Här och nu

Ett kort, obokigt och antagligen ganska så ointressant inlägg om vad jag gör istället för att skriva långa, djupa bokrecensioner:

- Träffar en kär vän för att dricka te på trivsamma Esters Te & Kaffehandel, helt nära min skola.
- Får av kära vännen försenade julklappar: Dylan Thomas samlade dikter (lycka!) och ännu ett presentkort på Stadsteatern (mer lycka!)
- Köper snygga skjortor på Myrorna, ety jag aldrig fattat vitsen med att gå på stressad mellandagsrea när Myrorna ändå är mycket billigare
- Köper några böcker när jag nu ändå är på Myrorna
- Läser en av Bodil Malmstens loggböcker, som till min stora glädje fanns på Myrorna, vilket innebär att jag kan delta i Ord-och-inga-visor-Jessicas ena julutmaning
- Återupptäcker ljudbokens tjusning
- Inser att Melissa Horn är ganska bra
- Lyssnar på nostalgimusik tills jag mår nostalgi-illa
- Hinkar chai som om jag hade betalt för det
- Säger upp mig från volontärtjänsten jag har ägnat mig åt i 3½ år nu
- Ser fram emot att fira nyår med fina vänner imorgon
- Skjuter upp skolarbetet tills nästa år

Hoppas att alla därute har fina mellandagar!

Litterära nyårslöften

Jag skulle ha listat mina litterära nyårslöften hursomhelst, men det blir ju extra kul när självaste Lyran uppmanar :)

1. Jag ska bara köpa nya böcker på bokrean med mitt julklapps-presentkort och för riktiga småpengar på loppisar. Jag har helt enkelt tillräckligt mycket böcker. Däremot är det fritt fram att skaffa nytt i form av rec.ex. och via Parslibris.

2. Jag ska fokusera på att läsa allt jag har stående hemma i hyllorna och därför låna högst 3 böcker per månad från folkbiblioteket. Att ständigt ha 30-40 låneböcker hemma håller helt enkelt inte.

3. Detta är en del av de böcker jag har lovat mig själv att försöka läsa nästa år:

Författarskap det är dags att sluta ignorera
Elfride Jelinek (Pianolärarinnan)
Daniel Sjölin (Personliga pronomen och/eller Världens sista roman)
Emilie Flygare-Carlén (Rosen på tistelön och/eller Ett år)
Sara Stridsberg (Drömfakulteten)
Ulla Isaksson (De två saliga)
Nina Bouraoui (Pojkflickan och/eller Mina onda tankar)

Författarskap jag vill fortsätta att utforska
August Strindberg (Hemsöborna, Inferno, Fadren)
Anders Paulrud (Ett ögonblicks verk)
Ninni Holmqvist (Biroller, Något av bestående karaktär, Enhet)
Marguerite Duras (Smärtan)
Sara Lidman (Bära mistel, Tjärdalen)
Birgitta Trotzig (Sveket och/eller Sjukdomen)
Jeanette Winterson (Powerbook, Vintergatan går genom magen)
Haruki Murakami (Kafka på stranden, After Dark)
Cora Sandel (Alberte och friheten)
Virginia Woolf (The Waves)
Stina Aronson (Hitom himlen)
Christine Falkenland (Trasdockan)
Fredrika Bremer (Hertha)

Klassiker jag vill ha läst
Aldous Huxley - Du sköna nya värld
Leo Tolstoj - Anna Karenina
Ken Kesey – Gökboet
Agnes von Krusenstierna – Den blå rullgardinen
Edgar Albee – Who’s Afraid of Virginia Woolf
Emilé Zola – Therese Raquín
George Orwell - 1984
Harry Martinsson - Nässlorna blomma

HBTQ-böcker
Karin Boye – Kris
Louise Boije af Gennäs – Stjärnor utan svindel
Vidgis Grimsdottir – Z
Gerd Brantenberg – Jag är väl inte sån heller!
Lotta Olsson – Färdas på en blick, Låta sig hända
Anne Holt - Mea Culpa
Titti Persson – Jag vet ingenting om dig
Thomas Mann - Döden i Venedig

Långliggare det är dags att få överstökade
Bengt Ohlsson – Gregorius
Charlotte Brontë – Vilette
Jane Austen – Emma
Homeros – Illiaden

Sådana här listor är roliga - om så bara för att man sedan kan sitta och titta tillbaka och se vad som blev av och inte!

Poesidags! Folklore i juletid

William Butler Yeats är en sådan där poet jag borde ha läst mycket mer av, för jag älskar det lilla jag har läst. Till exempel Stolen Child, som i Youtube-klippet sjungs av Loreena McKennit.



Dikten är lång, men det enda som behövs är egentligen omkvädet:

Come away, O human child!
To the waters and the wild
With a faery, hand in hand,
For the world's more full of weeping than you can understand.

Loreena McKennit har för övrigt tolkat många dikter på ett alldeles ypperligt sätt, till exempel The Highwayman (Alfred Noyes), Prosperos Speech (Shakespeare) och The Lady of Shalott (Lord Tennyson).

Nuförtiden lyssnar jag sällan på Loreena, men en gång i tiden var hon vardagsmat. Idag är jag inte lika beroende av att ständigt få folkmusik tillfört intravenöst - och har insett att Loreena McKennit inte tillhör det lilla toppskikt av folk som jag inte har råd att sluta lyssna på. Men oj, vilken nostalgitripp. Plötsligt är jag 13 år och går runt i alvöron och hemmasydd mantel och talar alviska.

Ingen hör hemma här mer än du (Miranda July)

Miranda Julys speciella och fina novellsamling Ingen hör hemma här mer än du (No One Belongs Here More Than You) finns i snygg pocket från Alfabeta och är absolut läsvärd. Det här är noveller med ett väldigt originellt tonfall, där logiken är skruvad några varv för långt - det är ganska knäppa berättarröster vi får lyssna till. De mår dåligt, men på ett sätt som blir mera roligt än obehagligt.

Och det kanske är min största invändning mot Ingen hör hemma här mer än du: det är för mysigt, sådär lite fnissigt småputtrigt som en komedi om charmiga knäppskallar. Det här är inte alls några dåliga noveller, de är bra och jag borde anse att de är fantastiska - men de angår mig aldrig på riktigt. De bränner aldrig till, kommer inte tillräckligt nära. Det sanna drivet saknas i min läsning. Novellerna berör mig mer på ett intellektuellt plan än på ett emotionellt sådant och då räcker hbt-inslagen, charmen och originaliteten inte ända fram.

Betyg: 7/10

Miranda July är också regissör till kultfilmen Me and You and Everyone We Know som jag dock inte har läst.

Litterär jul

Årets första fina julklapp kom från Vixxtoria:

"Hos Tekoppens tankar hänger jag just nu hos för att få veta lite mer om etik. Jag skickar över Torbjörn Tännsjös Du skall understundom döda. Fascinerande läsning också för oss som inte planerar att bli massmördare. Om du redan har läst kan vi ju sätta igång diskussionen direkt efter jul?!"

Stort tack! Jag har inte redan läst men ska se till att göra det snart :)

I övrigt har jag berikats med:

* 1 burk hemkokt krusbärssylt som vitaminkick i vintern















* 2 presentkort. Det ena till Stadsteatern, eftersom jag så sällan kommer iväg på alla de där pjäserna jag vill se. Det andra till Akademibokhandeln, att användas under bokrean.














* 3 lovande böcker (Mordets praktik av Kerstin Ekman, Många människor dör som du av Lina Wolff och Hjärtdjur av Herta Müller)




















* Ett par vackra espressokoppar

Själv passade jag på att skänka lite bokglädje:












* Hanif Kureshi - Förorternas Buddha (till föräldrarna)
Nick Cave - The Death of Bunny Munro (till pappan)
Klas Östergren - Den sista cigaretten (till mamman)

Till vännerna har det blivit tegods, te, en väldigt bra tv-serie (Line of Beauty) och cd-skivor med riktigt bra musik.

Men nu har jag inte tid att blogga längre - dags att ägna sig åt det läsprojekt som är mest aktuellt för tillfället:

Nattens skogar (Djuna Barnes)

Djuna Barnes (1892–1982) var verksam som författare, konstnär och journalist i New York, London, Berlin och Paris. Nattens skogar (Nightwood) och utkom 1936 efter år av refuseringar och omarbetningar där det mest explicita hbt-innehållet ströks. Ändå räknas Nattens skogar som en hbt-klassiker, men tro mig: den här boken är mer än så.

När jag började läsa tänkte jag "men gud så långrandigt, det här är ju bara ord, rena svamlet". Sedan började jag tycka att visst, allting utspelade sig i språket men på ett kul sätt: dessa orealistiska repliker som sträcker sig över flera sidor, fyllda med originella liknelser och milsvida associationer. Därefter började även innehållet bli riktigt brännande gripande och jag var fast i dess fångstklor. Den sista tredjedelen läste jag lyriskt och glupskt. Efteråt visste jag att detta var en av de bästa böcker jag läst, i år och någonsin. En bok jag bara måste läsa om, många gånger, för att den rymmer så oerhört många skiftningar.

I centrum för persongalleriet står "doktorn", Matthew O'Connor, en försupen kvacksalvare som blir åskådare till ett drama med fyra inblandade. Felix gifter sig med Robin, men strax efter att deras barn har fötts lämnar Robin deras gemensamma liv och finner istället Nora. Robin blir hela världen för Nora, men Robin trivs inte heller nu utan ger sig varje natt ut i staden för att dricka och hitta andra kärlekar, medan den allt mer desperata Nora väntar därhemma eller försöker leta rätt på henne. Jenny, en riktig karikatyr som personifierar mänsklighetens mindre smickrande sidor, luktar sig till deras tragedi och beslutar sig för att förvärra situationen ytterligare genom att inleda en kärleksrelation med Robin. Så ungefär kan själva handlingen sammanfattas, men den är inte det viktiga. Viktigare är begäret efter en kärlek som rymmer sin egen undergång.

Detta är ingen vanlig roman; som T.S. Eliot beskriver i sitt förord rör det sig om ett mellanting mellan poesi och prosa. Barnes tillhörde modernismen och det vore lätt att jämföra med Virginia Woolf, även om Barnes fokus ligger på dialoger istället för tankeströmmar. I övrigt är likheterna stora och Barnes är minst lika bra som VW. Jag har funnit ett nytt författarskap och kan bara jubla åt att Lind & Co har återutgivit Barnes bok, med ett värdefullt efterord av Jonas Thente.

Betyg: 9/10

Tack Lind & Co för recensionsexemplar av boken!

Julläsning deluxe - lång lista

Det är jul och som alltid inbillar man/jag sig/mig att man/jag har tid att läsa hur mycket som helst. Därav evighetslånga listor som alltid är lika roliga att göra (men som inte brukar svara så bra mot verkligheten/resultatet). I jul tänker jag i alla fall ta det riktigt lugnt och förstås läsa så mycket som jag vill och orkar! Allt ackompanjerat av gott te.

Den som kan avråda från eller anbefalla någon av titlarna nedan får gärna kommentera :)

Priolistan

Miranda July – Ingen hör hemma här mer än du. En julklapp från 2008 som jag inte har läst klart än. Det börjar bli dags!

Jacky Sach – Essential Buddhism. En tjock men lättförståelig faktabok om en väldigt intressant livsåskådning.

Maria Küchen – Anteckningar efter en frontalkrock med gud. Jag har läst ett antal böcker av Küchen, men hittills inte denna. De första sidorna lovar gott.

Radclyffe Hall – Ensamhetens brunn. Halvutläst sedan åtskilliga år tillbaka, en sådan där evig borde-bok som det vore skönt att vara klar med.

Torgny Lindgren – Ormens väg på hälleberget. Verkar snabbläst och lättläst men med viktigt innehåll, vilket kan behövas ibland.

Någon/några diktsamlingar av Gustaf Fröding.














Buffertlistan

Owe Wikström – Långsamhetens lov. En påminnelse om långsamhetens fördelar kan behövas vid långledighet.

Diane Setterfield - Den trettonde historien. En sådan där lovande bokslukartjockis.

Homeros – Iliaden. Jag älskade de delar som ingick i första terminen litteraturvetenskap.

Noveller för världens barn 2008. Noveller + jag = bra kombo!

Elin Wägner – Camillas äktenskap. Den olästa bok ur Wägners fatabur som lockar mest just nu.

Titti Persson - Jag vet ingenting om dig. Kommer att läsas så småningom, men varför inte redan nu?

Douglas Adams – Restaurangen vid slutet av universum. Lättsam läsning för total avkoppling.

Emilia Fogelklou – Barhuvad. Jag har läst Arnold, men nu vill jag ha Emilias eget liv och det finns här (samt i Resfärdig).

Birgitta Ney (red.) – Synd – noveller av det moderna genombrottets kvinnor. Har läst vissa noveller och vill verkligen läsa resten.

Lotta Lundberg – Färdas på en blick. Triangeldrama med hbt-inslag? Ja tack!

Pia Tafdrup – Ge sig hän. Verkar sådär lagom klaustrofobiskt begärsladdad. Dessutom är den föredömligt kort.

Förklarad frånvaro och Tittas vinnar-tankar

Det har inte blivit så mycket skrivet här på bloggen på sistone, av två anledningar:

1. Jag jobbar natt och eftersom världen mestadels snurrar runt på dagen händer det ju massa saker även då, vilket gör dygnet lite konstigt och får dagarna att smälta samman i någon slags allmän tillvaro utan riktig styrsel. (Inte så att jag klagar, jag får en fin lön och jag högg genast tag i chansen att jobba en dag extra, så även ikväll ska det jobbas och jag har redan börjat söka nya extraknäck. Det här med att vara nästan helt ledig tills i mitten på januari känns lika läskigt som skönt!)

2. Jag har inte haft riktig läslust, läsork etc. Nu har visserligen två böcker blivit utlästa (idag? igår? nånting sånt) men dem har jag hållit på med i mer än vecka och då är båda kortare än 150 sidor. Host.

Hur mycket det blir bloggat framöver tänker jag inte uttala mig om. Kanske tar jag jullovspaus. Kanske blir det en massa inlägg. Den som lever får se, helt enkelt.

Nå, efter allt detta babbel: till saken! Jag lottade ju nämligen ut Anders Paulruds Fjärilen i min hjärna, och den hamnade hos Titta i Norge. Nu har Titta bloggat om boken och först kändes det lite snöpligt att den hamnat hos en läsare som inte alls hade samma översvallande känslor som jag, eftersom vi har olika erfarenheter av livet och därmed olika sätt att reagera på berättarrösten och dennes livshistoria - men Tittas slutkläm gör det ju omöjligt att annat än glädjas åt att den blev läst:

"Tusen, tusen takk, 'Tekoppen', for boken! Den har styrket min visshet om hvor uendelig rik jeg er blitt!"

Vem vill inte styrka en sådan visshet!

Titta vill dessutom gärna skicka boken vidare, så lämna en kommentar här om du vill uppleva Paulruds (i mina ögon) fantastiska lilla skrift.

På återseende! /Tekoppen

Tamara de Lempicka

Nu finns ju Pioner i pocket och bör läsas av alla som gillar lite experimentell prosa med dragning åt det sjuka - men det här inlägget handlar inte om Pioner, utan om Tamara de Lempicka, den konstnär som har målat tavlan med vilken den inbundna upplagan av Pioner är prydd. För alla som gått miste om Tamara de Lempicka eller av annan anledning vill se alla Tamaras tavlor så finns som tur är denna sida: Tamara de Lempicka - The complete works. Så klicka genast in dit och surfa runt om du känner för lite mjuk kubism med märklig stämning!

En HBT-klassiker: Maurice av E.M. Forster

E.M. Forster är mest känd för Howards End och A Room With a View, man han skrev också romanen Maurice. Den var färdigskriven redan 1913, men den nådde inte läsarna förrän 1971 eftersom Forster inte vågade publicera den under sin livstid. Den lästes bara av några få vänner. 1987 blev boken film - en helt otrolig film, faktiskt ännu bättre än boken. Läs mer om filmen här. Hugh Grant råkar spela en av de viktigaste karaktärerna.
















Romanen utspelar sig i England under den viktorianska tiden och är uppkallad efter sin huvudperson, en ung man från den engelska medelklassen. Från femtonårsåldern och upp i vuxenlivet får vi följa hans försök att hitta sin identitet och välja sin framtid. Andra viktiga karaktärer i boken är Maurice första kärlek, Clive, och hans andra kärlek, Alec.

Clive och Maurice möts i Cambridge och blir goda vänner men inser långsamt att deras känslor för varandra går utöver vad en vänskap borde innebära. Efter några missförstånd och massa ångest förvandlas vänskapen till en platonisk kärlek. Så småningom gifter sig Clive och försöker leva så normalt som möjligt, men Maurice vägrar. Först i och med Alec, skogvaktaren på Clives herrgård, möter Maurice den kroppsliga kärleken - men även här finns det förstås hinder. Alec ska nämligen utvandra till Argentina.











Maurice blir undan för undan medveten om sig själv, men han är ingen hjälte. Själv sade Forster: “In Maurice I tried to create a character who was completely unlike myself or what I supposed myself to be: someone handsome, healthy, bodily attractive, mentally torpid, not a bad business man and rather a snob. Into this mixture I dropped an ingredient that puzzles him, wakes him up, torments him and finally saves him.” Denna “ingrediens” är förstås den samkönade kärleken, som i Forsters tid var olaglig och illa ansedd. Denna kärlek räddar Maurice genom att mot hans vilja placera honom utanför samhället och därmed få honom att bli något mer än den ganska tråkiga genomsnittsmänniska han är i början av boken.

Det finns en tydlig atmosfär i Maurice: som en grå och regnig engelsk eftermiddag. Det är lite för realistiskt för att vara riktigt romantiskt, även om kärlek är huvudtemat. Bokens känsläge är ofta sorgset men i några få kapitel riktigt lyckligt. Jag kan avslöja att det sista kapitlet hör dit, vilket är väldigt unikt om man jämför med andra HBT-klassiker. En bok om homosexualitet var tvungen att sluta med olycka, helst självmord, allt annat hade varit att uppmuntra osedligt leverne. Om Maurice hade publicerats när den skrevs hade den lett till en lika stor rättslig skandal som Ensamhetens brunn och Lady Chatterleys älskare.

Flera av de vänner som läste Maurice rådde Forster att ändra slutet som de ansåg vara orealistiskt. Forster vägrade. Hans avsikt med Maurice var att skriva en lycklig kärlekshistoria och om historien inte var lycklig var han inte intresserad. Själv sade han: “I determined that in fiction anyway two men should fall in love and remain in it for the forever and ever that fiction allow.”

I ekvationen ingår förstås att bokens handling upphör 1913. Ett år senare hade männen blivit inkallade till krig. Det visste inte Forster och det spelar egentligen ingen roll. Vad som spelar roll är att Forster använde sin chans att som författare skapa en kärlek som varar lika länge som romanen blir läst.

Maurice finns inte översatt till svenska, däremot finns den utgiven av Penguin. Läsvärd!

Salute - dikt av Lawrence Ferlinghetti

To every animal who eats or shoots his own kind
And every hunter with rifles mounted in pickup trucks
And every private marksman or minuteman
with telescopic sight
And every redneck in boots with dogs
and sawed-off shotguns
And every Peace Officer with dogs
trained to track & kill
And every plainclothesman or undercover agent
with shoulderholster full of death
And every servant of the people gunning down people
or shooting-to-kill fleeing felons
And every Guardia Civil in any country guarding civilians
with handcuffs & carbines
And every border guard at no matter what Check Point Charley
on no matter which side of which Berlin Wall
Bamboo or Tortilla curtain
And every elite statetrooper highwaypatrollman in custom-
tailored ridingpants & plastic crash helmet
& shoestring necktie & sixshooter in silver-
studded holster
And every prowlcar with riotguns & sirens and every riot-tank
with mace & teargas
And every crackpilot with rockets & napalm underwing
And every skypilot blessing bombers at takeoff
And any State Department of any superstate selling guns
to both sides
And every Nationalist of no matter what Nation in no matter
what world Black Brown or White
who kills for his Nation
And every prophet or poet with gun or shiv and any enforcer
of spiritual enlightenment with force and any
enforcer of the power of any state with Power
And to any and all who kill & kill & kill & kill for Peace
I raise my middle finger
in the only proper salute

(Lawrence Ferlinghetti)

Finns också i en underbar tolkning av Sveriges mest oförtjänt okända artist: Anders F Rönnblom.

Väderleksrapport

Livet leker! Det vill säga: jag somnade klockan två inatt efter att ha stått och sorterat post med värkande rygg och ben i fyra timmar (vi fick gå hem tidigt, posten tog slut). Det var min andra dag på jobbet av totalt sex dagar, så ikväll är det samma visa. När jag gick av mitt pass inatt var fingrarna svarta och ganska blodiga (man skär sig på kuverten), sedan gällde det att ta sig hem - jag sprang ner på perrongen precis när pendeln gick, fick vänta en halvtimme på nästa och när jag sedan klivit av på min station hade bussen precis åkt sin väg och jag var tvungen att gå hem genom snödrivorna. Väl hemma fick jag äta Panodil för att kunna somna.

Idag klev jag upp klockan tio och trots två koppar espresso är tröttheten total. Plugga? Äh, du skämtar! Dock måste jag iväg och sitta med min arbetsgrupp, men motivationen är inte direkt på topp. Hittills idag har jag hunnit tappa en tekopp i golvet så att den sprack sönder och så kunde jag snabbt konstatera imorse att min dator har dött av okänd anledning och att jag inte lyckas få liv i den. Så livet leker. Verkligen.

Läsningen är det lite sisådär med, mitt i allt detta. Det blir mest Metro och annat som inte kräver så mycket hjärnaktivitet. Nu på morgonen har jag dock ätit frukost med en av Shakespeares tragedier och på väg till jobbet ikväll tänkte jag slinka in på Medborgarplatsen bibliotek och se om jag lyckas ladda ner en mp3-bok till min mobil. Det skulle inte sitta helt fel att ha en roman i öronen när jag står och sorterar.

Hoppas att andras liv och läsning är mera lekfullt! /Tekoppen

Etiska dilemman i vård och omvårdnad

Etiska dilemman i vård och omvårdnad. Hur skulle du ha gjort? består av noveller som deckarförfattaren Anna Jansson skrivit, följt av olika reflektioner och frågeställningar från medförfattaren Agneta Blom. Novellerna ställer inte viktiga frågor med stilistisk träffsäkerhet och ett modigt innehåll som får mig att gapa och hissna. Här finns många emotionella falluckor där "Hjälp!" är den enda möjliga reaktionen. Vi snackar inte om några puttenuttiga dilemman, rätt och fel är sällan självklart och boken uppmanar till en egen bedömning istället för att ge ett facit.

Jag rekommenderar Etiska dilemman... till alla som jobbar inom vården, tänker jobba inom vården i framtiden eller på andra sätt är berörda av vårdetik - men minst lika angelägen läsning är den för alla som vill läsa välskrivna noveller som ställer viktiga frågor. Helt enkelt: den här boken är perfekt för alla som någon gång funderat över frågor om hur vi bör behandla varandra och vad man kan kräva av en människa.

Betyg: 9/10

(Detta är en omskriven upplaga från 2007. Jag har även läst den första upplagan från 2005 och kan konstatera att 2007 års version är märkbart bättre i sitt upplägg - dessutom har det tillkommit flera noveller som man inte bör missa!)

Inuti (Hélène Cixous)

Hélène Cixous är mest känd för sin feministisk-psykoanalytiska litteraturteori (presenterad bland annat i Medusas skratt). Ärligt talat; den ger mig huvudvärk. Inuti är något helt annat: en verklighetssaga, tunn men med fler dimensioner än de mätbara. Svårläst men lätt att slappna av med - jag kan ändå inte förstå exakt vad som sker, så jag bara njuter av den mästerverkliga skrivskickligheten, denna snårskog av ord, en labyrint där jag oupphörligen hamnar vilse bland aningar och självemotsägelser.

Oftast när en bok är så pretentiös och stilistiskt elitistisk brukar någonting saknas, en energi och ett driv, den underhållande aspekten i populärkultur: viljan att läsa vidare och veta hur det går. Just denna "jag vill vidare"-känsla är ständigt närvarande i relationen mellan mig och Inuti. En fascination som inte lämnar mig ifred. När jag närmade mig bokens slut hade jag just stigit av pendeltåget och hellre än att åka hem satte jag mig helt enkelt på perrongen och läste, glömsk av kylig skymning. Det gick inte att lägga undan detta berättelseuniversum. När jag insupit sista sidan visste jag: Inuti är en av mina allra största läsupplevelser i år.

Inuti handlar om en fader som dör, en liten dotter som lämnas kvar men som vet någonting andra inte förstår: att fadern är levande, kanske extra levande just genom sin frånvaro. Det handlar också om kärleken i vuxenlivet, olika relationer där ansikten flyter in i varandra, kanske för att det är personer som fyllt samma funktion: att vara den andre. Eller, med Cixous världsbild: att ta faderns plats. Vi talar ju trots allt om (postmodernistisk) (feministisk) psykoanalys.

Inuti utkom i februari 2009 på Modernista förlag, i översättning av Sara Gordan och Kerstin Munck. Originalet (Dedans) utkom 1969 och kan med rätta räknas som en modern klassiker.

Betyg: 8/10

Advent

Lucia, sex år, snörflar
i mjölkkoppen.
Blodpalten pöser över.
Inte ett glitter, just nu
i morgonens påse.
Himlen lutar snävare
än bryggsturöken mäktar.
Drevskallet går ned sig i sjön.
Likt ett utslängt gråpapper
hasar gryningen fram
genom dungen.

- Sonja Åkesson

Magisk bokhög

En bok jag verkligen vill läsa eftersom allt jag hittills läst av författaren varit minst läsvärt, ofta underbart - "Vintergatan går genom magen" av Jeanette Winterson

En flatklassiker jag bara måste läsa någon gång och länge har tänkt köpa för att ha som långtidsläsprojekt - "Stjärnor utan svindel" av Louise Boije af Gennäs

En av mina absoluta favoritböcker, inbunden och i nyskick - "Min skugga" av Christine Falkenland

En bok jag aldrig hört talas om, men baksidestext lät helt perfekt - "Den döda drottningen" av Madeleine Hesserus

En nyligen utgiven, överallt hyllad bok vars själva grundidé är så originell att jag verkligen vill läsa - "Göra gott" av Trude Marstein

Vad kan denna fina lilla hög ha kostat? Jo, 20 kronor på Läkarmissionen. Det är sånt som får ett bokmalshjärta att flyga runt i taket av glädje!

Vinnare i Lucia-tider

Helt plötsligt är det Lucia, flera dagar har gått sedan senaste inlägget och jag hade inte ens kommit ihåg att annonsera vinnaren i pocketutlottningen. Jag får väl skylla på att jag är mer upptagen än vad jag orkar. För första gången någonsin känner jag att höstmörkret verkligen gör mig trött och håglös. Det kanske är en del av att bli vuxen? Vet ej, men i alla fall:

Titta vinner Fjärilen i min hjärna tack vare sin fina motivering: om detta är en bok man bör ha läst innan man dör (vilket jag är skyldig till att ha hävdat) så hastar det för en som har passerat middagshöjden. Alltså, Titta ombeds härmed att anmäla sin adress till wigiliusdotter snabelA gmail punkt com - och inte glömma att recensera Paulruds bok när den är läst!

Lilla O, som är enda andra tävlande, blir alltså utan vinst - men förhoppningvis passar du på att läsa boken ändå! Annars går du miste om någonting, tro mig :)

Lucia-frid / Tekoppen

Dorian Grays porträtt (Oscar Wilde)

Jag har tidigare aldrig läst någon bok av Oscar Wilde, bara diverse citat - och liknande sentenser kryllar denna bok av, lagda i munnen på den hedonistiske njutningsmänniskan Lord Henry. Lord Henry är den som lockar unge Dorian Gray med sig i fördärvet. För ytterst är detta en saga om förfall, om last, om synd. Det lockande med ett utsvävande leverna - men också alla dess baksidor.

Dorian Gray åldras inte, tack vare att hens själ flyttat in i ett målat porträtt samtidigt som hens yttre förblir lika ungt och vackert som porträttet var innan det började åldras. Så långt vet nog alla vad Dorian Grays porträtt handlar om, men själv hade jag ingen uppfattning om resten av handlingen, som faktiskt är ganska oväsentlig. Dock blev jag förvånad över vilken klassiskt romantisk spökhistoria det faktiskt rör sig om. Språket är också så sirligt, poetiskt och blommigt som det anstår en artonhundratalsroman.

HBTQ-vibbarna som är starka i början men sedan "skrivs över" av klassisk hetero-kärlek är klart intressanta. Att Basil Hallward, porträttets konstnär, älskar Dorian går det dock inte att komma undan.

Vad tycker jag då om Dorian Grays porträtt? Richard Wolfs inläsning till talbok är på många sätt bra. Inte perfekt eller så, men ändå. Som helhet är det en bok som "duger" och är nästan bra, men jag har svårt att se detta som en omistlig klassiker; den är lite för fast i sin tid. Även om den är medryckande och underhållande på alla sätt så är den inte tillräckligt mycket mer.

Betyg: 6/10

Tre bokhögar - ett etiskt dilemma

Lyda plikten eller vara hedonist? Tja, även om man ser till konsekvensetikens resonemang är valet tyvärr rättså enkelt. Alltså blir det bordehögen (1) istället för den lockande högen med de böcker som låg i brevlådan idag (2). Högen med böcker som har relevans för mina aktuella studier men som jag själv har tagit initiativet att låna (3) faller nog tyvärr också bort. Visst är det intressant att så fort man själv har valt att man ska läsa något, så blir det mycket roligare än litteraturlistans angivna titlar?!












(1)














(2)











(3)

00-talets bästa

På Bokstävlarnas uppmaning listar jag 00-talets bästa böcker - fast det blev inte exakt tio.

Bästa svenska
Moa-Lina Croall - Sen tar vi Berlin (2006)
Anneli Jordahl - Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) (2009)
Katarina Kieri – Dansar Elias? Nej! (2004)
Ann Lagerhammar – Det som ögat ser (2006)
Åsa Linderborg – Mig äger ingen (2007)
Ulla-Carin Lindquist - Ro utan åror (2004)
Martina Lowden – Allt (2006)
Bengt Ohlson – Hennes mjukaste röst (2007)
Anders Paulrud – Som vi älskade varandra (2007)
Gunilla Linn Persson – Vännen (2003)
Amanda Svensson – Hey Dolly (2008)

Bästa "osvenska"
Marie Darrieussecq – Tom est mort (2007)
Joan Didion – The Year of Magical Thinking (2005)
Mark Haddon – The Curious Incident of the Dog in the Night-Time (2003)
Xiaolu Guo – A Concise Chinese-English Dictionary for Lovers (2007)
Jette A. Kaarsbøl – Den lukkede bog (2003)
David Levithan – Boy Meets Boy (2003)
Joyce Carol Oates – Rape. A Love Story (2003)

Med reservation för att jag säkert inte ens har läst de bästa 00-böckerna!

Parslibris - ny sida för gratis bokbyten

I förrgår fick jag ett mejl från en av grundarna till Parslibris, en ny sida som jag inte hade hört talas om någon annanstans. Tanken verkade väldigt god: man går med, lägger upp böcker man kan tänka sig att skänka bort, får poäng för alla böcker man lägger upp och fler poäng när man skickar böcker till någon. Den som ber om en bok blir på motsvarande sätt av med poäng. En transaktion alltså, fast helt utan pengar, förutom att den som skickar får betala frakt.

Jag har skickat iväg 5 böcker hittills, ska skicka en till imorgon och har bett om tre böcker. Väntar spänt på svar. Ett riktigt trevligt sätt att göra sig av med alla drällare i hyllorna!

Othello (Shakespeare)

Jag anser att Shakespeare bör läsas i original, jag tänker läsa alla Shakespeares pjäser och Othello är ju en av de Stora titlarna. Alltså påbörjade jag Othello: The Moor of Venice i somras, men greppade aldrig helt vad som hände. Det är förvisso ganska naturligt när man läser en fyrahundra år gammal text på ett annat språk än sitt modersmål, men här var omfattningen av oförståelsen alltför stor för att jag skulle känna läslust.

Nu såg jag Ordfronts utgåva på biblioteket, knep hem den och jo, det gick mycket lättare. Intrycket försämrades knappast i någon större utsträckning eftersom jag föll pladask för pjäsen, men det känns synd att gå miste om Shakespeares egna formuleringar. Lars och Mats Huldéns översättning är dessutom extremt modern. Jag har svårt att se varför "the Moor" genomgående har blivit "negern", någon gång "niggern". Visst, vi talar sällan om morer idag, men "neger" hör inte hemma i den tid som skildras.

I övrigt är detta en riktigt bra översättning av ett riktigt bra drama. De femton pjäser jag hittills läst av Shakespeare övertygar mig om att hen var en väldigt ojämn författare, med vissa underbara höjdpunkter men också många bottennapp och för det mesta väldigt slätstrukna pjäser. Othello är dock en glänsande pärla i Shakespeares produktion - det förvånar mig inte att detta är en av de mest omtalade Shakespeare-pjäserna.

Othello är helt enkelt ett mänskligt, gripande och starkt drama om våra drivkrafter; om hur lätt kärlek förvänds i svartsjuka och hat.

Betyg: 8/10

Tematrio om sjukdom

Lyran ber oss skriva om 3 böcker med sjukdomstema. Jag har samlat alla inlägg med sådant tema här, men lite extra ljus på denna genre kan ju knappast skada.

Mitt bidrag blir 3 böcker som jag inte tidigare skrivit om och 3 dikter.

Böckerna:

1. Anna-Karin Selberg – Vit. En feberintensiv, obehaglig berättelse om en person vars förälder vårdas på sjukhus. Vansinnigt bra berättat på ett litterärt sätt; med språkfokus. Långt ifrån snyftsnyftböcker.
2. Tony Kushner – Angels in America. Ett drama om aids. Se tv-serien och läs detta pjäsmanus!
3. Maria Fagerberg – Svart dam. Om sjukhus och döden, med schack och musik som genomgående teman. Bara 100 sidor, men med mycket innehåll. Att vi aldrig får veta den fiktiva Ninas sjukdom kan verka störande gör romanen starkare; hotet är så abstrakt, omöjligt att slå fast och därmed allmängiltigt.

Werner Aspenström,
ur diktsamlingen Israpport:

Sängliggande, tjudrad med två slangar,
försöker jag föreställa mig oändligheten.
Jag lyfter av taket på sjukhuset
som astronomen nattetid öppnar observatoriets kupol.
Evigheten har inte ändrat sig mycket
sedan jag sist hade den i tankarna:
vithårig, utan rynkor, varken man eller kvinna.
Långt ute på oändlighetens isvidd
ser astronomen någon närma sig.
Det är hans hustru, hon andas lugnt.
Även det hon bär i handen andas,
ett bröd, nybakat, med korinter i.
(Södersjukhuset 28/4 1996)

Arne Törnqvist, ur diktsamlingen I veka livet:

Ett rum med sjöutsikt
droppställning och
blommande oxel mot blått hav
Varm levande underarm
mot kall vit
när hon försiktigt för in
kanylen i armvecket
Giftblomningen i mina celler
Bolmört bivax

Kerro Holmberg, ur diktsamlingen I lianer

En gång kanske jag skriver om det när jag
skriver om färgen grått. Den smälta färgen
En gång kanske jag berättar, då, om
henne och om när hon ur dödens plaststol
på sjukhusbalkongen i maj månad längtansfullt,
genom morfindimmorna i hennes hjärna och
under det att cigarettens, den sista, dess rök
rullade och vidgades längs betongväggen,
talade om den tiden ”när björkarna grånar”

Soulstorm (Clarice Lispector)

Detta är en samlingsvolym som egentligen omfattar två novellsamlingar: The Stations of the Body och Where Were You At Night. Den första är inte strålande, men intressant och ganska bra med ett speciellt uttryckssätt där portugisiskan tycks skina igenom den engelska språkdräkten.

Den senare halvan av boken plågade jag mig däremot igenom, för att jag var totalt uttråkad och bara hade denna bok till hands. Dessa noveller säger mig ingenting, men att jag läser dem på engelska kan spela in; jag greppar kanske inte riktigt vad som sker. Hoppas att Lispectors övriga produktion ger mer!

Betyg: 4/10

Lördagsläsning

En språksnårig sorgsaga och avundsjukans främsta drama. Några koppar chai-te på det, så är lördagen komplett!

Johanna Ekströms noveller

Vad vet jag om hållfasthet från 2000 är en febrigt bra novellsamling full av drömsekvenser, obehag, overklighetskänslor och tätt sammanvävda berättelser där både språket och innehållet briljerar. Jag minns dem ovanligt starkt trots att ett halvår gått sedan läsningen - de har etsat sig in med ovanlig skärpa. Vad vet jag om hållfasthet är helt enkelt en av de bästa novellsamlingar jag har läst.

Med Titta, hon kryper från 2006 bevisar Ekström att den fullträffen inte var en engångshändelse. Detta är nämligen en precis lika bra bunt berättelser, utan bottennapp men med många höjdpunkter.

Tyvärr har Ekström inte skrivit fler novellsamlingar, men romanen Avskedsstafetten är ett klart måste - och den dagen nästa novellsamling av denna författare publiceras står jag längst fram i kön.

Stina Aronson - Feberboken

Mitt inlägg om Stina Aronsons två skådespel avslutades med en mening om att jag kanske snart skulle läsa Feberboken, som jag påbörjat ett par gånger under helt olika perioder i livet, utan att läsglädje väckts. Nu har den stackars vackra boken hamnat i en kasse böcker som ska till antikvariat på lördag. Hade den stått kvar i hyllan vore den nog ännu orörd, men vetskapen om att antalet dagar då den finns till förfogade är begränsade fick läslusten att växa.

Det tog inte lång tid att inmundiga de 150 sidorna, även om skriften är sådan att det krävs koncentration för att greppa alla nyanser. Jag kunde snabbt konstatera att läsglädjen infann sig denna gång - med besked. Det blev en bok jag inte ville lägga undan, ville vidare i. Hur förklara på annat sätt än att drivkraften finns eller inte finns? Jag kan faktiskt inte förklara varför Feberboken grep mig så, men det gjorde den, här och nu.

Det största felet man kunde begå vore att läsa Feberboken som en roman och fälla omdömet därefter. Undertiteln lyder "Stoffet till en roman"; det stämmer. Här serveras en ofullbordad kärlekshistoria som kunde ha klätt sig i romanens dräkt, men istället låter Aronson språket styra och slår sönder intrigen med modernistisk hammare. Berättarrösten är nyckfull, har makten och använder den. Det blir en katt-och-råtta-lek med författaren Artur Lundqvist, modell till berättelsens Hugo. (Jag läser förord bara av plikt och sällan med behållning, men till denna bok har Ebba Witt-Brattström skrivit några mycket läsvärda sidor som verkligen sprider ljus över det nyss lästa. Så mycket jag annars hade missat som hon sätter fingret på. Fint så.)

Återstår alltså Tolv hav och Hitom himlen. Mot dem ser jag fram - med besked.

Betyg: 7/10

Påminnelse om pocket-lotteri

För alla som kanske gått miste om det vill jag påminna om att alla som vill, fram till och med den 11 december, kan vinna ett exemplar av Anders Paulruds fina bok Fjärilen i min hjärna - en pocket i fint skick. Se mer info här och anmäl dig genom att skriva en kommentar med motivering om varför just du ska få boken. Kommentar kan skrivas i anslutning antingen till detta inlägg eller det tidigare. Just nu är det bara en person som tävlar och då blir det ju en viss brist på spänning...

Hälsar Tekoppen

Två skådespel av Stina Aronson

När jag hör namnet Stina Aronson tänker jag på Feberboken, Hitom himlen och Syskonbädd. Feberboken äger jag och har ett par gånger börjat läsa, men aldrig känt mig medryckt nog för att fullfölja projektet. Hitom himlen har jag köpt, sliten på loppis. Den ska läsas. Någon gång. Titeln är ju himmelsk! Hitom himlen har återutgivits hos Modernista; därav bilden ovan. Syskonbädd återutgavs nyligen av Rosenlarv förlag och har känts angelägen att läsa. När jag plockade hem Syskonbädd från biblioteket var det dock inte i dess fina nya dräkt utan i en gammal volym från 1949: Två skådespel. Här ingår även Dockdans, ett senare drama av Aronson.

Syskonbädd är en modernistisk pjäs i stil med Strindbergs Ett drömspel. Replikerna är drömska, allting präglas av fantasi, logikens betydelse har upphört. I pjäsens centrum står Harriet som har rymt från nervhemmet och träffar diverse udda existenser som också är på flykt undan ordningsmakterna och det rationalistiska tänkandet. En stark symbolisk laddning finns i jämförelsen med en undulat som satts i bur för att vara vacker att se på. Harriet har inte skött sin roll som hustru och därför placerats på institution med syfte att rätta till henne.

Syskonbädd är ett bra drama, men jag tvivlar på att det lämnar några bestående spår hos mig. Kanske är det en sådan pjäs som man måste se för att verkligen kunna ta till sig? Dockdans fångar mig mera fullständigt. Här finns två tidsnivåer: först sitter en man, hans fru och en sköterska på hotellrum utomlands och väntar medan mannens mamma dör. Resan har blivit för mycket för hennes hjärta. Mannen kan inte låta bli att se sig som skyldig till moderns insjuknande och innan dagen är slut kommer han på samma viljelösa sätt ha orsakat ytterligare ett dödsfall. I nästa scen befinner sig mannen åter i ett hotellrum, men denna gång med en älskarinna. Plötsligt ger mannens förnuft vika och han upphör att kunna skilja det förflutna från nuet. Hur kommer det att inverka på framtiden?

Dockdans är inte perfekt, inte århundradets – eller ens årets – läsupplevelse. Ändå måste jag beklaga att Rosenlarv givit ut enbart Syskonbädd. Och så kan jag inte låta bli att stämma in i kören där Rosenlarvs medarbetare sjunger de höga tonerna: varför minns alla Edith Södergran och så få Stina Aronson? Applåd till Rosenlarv som nyligen givit ut Aronsons diktsamling Tolv hav. Den ser jag fram emot, liksom Hitom himlen som står där i hyllan och väntar. Och Feberboken kanske får en ny chans å det snaraste. Man vet aldrig...