: Och kunnen I mig säga vad hon drömde?
Körledarinnan: Att hon en huggorm fött, så sade hon.
Orestes: Hur gick det sedan? Vilket slut fick drömmen?
Körledarinnan: I lindor svepte hon den, likt ett barn.
Orestes: Och vad var odjursynglets första föda?
Körledarinnan: Hon drömde att hon själv gav ormen bröstet.
Orestes: Blev spenen ej av detta skräckdjur sargad?
Körledarinnan: Blodblandad var den mjölk som ormen sög.
Orestes: En sådan drömsyn är ej utan mening.
(Översatt från grekiskan av Emil Zilliacus)

Aiskylos pjäser är antika såpoperor fast med bättre versmått. Hela den grekiska mytologin känns som en enda lång såpopera där folk har sex med fel personer - fast jag minns inte att Rederiet var riktigt så här blodigt.

Aiskylos är ihågkommen för sin trilogi Orestien. Första delen (Agamemnon) handlar om Agamemnon som kommer tillbaka från Troja men redan samma kväll dödas av sin hustru. Hon har hittat en annan karl under det långa kriget och är dessutom lite sur för att Agamemnon offrade deras dotter till gudarna.

I trilogins andra del (Gravoffret) kommer Agamemnons son Orestes tillbaka till hemmet för att hämnas. Han tänker döda sin mamma och systern, Elektra, hejar på. Strax innan Orestes tar livet av sin mamma drömmer hon att hon föder en huggorm. Vad tycker du, Freud?



















Triologins tredje del (Eumeniderna) handlar om hur Orestes förföljs av otäcka hämndgudinnor - tänk kvinnliga Dementorer - som vill kyssa honom till döds. Dock söker Orestes skydd hos guden Apollon, som inrättar den första domstolen där Orestes frikänns. Hur William Adolphe Bouguereau tolkade Orestes flykt från hämndgudinnorna som ett försök att komma undan ångern kan ses på målningen ovan.

Är det någon idé att läsa Orestien? Tja... De första två delarna är förvissa inga mästerverk, men ändå ganska bra, även om Elektra tappas bort (detta verkar dock andra antika tragöder ha rått bot på). Tredje delen är ganska meningslös även om hämndgudinnorna är lite häftiga. Det enda jag verkligen fastnar för i trilogin är huggormsdrömmen. Vilken symbolik! Enkelspårig, men ändå så stark.

Amalie Skram och psykiatrin

Amalie Skram är en författarinna som lever vidare i marginalen av litteraturhistorien. Det är lätt att missa henne. Hon föddes i Norge 1846 men kom att leva i Danmark, där hon dog 1905.Skram debuterade 1885 med äktenskapsromanen Constance Ring och skrev sedan ungefär tio ytterligare romaner.

Jag skrev min B-uppsats i litteraturvetenskap om Skrams romaner Professor Hieronimus och På S:t Jörgen. Båda finns i svensk översättning om man inte orkar läsa Skrams mer än hundra år gamla blandning av norska och danska. De utkom 1895 och handlar om konstnärinnan Else Kant, men är starkt influerade av Skrams egna erfarenheter av dansk sinnessjukvård. Skram är svidande i sin kritik av denna vård och udden riktar hon mot Knud Pontoppidan (”Professor Hieronimus”). Han var den huvudutpekade i en tidningsdebatt där före detta patienter ifrågasatte behandlingen och det rättsliga läget inom psykiatrin. Debatten ledde till att Pontoppidan tvingades lämna sin tjänst.

Skram visar hur Else fråntas alla sina rättigheter. Ingen lyssnar på henne och allt hon gör blir ett bevis på att hon är sjuk. Hon kommer till sjukhuset i hopp om hjälp, men det blir en mardröm. Hon mår ännu sämre av att vistas bland svårt sjuka och hon hamnar i konflikt med den som bestämmer; Professor Hieronimus. Trots att hon skrev in sig frivilligt får hon inte åka därifrån. Istället blir förflyttad till ett sinnessjukhus och får höra att hon ska behöva vistas där ett år. Överläkaren på sinnessjukhuset inser dock att det inte behövs och hon kommer hem efter mindre än en månad.

En patient inom psykiatrin hade på den tiden inga juridiska rättigheter, utan var helt i händerna på läkaren och i viss mån de anhöriga. Läkaren bestämde om patienten ansågs galen eller inte och den som ansågs vara galen kunde hållas kvar på sinnessjukhus under obegränsad tid, utan rätt att träffa advokater eller vänner. Så har vi det som tur är inte i Norden idag, men det som skrämde mig mest när jag läste Skrams romaner var hur mycket som påminde om min vistelse inom den psykiatriska slutenvården i början av 2000-talet.

Fortfarande finns det vårdpersonal som inte anser sig behöva lyssna på patienten; han/hon är ju sjuk och vet inte sitt eget bästa. Fortfarande kan allt du säger användas emot dig. Fortfarande finns en utbredd angelägenhet om att patienter ska lära sig att lyda regler - och om han/hon inte gör det blir det ett sjukdomsbevis. Fortfarande kan enstaka personer i hög position kan avgöra om en vårdavdelning blir underbar eller helvetisk.

Amalie Skrams romaner har mycket att säga oss idag - de är inte så inaktuella som de borde vara.

Otippat lästips

En artikel om sexövergrepp i tidningen Vårdfacket, maj 2009.















Men om vi tittar närmre på de tre lästipsen...















...så är det ett som får mig att studsa till. Haruki Murakamis Sputnikälskling?! Om jag inte minns helt galet fel får man omdefiniera begreppet sexövergrepp ganska många varv, alternativt göra en djupgående litteraturvetenskaplig tolkning, innan man kan få just den boken att handla om sexövergrepp. Fast å andra sidan - jag kanske bara är petig. Eller nåt.

Ögon mot höst

Fotograf: Vännen Erik Geijer som passade på att föreviga min tankfulla min på vårt stamfik (Vetebullen vid Hornstull).

Om jag ser ut att vara försjunken så tänkte jag antagligen på hösten och vad jag skulle ägna den åt. Det är fortfarande öppet och ovisst även om jag börjar ta små försiktiga steg in på en av de möjliga vägarna. Kanske springer jag förskräckt tillbaka och skyndar mig någon annanstans... det visar sig!

Hallam Foe - en obehaglig, omskakande film

Hallam Foe är en skotsk-brittisk film från 2007, baserad på Peter Jinks debutroman. Handlingen cirklar kring sjuttonårige Hallam Foe som är emotionellt instabil utan känsla för gränser. Nu när hans mamma är död bor han i en trädkoja och ägnar han all sin tid åt att sörja och spionera på människor med hjälp av en kikare och en dyrk som hjälper honom att göra inbrott och smyga runt där han inte borde vara.

I Hallams hem finns styvmodern Varity som han omöjligt kan stå ut med, allraminst sedan han börjat tro att hon dödade hans mamma. Det blir omöjligt för Hallam att bo kvar i hennes närhet och han rymmer till Edinburgh, utan pengar och packning. Efter några dagars hemlöshet ser han en kvinna som är på pricken lik hans mamma och när han förföljer henne lyckas han få jobb på hotellet där hon är mellanchef. Snart är Hallam djupt invecklad i ett spionage som utvecklas till en komplicerad kärleksrelation.

Hallam Foe är en obehaglig film med en inte särskilt sympatisk titelkaraktär. Just detta gör berättelsen riktigt omskakande och ger den ett helt annat värde än sockerfluffiga kärleksberättelser. Den som sett Jamie Bill spela Billy Elliot kommer inte att känna igen honom som Hallam Foe. Hallam Foe är dessutom en berättelse jag bär i tankarna länge efteråt och absolut kan rekommendera till alla som tycker att en udda film om en udda existens är mera lockande än frånstötande.



Klipp ur filmen, ackompanjerade av en riktigt bra låt - Here On My Own av U.N.P.O.C, som råkar ingå i den utmärkta filmmusiken.

Fem gånger Gud på Stockholms stadsteater

Fem gånger Gud är en pjäs av Jonas Hassen Khemiri - tidigare har jag skrivit om själva pjäsmanuset här och då konstaterade jag att det vore väldigt häftigt att se en uppsättning. Den dagen har nu kommit - jag fick nämligen ett sms från en vän som hade gratisbiljetter och undrade om jag var intresserad. Bättre kan det ju verkligen inte bli!

Fem gånger Gud handlar om den misslyckade skådespelaren Rolf som måste ta tjänst som dramalärare. Tillsammans med fyra elever ska han sätta upp Strindbergs pjäs Ett drömspel, men eleverna vägrar. Istället når man en kompromiss om att varje elev ska få skriva varsin scen där de gestaltar en dröm. Riktigt så blir det inte, men varje karaktär får en del av pjäsen där de blir regissören/Gud och iscensätter sin verklighetsuppfattning. De övriga får då spela sig själva så som de framstår genom någon annans ögon, vilket de inte alls är förtjusta i. Det blir ett komplext spel med många bottnar där det aldrig går att veta vems version av verkligheten som kommer närmast sanningen.

Är Blanca verkligen en självupptagen bimbo? Älskade hon sin döda syster Dolores eller skämdes hon bara över Dolores handikapp? Är Idris en stöddig upprorsmakare eller en genomsnäll och lite osäker kille? Är Olivia så bekymmersfri som hon verkar eller döljer hon någonting - och när hon väl berättar, är det verkligen hela sanningen? Är Rolf tuff och cool eller en livrädd mes? Och Sanoj - vem är Sanoj? Ett stumt psykfall eller en allvetande figur på gränsen mellan karaktär och berättarröst? Vilka är vi i andras ögon, var finns sanningen, finns det en sanning över huvud taget?

Alla skådespelarna gör ett alldeles utmärkt jobb, men särskilt Mats Qviström som Rolf och Michael Jonsson som Sanoj imponerar. Publiken skrattar ofta och applåderar säkert femton gånger under föreställningen. Allt som som allt: en mycket lyckad iscensättning. Rekommenderas!

Tre gånger tre - bloggutmaningar

Barndomsskildringar
1. Margaret Atwood - Kattöga
2. Tove Ditlevsen - Tidigt på våren
3. Roddy Doyle – Paddy Clarke Ha Ha Ha

Samtliga har den förmågan att de fångar det obehagliga i barndomen, världens obegriplighet och ofantliga storlek, men också den lekfulla, enkla glädjen.

Outlästa
1. Goethe – Faust
2. Kerstin Ekman – Änglahuset
3. Virginia Woolf – Orlando

Samtliga är böcker där jag läst mer än halva men av olika anledningar aldrig orkat ta mig igenom. Åtminstone Orlando vill jag verkligen försöka bli klar med. Någon annan gång.

Vilka klassiker är du stoltast över i din bokhylla?
1. George Macdonald - Bortom nordanvinden. En alldeles underbar barnboksklassiker som jag letade länge efter tills jag hittade den inbunden, i nyskick. Tyvärr verkar den ha tryckts väldigt sparsamt på svenska, vilket torde ha gjort många barndomar betydligt fattigare.

2. Gustaf Frödings samlade dikter i två vackra läderinbudna utgåvor som tillsammans fyller ett halvt hyllplan. Jag har ännu bara läst några enstaka av Frödings diktsamlingar, men min gammelfarbrors hus var fullt av dem och jag ärvde fler än jag kunde behålla. De här gamla böckerna blir extra värdefulla just för att de är ärvda, älskade av äldre generationer.

3. Karin Boyes samlade dikter har jag i fyra uppsättningar, vilket vittnar om hur stor vikt jag fäster vid hennes poesi. Tre av utgåvorna är vackra, inbundna och ganska orörda, men mest värdefull för mig är den slitna pocketen som jag läst många, många gånger och klottrat i med blyertspenna.

Evelyn Waugh - Brideshead Revisited

'I have been here before,' I said; I had been there before; first with Sebastian more than twenty years ago on a cloudless day in June, when the ditches were creamy with meadowsweet and the air heavy with all the scents of summer; it was a day of peculiar splendour, and though I had been there so often, in so many moods, it was to that first visit that my heart returned on this, my latest.

Brideshead Revisited är ett elegisk epos över en svunnen tid. Waugh - eller snarare berättarrösten, Charles Ryder - berättar om en svunnen ungdom och en kärleksvänskap mellan Charles och den excentriske Sebastian Flyte. Denna förhållandevis lyckliga tid - som de unga studenterna fyller med champagne, vin, whiskey och vackra kavajer - är självklart högst förgänglig. Sebastian förlorar sig själv i ett alltför ihärdigt drickande, kanske för att komma undan sin familj. Charles blir konstnär och trots att han förlorar kontakten med Sebastian fortfar hans liv att vara knutet till den familj som Sebastian har fjärmat sig ifrån - speciellt Sebastians sorgsna syster Julia.

Trots att det sällan händer särskilt mycket är det alltid givande att läsa Waughs roman, som han själv verkar ha varit väldigt missnöjd med. Brideshead Revisited är inte ett av världshistoriens största mästerverk, men ändock en välskriven roman där dialogerna vibrerar av liv. Jag dras in i fiktionens virvlar tills jag tycker mig känna karaktärerna in på bara skinnet. Slutet brister bitvis, när Waugh som en god katolik ska försöka omstöpa sina moraliskt förfallna fiktiva skapelser. Det blir inte riktigt trovärdigt, men å andra sidan är det ju intressant hur en författares livssyn påverkar verket.

Som helhetsupplevelse är Brideshead Revisited väl värd de timmar jag ägnade åt att läsa den. Jag känner mig väl omhändertagen och underhållen; jag längtar tillbaka in i världen mellan pärmarna. Romanen skrevs mitt under andra världskriget och det märks i den nostalgiska tonen. Det fredstidsliv fyllt av bekymmerslösa utsvävningar som beskrivs i delar av romanen var en svunnen värld och blir därför särdeles levande - jag kan riktigt tänka mig hur starkt Waugh önskade sig tillbaka till den livsstil han beskriver!

(Teveserien är också bra.)

Lucía Etxebarría - Beatriz och himlakropparna

Beatriz är en vilsen ung kvinna från Madrid som har studerat litteratur i Edinburgh i fyra år. Hon lever tillsammans med sin skotska flickvän, Cat, men har svårt att besvara Cats kärlek. Istället för att uppskatta vad hon har drömmer Beatriz om sin tonårsbästis Monica som hon under flera års tid var olyckligt kär i. Beatriz bestämmer sig för att ta reda på vad som hände med Monica efter deras katastrofala sista vecka tillsammans, så hon lämnar Cat och reser tillbaka till Madrid. Den fysiska jakten på Monica visar sig vara ganska enkel, men Beatriz känslomässiga resa i sina egna minnen - som också upptar större delen av boken - är desto mer komplicerad.

Beatriz och himlakropparna (Beatriz y los cuerpos celestes) är full av amfetamin och heroin, men aldrig drogromantik. Trots flat-temat är detta ingen kärlekshistoria, snarare en sorgsen relationsroman om hur svårt det kan vara att knyta an. Som helhet är det en smärtsam saga som jag verkligen uppskattar. Jag ser inga direkta brister även om meningarna ibland är långa och snåriga med många bisatser.

Finns i pocket. Läs! Finns det någon själ därute som kan rekommendera eller avråda från Kärlek, nyfikenhet, prozac och tvivel av samma författare?

Betyg: 8 / 10