Jenny Downham - Innan jag dör

Jag hade nog aldrig läst Innan jag dör (Before I Die) som vanlig bok, men i ljudboksformat kändes den plötsligt mera lockande. I öronen har jag gärna mera lättsmälta berättelser - och lättsmält är Innan jag dör, åtminstone formmässigt. Emotionellt är den tung, stundvis snudd på outhärdlig. Tessa, sjutton år gammal och sjuk i leukemi sedan flera år, har bara några månader kvar och gör en lista över saker hon vill hinna med: droger, sex, förhållande, bryta mot lagen. Bara när hon tar risker känner hon sig levande.

Experimenten går förstås ut över Tessa omgivning som hade det tungt redan innan. Familj och vänner skildras ganska komplext sätt, ingen är riktigt ensidig. Allra bäst skildras Tessas lillebror som bemöter henne och hennes förestående död på ett barns självklara och osentimentala sätt, samtidigt som han i själva verket är djupt påverkad. Tessa själv är närmast osympatisk, men hennes egoism och hänsynslöshet mot omgivningen görs alltid förståelig och är ljusår bättre än skönmålning.

Innan jag dör är en helt okej bok. Den har inga skriande brister och är faktiskt ganska bra. Inte världsomstörtande, snarare trivsam; som så ofta ligger feel-bad märkligt nära feel-good. Språket är bättre i fråga om uppfinningsrikedom och detaljrikedom än genomsnittet i ungdomsböcker. Hade jag varit 14 hade jag älskat Innan jag dör. Även nu är den en delvis givande läsupplevelse.

Ljudbokens inläsare, Marie Richardsson, gör ett bra jobb och historien passar bra till ljudsboksformatet.

Betyg: 6/10

Boktänk - Korta böcker eller tjocka

Det här med långa romaner är ingenting som lockar mig i nuläget. Jag ryggar snarast tillbaka från tjockare böcker, tänker: "Ingen idé, den blir nog aldrig utläst." Jag kan definitivt inte låna en 500-sidig bok på biblioteket, den måste ägas och bli långtidsprojekt, annars är resultatet bara stress. Jag är för rastlös för att slå mig till ro med de riktigt omfångsrika romanerna, istället blir det korta böcker, ofta inte mycket mer än 100 eller 150 sidor. De - liksom novellsamlingar - känns så mycket mer hanterbara i vardagen, där lästiden ofta blir splittrad. Det känns att jag kommer någon vart, de är överskådliga, jag får inte samma klump i halsen.

Samtidigt blir jag så glad varje gång jag läser en bok som är längre än 250 sidor, vilket sorgligt nog händer otroligt sällan jämfört med motsatsen. Det känns som om jag har "presterat mer", som om de tjocka böckerna är mera värda - men när blev läsningen prestation? Och förresten, är det inte minst lika mycket prestation i de korta romanerna, det blir ju fler lästa på samma tid? Kanske är det därför jag håller mig till dem, för att det ger många lästa titlar?

Med beklagande blick ser jag tillbaka några år till tiden då jag slukade monstruösa fantasyböcker som gärna fick ingå i serier om mer än tio böcker. Bara Katharine Kerrs Deverry-svit måste ha varit flera tusen sidor och dem läste jag om ett antal gånger. I det sammanhanget var Jane Eyre en nätt liten läckerbit. Idag är Emma den enda av Austens romaner jag inte har läst och jag misstänker starkt att det helt enkelt beror på dess omfång. Jag orkar inte. Jag ger upp.

Ändå. Jag vill ju läsa alla dessa episka romaner. Jag vill ju läsa Blonde och Fågeln som vrider upp världen - men redan tanken gör mig matt.

Är du långläsare eller kortläsare? Eller både och? Hur tänker du kring långa och korta böcker?

Reidar Ekner - Efter flera tusen rad

Oförtröttliga Lena Kjersén-Edman har inte bara tipsat om Tillträde till festen, utan också om många andra böcker. Bland annat Reidar Ekners diktsamling Efter flera tusen rad, som jag läste nu i veckan efter att ha hittat den på Ersta högskolas bibliotek när jag slank in där under en föreläsningspaus.

Efter flera tusen rad handlar om Reidar Ekners dotter Torun, som efter en lång tid av gradvis försämring slutligen dog i skelettcancer, bara åtta år gammal. Rad i detta sammanhang betyder stråldos - jag gissar att det har med radium att göra. Man skulle kunna tro att detta borde vara en riktig snyftare, men så är icke fallet. Diktsviten strålar (ursäkta mig!) av liv, ljus, kärlek, ömhet och en stor tacksamhet inför all glädje som dotterns liv innehöll - även under de sista månaderna.

I en efterföljande essä berättar Ekner mer ingående om hur han tänker kring sjukdom, döende, döden i vårt samhälle, cancer och dödshjälp. Med dödshjälp menar han passiv dödshjälp, det vill säga att inte hålla liv i någon som dör utan insats. Ekner menar att passiv dödshjälp tillämpas för ofta och för tidigt i döendeprocessen, så den som letar efter resonemang om aktiv dödshjälp (att med t.ex. injektion av sömnmedel avliva någon) får leta någon annanstans.

Min upplaga av boken är från tidigt 80-tal och innehåller många tankar om orsaken till cancer. Vi vet ju att många ämnen i vår omgivning är cancerframkallande, men ändå ifrågasätts sällan om dessa ämnen behöver användas och spridas. Det är hjärtskärande att tjugofem år i efterhand läsa Ekners desperata ord om all den cancer som skulle kunna hejdas ifall vi omprioriterade hur våra liv är uppbyggda. Samtidigt är det en stor lättnad att se hur den stora ökning av överlevnadschanserna som hade ägt rum redan då idag är mycket högre. Det går framåt med cancervården, åtminstone tekniskt.

Ekners bok är tänkvärd, språkligt briljant och höggradigt avtryckslämnande. Personligen blir jag ännu mer övertygad om att det är barnsjuksköterska jag ska bli. Jag förstår att denna tunna men innehållsrika diktsamling finns översatt till flera olika språk, bland annat italienska. Jag hoppas att Ekners bok aldrig glöms bort i Sverige, trots att en del av uppgifterna i den är inaktuella. Figuren på framsidan till de flesta utgåvorna är förresten en teckning av Toruns hand.

Varför känns det som om jag bara läser böcker om unga med cancer just nu? (Kanske för att det stämmer.)

Sommarens sista suck

Lycklig lördag

Man kan ägna en lördag åt mycket. Till exempel:

• Jobba som en oavlönad duracellkanin i 6 timmar fyllda med skurborstar, handsprit, sopsäckar, disktrasor, tvättmedel, snabbkaffe och pepparkakor. Samt stora leendet och trevliga rösten till alla som ringde i telefonerna och på dörren och skulle visas runt och talas med.
• Fotografera katter och blommor och massa annat och sedan lyckas tappa bort minneskorten som de flesta bilderna låg på. Suck.
• Sätta upp en ny (nåja, begagnad) hylla som snabbt fylldes med böcker och cd-skivor.
• Gå igenom lådor och gömmen och hitta saker jag glömt att jag hade. Lite som skattjakt, fast en hel del av skatterna var snarare soptunnemat.
• Dricka te. Dricka mer te. Och lite mer te.
• Lyssna på PJ Harvey, R.E.M., Thåström och Sinead O'Connor.
• Läsa bokbloggar, bland annat fina nyfyndet Lisas läsning.
• Promenera med och utan hund men med ljudböcker i hörlurarna. Innan jag dör som tog slut och orsakade lite ögonvatten, samt en kort bok om islams historia som hann bli halvlyssnad.
• Köpa sex färska fikon och äta som lördagsgodis på en proppfull buss.
• Låna hem en hel hög med böcker från föräldrarnas bokhylla när de inte märkte det. De tycker tydligen att jag ska lämna tillbaka de trettio tidigare lånen innan jag norpar fler.

Sämre kan man verkligen ha det!

En dag i Ivan Denisovitjs liv

Idag insåg jag att nej, jag ville inte renskriva mina anteckningar från en föreläsning om det holistiska hälsobegreppet. Inte heller ville jag plugga nervsystemets fysiologi. Jag ville inte ens fortsätta läsa i mina recex som ligger och blickar uppfordrande på mig. Det fanns faktiskt bara en enda sak jag verkligen ville göra: brygga te och läsa de sista sjuttio sidorna ur En dag i Ivan Denisovitjs liv.

Jag vet egentligen inte vad jag gillar så med denna bok. Det händer ingenting spektakulärt i skildringen av en mans liv under en dag, minitiuöst beskrivet från uppvaknande till insomnande. Det ovanliga är att Ivan Denisovitj är en straffånge i Sibirien under 1950-talet.

Boken sträcker sig över 200 sidor och även om vissa ting utlämnas (t.ex. toalettbesök) är det in-på-skinnet-skildrat och verkligen fängslande. Kylan, svälten, tvångsarbetet, alla förordningar som bara handlar om att ta ifrån internerna deras människovärde.

Ivan Denisovitj, kallad Sjuchov, tillfångatogs av tyskarna under kriget och dömdes till tio år i läger när han lyckats fly tillbaka till ryska sidan. Anklagelsen lyder spioneri, men han kunde ha suttit där för vilket "brott" som helst och han är lyckligt lottad som inte fått 25 års internering, även om han vet att tio år lätt kan förlängas. Det bekymrar inte Sjuchov särskilt mycket - för att överleva har han gett upp allt hopp om att någonsin bli fri och träffa sin familj igen.

Sjuchov tar dagen som den kommer och gläder sig som ett barn åt varje liten smula välbefinnande han lyckas finna. En cigarett, en extra skål av den vattniga gröten, ett väl utfört uppdrag under det elva timmar långa arbetspasset, några timmar utan värk i kroppen, att oupptäckt göra något som bryter mot lägrets regler. Livet kunde vara värre, resonerar Sjuchov och somnar lugn efter en dag som ligger ljusår från min.

Betyg: 7/10

Tematrio - Nobelpristagare

Som vanligt är det omöjligt att skriva om bara 3 böcker i Lyrans tematrio. Alla har vi väl åsikter om vilka som inte borde ha fått Nobelpriset och vilka som däremot borde ha fått det?

5 svenskar
Ja, jag vet att det inte precis råder brist på svenskar i nobelprisets historia, men vad tusan... de är ju så bra!

1. Hjalmar Söderberg
2. Werner Aspenström
3. Karin Boye
4. Tomas Tranströmer
5. Moa Martinsson!

3 övriga européer
Ja, jag vet att det här blev ett väldigt eurocentriskt inlägg, men jag skyller det på min dåliga allmänbildning och bugar ödmjukt för alla därute som har mer koll på bokgloben.

1. Marguerite Duras
3. Anton Tjechov
4. Virginia Woolf

Gunnel Beckman - Tillträde till festen

Jag vet inte hur många gånger en viss Lena Kjersén-Edman har tipsat om den här boken - och jag vet inte vilket år jag hade läst den om den inte dykt upp som utrangerad på Medis, så här fint sliten. Så fort jag kommit hem och börjat läsa gick det snabbare än X2000 att bli klar, inte bara för att den är tunn utan också för att den är medryckande.

Det första jag måste nämna är språket. Poetiskt, uttrycksfullt, mitt i prick. Dessutom alla detaljer som levandegör skildringen av hur en artonårig tjej rymmer till sommarstugan och gömmer sig, när hon fått veta att hon har leukemi. Övertygad om att hon snart är död skriver hon brev till en barndomsvän som hon inte har pratat med på länge. Därför får hon också tillfälle att berätta om vad som hänt i hennes liv under de senaste åren. Om den politiskt engagerade pojkvännen, om relationen till den distanserade mamman och den nu döda pappan.

Tillträde till festen gavs ut 1969 och vimlar av tidsmarkörer. Förutom Lena Kjersén-Edman har jag aldrig hört någon tala om Tillträde till festen och det får mig att tänka på alla ungdomsböcker som försvinner i tidens glömska. Barnböcker kan överleva länge om de har tur, men ungdomsboken verkar ha en betydligt kortare livslängd.

Vixxtoria har skrivit ett inlägg om 70-talets ungdomsböcker som kan vara riktigt tänkvärt för oss som missade det decenniet. Själv minns jag från mina många raster i skolbiblioteket hur blytungt det kändes att nästan alla ungdomsböcker handlade om skilsmässa, sjukdom, död och depression. Upplyftande värre.

Ka om Tillträde till festen
Jenny om Tillträde till festen

Veckans Boye

Så drivs vi, vilsna själar, fram
från lägerbål till lägerbål,
vet ingenting om nästa rast
och ingenting om resans mål -
vet, att här växlar natt och dag,
tung kväll och väldig soluppgång,
och att vår resa än syns kort
och än för obarmhärtigt lång.

Jo, vi vet mer: en sömnlös natt
lyssnar vi tyst i hemlig skräck
in i vårt inre, till ett sorl
som av en underjordisk bäck
eller en snäckas svaga sus,
där ändå hela havet hörs,
och i vår bävan slutar vi
att fråga vilken väg vi förs.

Så drivs vi, vilsna själar, fram
från lägerbål till lägerbål,
vet ingenting om nästa rast
och ingenting om resans mål,
men känner att vårt hjärta dras
oemotståndligt utan val
in mot ett okänt hemmets hav,
som sorlar djupt i snäckans skal.

*

I mina ögon är detta samma dikt som mera berömda I rörelse - bara ännu bättre.

Anders Paulrud - Kärleken till Sofia Karlsson

I försomras läste jag Anders Paulruds Som vi älskade varandra och sveptes verkligen med. Nu i augusti andades jag andaktsfullt in orden i Fjärilen i min hjärna - inte med lika helhjärtad entusiasm, men så som man inmundigar en fin och läsvärd bok. Kärleken till Sofia Karlsson var jag något mer skeptisk mot och såhär i efterhand framstår det som berättigat. Även här är de självbiografiska dragen starka, det handlar om en kärlekshistoria mellan berättaren och den 25 år yngre Sofia.

När den bittre berättaren överges av sin kärlek, strax efter att ha överlevt en hjärntumör, reser han ut på pilgrimsfärd till "världens ände" där han tror att hon ska finnas. Med sig har han en sten som minner om Sofia och många tunga tankar, ömsom smeksamma, ömsom hatiska. Det är rått, det är elakt, det är naket och desperat och det är i längden ganska tröttsamt.

Jag kommer sannolikt att läsa fler böcker av Paulrud, men mitt engagemang har för tillfället svalnat många grader.

Betyg: 6/10

Agneta Pleijel - En vinter i Stockholm

En till synes självbiografisk bok har Pleijel skrivit - åtminstone är det lockande lätt att tolka på så vis. En kvinna minns barndomen, föräldrarna, sina män och älskare. Ofta återberättar hon nattliga drömmar och olika associationer på ett nästan proustskt sätt. Det är lågmält, finstämt, tillbakalutat och detaljerat. Mest intresse hyser jag för uppväxtskildringen där det verkligen bränner till i föräldrarnas samspel och sätt att behandla sina barn, men fokus ligger till stor del på de nutida relationerna.

Som helhet är detta en bok jag gärna läser men inte känner något särskilt engagemang för - jag bryr mig helt enkelt inte om vad som händer med personerna, men jag har heller inget emot att "umgås" med dem under den korta tidsrymd som En vinter i Stockholm kräver av mig.

Tips om att läsa En vinter i Stockholm fick jag när jag recenserade Pleijels bok Hundstjärnan. Då dök även titeln Vindspejare upp, så jag hoppas att vindspejarboken - och Lord Nevermore - har mer att erbjuda i form av läsglädje. Tills vidare fortsätter jag hävda att Pleijel först och främst är poet.

Betyg: 6/10

Ljudböcker?

Jag har lyssnat på en del ljudböcker tidigare i livet, men många ljudbokslösa år passerade, tills jag nyligen återupptäckte detta bokmedium. Det slog mig att jag skulle kunna läsa mycket mer om jag lät ljudböcker ta steget in i mitt liv - och den lockelsen kunde jag självklart inte stå emot.

Med hjälp av en mp3-spelare som min mamma tröttnat på och en gammal bärbar CD-spelare har jag lyssnat mig igenom tre ljudböcker den senaste veckan. När jag åker till skolan kan jag läsa hela tiden: medan jag går till busshållplatsen, väntar på bussen, går genom spärrarna, väntar på tunnelbanan, går från stationen till skolbyggnaden. Inte som förut, när jag alltid hade en bok i väskan men enbart kunde ägna mig åt den under de korta stunder då jag lyckats få en sittplats i kollektivtrafiken.

Dessutom lyssnar jag när jag går ut med hunden och det gör promenaderna så mycket roligare att de har blivit både fler och längre än vanligt. Gissa om min hund är överlycklig!

Ljudböckerna har fler dimensioner, både på gott och ont. Inläsningen kan förstöra en bok, men i bästa fall skänker den liv och känsla. Så: Att lyssna på ljudböcker eller inte lyssna på ljudböcker, det är frågan. Själv vet jag definitivt att mitt svar blir ett rungande ja till ljudboken.

Marguerite Duras - Halv elva en sommarkväll

En kvinna är på resa genom Spanien tillsammans med sin man, sin dotter och en väninna. Kvinnan heter Maria och hon dricker för mycket, alldeles för mycket. Ett oväder tvingar sällskapet att stanna i en liten stad över natten istället för att åka direkt till Madrid som planerat. I den staden råder spända känslor: en man har samma dag skjutit sin unga fru och hennes älskare. Polisen letar efter mannen men han har lyckats gömma sig. Många i staden hoppas att han ska komma undan.

Under kvällen, medan Maria som vanligt dricker, blir det alltmer uppenbart att väninnan och mannen har börjat älska varandra och tänker sätta sin kärlek i verket. Maria reagerar ganska säreget på detta: hon ser fram emot mannens otrogenhet, iakttar förloppet med både ångest och förväntan. Natten kommer, ovädret fortsätter och alla sover medan Maria hålls vaken av sin ständiga längtan efter alkohol. Sittande på balkongen iakttar hon staden där polisen patrullerar. På ett av taken nedanför balkongen finns något som skulle kunna vara en hopkrupen människa. Är det den gömde mördaren - och i så fall, vad ska Maria göra? Ropa på polisen - eller rädda mannen?

Ordet märklig verkar dyka upp varje gång jag skriver om Duras böcker och det är verkligen passande. Duras målar märkliga världar, scenarion och människor. Sällan finns någon vanlig hederlig logik. Halv elva en sommarkväll liknar en deckare, här finns spänning och ett korthugget Hemingway-språk som är fjärran från dimman av språkslöjor i Lol V. Steins hänförelse. Jag föredrar den senare, men Halv elva en sommarkväll är på alla sätt givande och jag kan bara applådera att förlaget Lind & Co nyutgav den korta romanen (100 sidor) år 2007. Den är värd att finnas i tryck och jag fortsätter hungrigt att läsa Duras.

Recension av Emily L.
Recension av Lol V. Steins hänförelse och Dödssjukdomen
Recension av Älskaren och Förgöra, säger hon

Jeanette Winterson - Fyrväktaren

Fyrväktaren är en sagolik bok - och då lägger jag ingen värdering i begreppet. Vi rör oss helt enkelt i en berättarvärld där fantasin är full av påhittighet och det verkliga är synnerligen relativt. Berättaren Silver växer upp i en liten skotsk hamnstad utan pappa och hon är inte gammal när även mamman dör. Helt föräldralös får Silver flytta till fyren längst ut på klippan mot havet - Cape Wrath - och lära sig fyrväkteri av Pew, den tvåhundra år gamle fyrvaktaren som är blind och full av historier om Babel Dark, en man som var präst i det lilla samhället på artonhundratalet och levde ett sällsamt dubbelliv.

Silver och Pew bor i sin ensamhet ute på fyren, de har varandra och sina berättelser om en förfluten tid, men det är 1960-tal nu och samtiden hinner upp dem, en ny tid utan behov av salta historier och fyrväktare. Pew uppfostrar Silver till sin efterträdare, men vad ska hon i själva verket ta sig till? Silvers berättelse om sin vuxendom är om möjligt än mer kryptisk, men helt klart intressant - och Fyrväktaren är en bok som drar in mig i sin säregna sfär och håller mig kvar där tills de alltför få sidorna tar slut.

Silver är en berätterska jag ogärna släpper greppet om, hennes röst är stark och samtidigt skyddslös. Winterson är alltid Winterson och hennes språk är sig självt, det finns helt enkelt ingen annan som kan skriva så dimmigt och lättillgängligt på samma gång. Den som har läst andra av hennes böcker känner igen sig i de originella liknelserna och tendensen att halka in på sidospår och alltid avvika från realismen. Winterson är sagolik på så sätt att hon berättar sagor snarare än att skriva romaner. Däri ligger något ytterst sympatiskt. Det är flera år sedan jag läste min förra Winterson-bok, nämligen Det finns annan frukt än apelsiner, men nu ska jag absolut råda bot på den försumligheten!

Fyrväktaren heter Lighthousekeeping i original och publicerades 2004. Man går säkert miste om massor om man, som jag, läser på svenska. Däremot går man inte miste om något av det svenska originalets charm ifall man, som jag, lyssnar på ljudboken inläst av Regina Lund. Hennes inläsning får alla de olika karaktärerna att komma till liv med skilda röster och mycket känsla, även om hon stundom har en tendens att läsa irriterande snabbt och/eller lågt.

Betyg: 7/10

Ulla-Carin Lindquist - Ro utan åror

Denna uppmärksammade, självbiografiska bok handlar om ALS, en neurologisk sjukdom som gör att nervbanorna försvinner och musklerna förtvinar så att den drabbade stegvis förlamas. Intellektet är hela tiden intakt, men kommunikationsförmåga och rörlighet försvinner så att den drabbade blir fånge i sin egen kropp till dess att andningen upphör. Lindquist skriver om sjukdomsbeskedet och om sin återstående tid med humor och betoning av de fina stunderna, men hon väjer inte för allt det svåra, smärtsamma och fula. Hennes bok är en berättelse om liv och död, om hur hon själv, hennes barn och den övriga omgivningen reagerar på sjukdomen och de situationer den blir upphov till.

Framförallt är Ro utan åror en väldigt välskriven bok. Språket, uttrycksförmågan och berättarrösten - allting klaffar och gör att det som kunde ha blivit en tårdrypande berättelse om självupplevt lidande istället blir en nästan magisk berättelse som väcker läsglädje. Visst finns det mindre briljanta stunder, men de drunknar i mängden. Trots att innehållet är sorgligt sörjer jag allra mest det faktum att Lindquists första bok även blev hennes sista. Det här är en författarinna jag vill läsa mycket mer av.

Jag har lyssnat Ro utan åror som ljudbok. Lena Endres inläsning kunde inte ha varit bättre.

Betyg: 8/10

Tematrio: Döden

Bara två dagar efter mitt inlägg om böcker som rör djur och död kom Lyrans tematrio-utmaning med tema DÖD. Egentligen är tematrion en trio och inte mer, men det finns ju så mycket skrivet om döden! Skulle människan över huvud taget skriva skönlitteratur om hon inte var dödlig?

Hjalmar Söderberg - Doktor Glas
Fjodor Dostojevskij - Brott och straff
Albert Camus - Främlingen

Om dem som dödar: mördarna. Varför? Är det rätt? Och hur leva vidare, efteråt?

Allen Ginsberg - Kaddish

En sorgesång skälvande av smärta men också av liv.

Katarina Mazetti – Det är slut mellan gud och mig

Om att förlora sin bästa vän och göra slut med gud. Om att hata den som övergav och försvann men samtidigt inte vilja något annat än att återfå henne. Svart humor så det ryker!

Slavenca Draculic – Rädslan i kroppen

Att befinna sig i sjukdom som hotar hela ens tillvaro, undergräver ens existens och förminskar ens liv. Om rädslan för döden som finns i hela kroppen och som kanske egentligen är rädslan för kroppen, kroppen som är själva anledningen till döden.

Björn Sortland – Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn?
Johanna Thydell – I taket lyser stjärnorna

Om hur är att älska någon som är dödssjuk - veta att man alltför snart förlorar föremålet för sin kärlek, men ändå våga. Älska.

Många bra dikter finns också på temat, men det är en annan historia.

Skottlandsnostalgi och visslig musik

Idag hittade jag en skiva med Noah and the Whale och insåg att jag inte lyssnat på dem en enda gång under flera månaders tid. En saknad översköljde mig och skivan fick tralla om och om igen i spelaren medan jag tentapluggade. Eftersom jag fick skivan av min skotska vän och hörde NatW första gången hemma hos henne kunde jag inte låta bli att drömma mig tillbaka till Glasgow och Edinburgh och bläddra bland bilder därifrån i rasterna jag stal mig mellan kurslitteraturläsning.








Älska Skottland!

Ulf Olsson - Två barnböcker om djur och död

Idag var min hund väldigt lugn när jag gjorde mig iordning för att åka till volontärjobbet på ett katthem. Inte tänkte jag så mycket på det, men senare när mina föräldrar skulle promenera med henne orkade hon inte gå och det stod klart att någonting var fel, så jag åkte hem så fort jag kunde och ägnade två livstimmar på djursjukhuset åt förhoppningar om att veterinären snart skulle ha möjlighet att ta emot.

Jag gjorde ett tappert försök att läsa Marguerite Duras under dessa timmar, men hon snarare förstärkte än fördrev den där speciella väntrumsdepressionen som ger en känsla av att tiden är seg som sirap, flyger förbi och samtidigt står still. Hellre än att döda hjärncellerna med damtidningsblädder kikade jag i högen med barnböcker och hittade två intressanta sådana, båda skrivna av Ulf Olsson. Jag skulle vilja ta mig ett allvarligt snack med den som tycker att det är en bra idé med barnböcker om döende och döda djur i väntrummet på djursjukhuset, men de var lika bra i vilket fall.











Adjö, herr Muffin fick mig att hulka och kvida - men så är jag lite blödig! Samtidigt fanns det klockrena komiska tendenser i att marsvinet är så förmänskligat. Psalmen, dödsrunan, dödsannonsen... Hos ett barn kan jag tänka mig att denna bok verkligen väcker tankar om skillnaderna mellan människa och djur.

Alla döda små djur var genomgående komisk, med sin skildring av tre uttråkade barn som startar begravningsbyrå för döda djur - ett barn ska gräva, ett ska skriva sorgliga dikter och ett ska gråta. Här är det inte husdjur som skildras och just därför blir det bara en annorlunda lek, detta med begravningar. Tankeväckande och riktigt roligt.

Till sist fick vi åka hem med vår hund och ett recept på antibiotika eftersom hon visade sig ha luftvägsinfektion och feber. Nu ligger hon i en hög och sover och jag dricker te och funderar på om det börjar bli dags att råplugga till tentan som rycker närmare med en oroväckande hög hastighet. Jo - bäst att sucka, kasta en beklagande blick på alla intressanta bokhögar och istället nöta in lite vårdvetenskapliga termer. Hoppas att denna bloggs läsare har haft en lördag med gott om lästid och inga väntrum! /Tekoppen

Ninni Holmqvist - Kostym

Den här antagligen aldrig lästa pocketen betitlad Kostym hittade jag i en låda med tre böcker för fem kronor på en torgloppis. Jag hade ingen riktig koll på vem författaren var, men noveller är jag ständigt i behov av så varför inte? Boken blev liggande någon månad, till sist tog jag upp och började läsa men tyckte att den kanske var... lite väl konstig. Boken blev liggande ännu längre, som ett dåligt samvete, någonting jag Borde.

Häromdagen bet jag ihop, fortsatte läsa och var strax alldeles fast. För det är ett oändligt rikt novelluniversium som ryms inom pärmarna till den här debuten från 1995. Många märkliga berättarröster, fint framslipade, framträdande så som de särskiljer sig från den anonyma massan. Det triviala blir magiskt. Vardagen blir en skräckfilm. Upprörande, omskakande, provocerande - precis så som jag vill ha mina noveller. Jag vill bita på naglarna, jag vill spärra upp ögonen, jag vill känna att allting är osäkert och obehagligt och samtidigt njuta för fullt av språk och skrivteknik. Här gläds jag också åt att många noveller har HBT-tema, utan att det blir det enda som skildras. Ytterligare pluspoäng utdelas för att novellerna ofta utspelar sig på resa i olika miljöer. En del av den svenska tristessen går effektivt förlorad.

Jag sitter här häpen efter att ha sträckläst andlöst. Alla senare titlar av Ninni Holmqvist hamnar högt upp på läsalistan. Nu ser jag andäktigt fram emot två ytterligare novellsamlingar (Något av bestående karaktär och Biroller) men även en roman, Enhet, som nyligen har kommit i pocket och tydligen även lanserats på engelska.

Nu slår det mig att jag sett många entusiastiska recensioner av just Enhet - och att jag ett flertal gånger förstrött ögnat Biroller på biblioteket - men det som krävdes för att jag skulle hitta Holmqvists författarskap var tydligen Kostym. En 14 år gammal, oläst och oälskad pocket. Numera läst och älskad och bevarad för all framtid som en skatt.

Betyg: 8/10

Jean-Dominique Bauby - Fjärilen i glaskupan

Fjärilen i glaskupan handlar om 42-årige Jean-Dominique Bauby som ligger förlamad på ett sjukhem, bunden där "som en eremitkräfta på sin klippa". Han är förlamad i nästan hela kroppen men kan blinka med vänster öga. Med hjälp av denna enda återstående förmåga skriver han sin självbiografi; en förlagsredaktör går igenom alfabetet och han blinkar när hon har kommit till rätt bokstav, så det är kanske inte konstigt att boken är kort.

Tyvärr är "denna orörliga resa" ganska händelselös trots sitt knappa omfång. Mycket av det som skrivs är faktiskt inte särskilt intressant. Jag undrar ofta om Bauby verkligen inte hade mer än så här att berätta? Om jag var i samma situation skulle jag nog ha prioriterat ganska annorlunda, men även denna berättelse som ofta rör sig kring de vardagliga händelserna i Baubys nutid är läsvärd på sitt sätt, åtminstone för den som ska bli vårdare och undrar hur det känns att inte kunna ta hand om sig själv och knappt kunna kommunicera. Många är de episoder i boken som illustrerar begreppet 'vårdlidande', det vill säga lidande orsakat avbrister i vårdarens bemötande.

Jag undrar varför Bauby berättar så lite ur sitt "första liv", innan förlamningen, men kanske är det så här han tacklar sin tillvaro: genom att förhålla sig positiv, se nuet och det välbefinnande som finns i hans tillvaro - allting ytterst finstämt och med en ständig glimt i ögat.

Betyg: 6/10

Marguerite Duras - Lol V. Steins hänförelse och Dödssjukdomen

Lol V. Steins hänförelse (Le ravissement de Lol V. Stein) handlar om känsloavstängda Lola Valerie Stein - allmänt kallad Lol - och om händelser som trots allt lyckas få henne hänförd och levande. Som ung ska hon gå på bal med väninnan, Tatiana, och sin fästman. In i balsalen träder en kvinna och från den stund då fästmannen ser henne glömmer han Lol.

Samma kväll blir Lol galen och efter balen blir hon aldrig sig själv igen, även om det värsta vansinnet ebbar ut. Trots sin sinnessjukdom gifter hon sig med en man som fattar tycke för - och tycker synd om - henne. Hon får barn och ägnar sig åt dem och åt hemmet. Livet vandrar vidare i stilla lunk tills en dag när Lol på sin promenad får syn på en man och börjar förfölja honom. Mannen heter Jaques och visar sig vara älskare till Lols barndomsvän, Tatiana, som Lol inte har träffat sedan balen. Lol blir besatt av deras kärlek och blandas allt mer in i den. Ett erotiskt spel uppstår, maskerader, charader. Vem älskar egentligen vem och vad för slags varelse är Lol: en galning, en projektionsyta, en lögn? Vad betyder hon för Jaques, bokens berättare?

Lol V. Steins hänförelse är en mycket märklig bok som jag gläder mig åt att läsa. Den är så helt och hållet sig själv. Språket är underbart i sin dimmiga konkretion och Katarina Frostenssons översättning verkar välgjord, men åh så jag önskar mig flytande franska! Modernistas utgåva är blänkande orange och riktigt vacker - en sann skatt för bokhyllan, väl värd att ägas.

Modernista har publicerat en hel serie med Duras romaner. Här ingår Dödssjukdomen, som alltså givits ut på egen hand och kallas kortroman, trots att den med sina 30 sidor snarare kvalar in som novell. Även Dödssjukdomen - om en kvinna som blir betalad för att spendera ett visst antal nätter med köparen i ett rum vid havet - är väldigt märklig, väldigt språklig, väldigt Duras. Däremot ville jag verkligen att den tunna volymen vore en hel novellsamling istället.

Nu närmast blir det Fartyget night och Smärtan. Därefter finns diverse andra titlar, så småningom kanske nyss utgivna Anteckningar från kriget med opublicerat material. Duras väcker mersmak!

Recension av Emily L.

Anneli Jordahl - Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)

I Anneli Jordahls första roman möter vi Ellen Key, en kvinnosakskvinna jag har svårt för; hon har alltid känts som feministernas August Strindberg och aldrig framstått som sympatisk. Jordahls bok fokuserar dock inte på tänkaren Key utan på den älskande Key, vilket i sig kändes ganska tragiskt. Vad man än tycker om hennes åsikter är det väl synd att reducera ett verksamt liv till att handla enbart om "smekhungern" och "Urban-längtan"? Här skildras nämligen Ellen Keys olyckligt kärlek till Urban von Ferlitzen, en gift man med fyra barn. De brevväxlar och utbyter stora ord, men det är "en kärlek som istället för hud mot hud handlade om papper mot papper", om att "låta hans nyss formulerade ord rinna ned i henne som varm choklad". De träffas bara ett par få gånger medan tio år rinner förbi.

Det hela blir en "brevklagan" full av dramatik. De stora orden blir hårda; "jag ville egentligen aldrig kyssa dina snålt tilltagna läppar". Ellen anklagar Urban: "din ryggrad är mjuk som smördeg". Urban anklagar Ellen: "i själva verket är du kall som en aborre en pimplare fått upp en februaridag". Vad återstår för Ellen Key? "Kunde man bli sin egen make och dotter? Vagga sig själv till sömns."

Det här är ingen lycklig kärlekshistoria, det är en mycket olycklig roman. "Hur mycket vägde hennes hjärta nu? Ömt och sorgsvullet fick det inte längre plats i kroppen." Ellen förmår inte avsluta innan hon "blir mattan han torkar av stövlarna på" och får aldrig de kärleksbarn hon längtat efter. Jordahl låter Ellen Key, lärarinnan som skrev om barnens århundrade, önska sig moderskap och giftermål mer än allt annat: "Varför blev hon inte en vanlig kvinna med sitt spädbarns kräkfläck på blusen?" Ellen blir aldrig mor och maka, blir en modern kvinna och så småningom någorlunda respekterad, men lätt att avvika från mängden är det aldrig. "Först stenar man fritänkarna, sedan bygger man monument över dem, med samma stenar." Den som kan kulturklimatet kring Ellen Key märker snart att Jordahl är påläst. Hon väver in Keys tankar samt diverse detaljer och karaktärer ur samtiden. Strindberg fladdrar förbi, likaså Anne Charlotte Leffler, Klara Johansson, Victoria Benedictsson och många andra.

Språket består av ofullbordade satser, som spontant nedtecknade tankar, korthuggna anteckningar. Dessutom är här fullt med metaforer som ger en poetisk känsla. Allting skildras påtagligt konkret: "Kunde han inte formulera något personligt istället för att kasta denna kladdiga pannkaka i synen på henne." Kroppens känslor berättas i bilder, huvudvärk känns "som om någon tryckt på henne en två nummer för liten krigshjälm" eller som "slag med liten hammare över högra ögat". Nervositeten i magen är "ett uppskrämt mörtstim" och Ellen bär ett "hårt spänt läderbälte över bröstet". Vi befinner oss i ett Stockholm fullt av råttor och i landshålor som stinker svinpink, men ändå är miljöbeskrivningarna diktlika: "augustimörkret sänkte sig som en svart kretongklänning", "det var spik i kvällskylan". "Vättern anilinfärgad, som målad av en romantiker eggad av absint."

Som sagt: jag påbörjade boken ytterst skeptisk, mot Ellen Key och mot själva konceptet att skriva om hennes liv med kärleken i centrum. Nu tycker jag att det var ett bra grepp för att göra Key levande och begriplig, utan att vare sig försköna eller förminska henne. Efter sista sidan känner jag mig söndertrasad, riven i strimlor av sympatin. Det här är en av de starkaste böcker jag läst i år - en historisk roman som är samtidigt sofistikerad, språksnygg och känslodrypande.

Betyg: 9/10

Tack till Bokförlaget Atlas för recensionsexemplar av boken!

Personen bakom boken - spelar författaren roll?

Jag har alltid läst enligt principen att en författare får vara hur vidrig som helst som person - det spelar ingen roll. Att läsa en bok är ju inte att umgås med dess upphovsperson och vad författaren tänker, säger eller gör utanför en bok borde inte spela någon roll.

En bok jag älskar är Sväva mellan liv och död av Carl-Magnus Stolt. Med stor ömsinthet och djupsinnighet skriver en läkare om vårdsituationer i en form som ligger mittemellan anteckningar och poesi. När jag nu började studera till sjuksköterska plockade jag fram boken, som jag har läst flera gånger och inte skulle vilja sakna i min bokhylla. Ämnet kändes mer aktuellt än någonsin och jag blev sugen på att undersöka andra böcker av samma författare. Carl-Magnus Stolt har specialiserat sig på att skriva om humanistisk vård och vårdetik, men har även romaner på sin verklista.

Det var bara det att när jag började googla efter Stolts övriga böcker hittade jag diverse tidningsartiklar om att han nyligen dömts för sexuellt ofredande av minderårig. Hans böcker är fortfarande lika bra eller dåliga, men plötsligt har jag ingen som helst lust att läsa dem.

Så jag sitter här och funderar. Spelar författaren roll? Vad tycker du?

Små röda blommor

Små röda blommor är en kinesisk film om fyraårige Fang Qiangqiang, spelad av otroligt söta Bowen Dong. Fang kan inte bo kvar hos sina föräldrar och placeras på ett slags barnhem eller dagis med massor av andra barn i samma ålder och ett fåtal vuxna som ska göra dem till goda medborgare. Barnen skolas in i en strikt disciplin där allt de gör rätt belönas med en röd pappersblomma och allt de gör fel betyder att blommor tas ifrån dem (och att diverse andra åtgärder vidtas för att statuera exempel). Fang lyckas aldrig platsa i detta system och han har en förmåga att dra med sig de andra barnen i sin olydnad; fyra år gammal är han redan en rebell.

Små röda blommor är baserad på en bok av den kinesiske kultförfattaren Wang Shuo, men tyvärr verkar just den boken inte finnas på ett för mig läsbart språk. Som film är Små röda blommor i långa stycken underbar, men från att ha haft en klar röd tråd i början blir den alltmer fragmentarisk. Hade det konstnärliga greppet varit genomgående hade det kunnat bli hur bra som helst, men nu känns det bara konstigt. Icke desto mindre är detta ingen film jag lär glömma i förstone. Skådespelarna, vare sig de är barn eller vuxna, är helt perfekta i sina roller och det finns en stark utsatthet i scenerna, men också en omskakande styrka.

Betyg: 6/10

Moa Martinson - Kvinnor och äppelträd

I Kvinnor och äppelträd skildras Sofi som dränker sig för att hon inte längre står ut med att hennes by ser ner på henne. Sofi är död efter ett enda kapitel och därefter får vi följa två av hennes ättlingar i tredje led: Ellen och Sally. Deras uppväxter skildras episodiskt men levande. I samma ganska hoppande berättarstil, med många sidoberättelser om helt andra personer, delges jag det vuxenliv då de två kvinnorna lever bäst de kan och föder stora barnskaror som de ska försöka finna mat åt. De är ganska olika, ödmjuka Ellen och bitska Sally, men stöttar alltid varandra. Varje personporträtt i Kvinnor och äppelträd är ömsint tecknat med genuin kärlek. Få karaktärer skildras ensidigt, ingen är antingen ond eller god.

Kvinnor och äppelträd är skriven på ett underbart, målande språk, med ord som plommonskog och blekeäng. Naturskildringarna är många, vilket förvånade mig; jag hade inte riktigt förknippat Martinson med så pass poetiska ordmålningar om skog och stjärnrymder, men å andra sidan är denna debutroman väldigt annorlunda jämfört med Mor gifter sig. Martinson skildrar fattigdom och djupaste armod, detaljerat och med en känslomässig rikedom. Hon får mig verkligen att förstå den djupaste innebörden i det hon skriver: hur ett stekt ägg till middagens sill och potatis är stor lyx. Hur människor kan finnas för varandra trots att de knappt har nog åt sig själva.

Tyvärr är romanens slut alldeles för svagt och rosenskimrande. Jag misstänker att Bonniers, som förmådde Martinson att plocka bort en abort-scen, också bedrev övertalning vad gäller de sista sidorna. Även på andra sätt är denna debutroman inte alls helgjuten, men den är en äkta läsupplevelse som jag bär med mig djupt i hjärtat. Jag kommer absolut att läsa än mer Martinson!

Ur "Kvinnor och äppelträd" av Moa Martinson

Stjärnorna börjar sin vandring över moarna. Enbuskarna hukar sig i skenet av en förnöjd måne som dreglar sin lånta glans över Svältorna och Mark för att motas av smålandsskogarnas orubbliga mörker.

*

Ingen är så vanmäktig att han inte finner ett vapen.

*

Munken och nunnan svor inför Gud sina kyskhetslöften och barnskelettet hittades under hundraåriga rosenträd av senare tiders människor.
Moralen är en grym gud.
Grymmare än lastens gud.
Lastens gud grinar med sin dödskalle och säger: - Vänta ingenting av mig, jag kan bara döda. Lastens gud är en ärlig gud.

*

Gamlamors tankar irrar omkring, irrar långt tillbaka i tiden, minns en blomsterklädd kyrka, en brudgum, mycken ståt, en brud, bruden hon själv. Likvit, darrande försöker hon följa med i vad prästen säger. Ett barn fanns där hemma, ett dött barn, ett blått litet lik i hennes loftkista. För tre dar sen föddes det, hon, mantalsdottern födde det på vinden och kvävde det fast brudgummen var far.

*

Ingenting är så enkelt som att befrukta och döda. Ändock är det livets djupaste gåta. Gåtan djupare än döden. Döden är ingen gåta. Döden kan vi följa med ögonen. Men var börjar födandet? Börjar det omedelbart där döden gjort sitt? Det vet vi ingenting om.
Är vi embryon som gror i jord, ideligen gror i jord, likt kornen, sädeskornen, och alla de miljoner olika kornen?
Det är vi, korn grodda i jord är vi.

*

Sallys barn, Ellens barn, alla mödrars barn snavar i mörkret över osynliga trådar. De flesta reser sig och försöker få bort smutsen, fläckarna, försöker hela skråman de fick, stryker över ett blekt ansikte med rouge och fortsätter vägen. En och annan försöker få fatt i tråden de snavat över, men ännu har ingen lyckats. Vem har lagt snaran? frågas. Alla skakar på huvudet. Ingen vet något, men alla har snavat.

*

- Inte begraver man hundar, säger Ellen, dem gräver man bara ned.

*

Sally klipper av navelsträngen. Skälvande och upphetsad knyter hon försiktigt om denna ingång till liv eller död för en nyfödd människa, torkar blod och smörja ur ögonen på den lille. Konstaterar könet, en pojke. Hon ler i sitt elände, en son. Han slipper föda, tänker hon, han slipper föda barn. Hon synar honom från topp till tå, allting riktigt, små skrattgropar i kinderna har han, det ser hon, ty han förvränger det lilla otydliga ansiktet till en gråtgrimas.

Bok-mysterium

Varför är det otroligt mycket roligare att köpa tre romaner i pocketform (för sisådär en hundring) än att köpa läroböcker i anatomi och fysiologi för ungefär 1300? Man är så märkligt lagd... Särskilt när man vet att detta bara är en yttebytteliten bråkdel av all kurslitteratur man kommer att behöva de närmsta åren. Jag menar, det är ju KUL att köpa böcker? Eller...?

Polly Scattergood

Polly Scattergood är en alternativ pop-prinsessa med en schizofren röst som hon verkar kunna göra ungefär vad som helst med. Hon ser väldigt mycket ut som Baby Spice, men skriver och sjunger sina märkliga sånger på en något annorlunda arena. Gå till hennes Myspace-sida och lyssna på "Please Don't Touch", "Other Too Endless", "Bunny Club" men framför allt hennes allra bästa, "I Hate The Way". Har du Spotify finns en hel skiva och några singlar med b-sidor, t.ex. den underbara "Crystal Breaks". Polly är nog inte allas melodi, men mig har hon lindat runt lillfingret.

He said: “Not all men are bad, and I am not like your dad,
and I will hold you, even though you’re slightly mad"

Sara Lidman - Din tjänare hör

Sara Lidmans Jernbane-epos omfattar sju böcker: Din tjänare hör, Vredens barn, Nabots sten, Den underbare mannen, Järnkronan, Lifsens rot, Oskuldens minut. Från början skulle det hela ha blivit en trilogi, så man kan väl lugnt säga att författarinnan sveptes med av sin historia. Meningen är att skildra hur järnvägen drogs till Norrland och hur det påverkade och förändrade livet i de förut isolerade bygderna.

Din tjänare hör är skriven på halvdialekt med mycket bibliskt, gammaldags språkbruk intvittnat i tråden som blir del av en brokig språklig väv. Vi befinner oss bland läsare (frikyrkliga) uppe i Norrlands inland, närmare bestämt socknen Lillvattnet i Västerbotten. Här är tron någonting självklart men samtidigt något man hela tiden förhandlar om. Vad är äkta tro och inte, vad kan rymmas inom trons ramar?

I Din tjänare hör möter vi ett myller av mänskor. I förgrunden står Anna-Stava och Didrik som är förälskade, men känner de ens varandra? Didrik vill att järnvägen ska dras till hans socken, men det tar nog många böcker innan den önskningen ens blir central i berättelsen - här skymtar den bara ibland. Runt paret finns deras familjer och släkter och en hel drös av andra på bygden. Här finns människor som skaver - Nicke och Nabot, inhysingarna hos Didriks familj, som befinner sig i samhällets utkanter, träskvatten. Även här, där alla är fattiga, finns tydliga skillnader mellan de som klarar sig, de som har lite mer än de behöver och de som rätt och slätt går under. Här finns inflyttade länsman som anser sig vara förmer än alla de infödda, här finns doktorn som skulle vara fin för sin bildnings skull om det inte vore så att utbildningen aldrig blev färdig och flaskan är enda vännen.

Visst är det ingen dålig roman, visst är språket bra och så vidare - men kurslitteratur är farligt. Vetskapen om att en bok måste läsas dödar lätt läsglädjen och det som kunde ha varit välsmakande text blir surt som rönnbär. Jag skulle inte gå så långt som att säga att Din tjänare hör är en bra bok och jag har noll lust att läsa hela serien (Vredens barn ingick på kurslistan men blev så stressat läst att jag inte kan säga någonting vettigt om den). Fem ytterligare volymer av detta - nej tack! Ingenting händer ju och det finns inte charm nog att väga upp den bristen. Det hela blir bara en gråaktig pappersmassa av ord. Uppenbarligen är det något jag inte alls förstår mig på, så ni som gillar Lidman och Jernbanan får gärna försöka klara. Själv hoppas jag att Tjärdalen och Bära mistel, som står i min bokhylla, ska visa sig ge mer lön för läsmödan.

Bokrecension nummer 150 här på bloggen!