Jag började läsa Ensamhetens brunn för fyra år sedan och läste hälften av de sexhundra sidorna, men sedan skulle boken tillbaka till biblioteket och det blev aldrig av att jag lånade den igen. På bokrean för något år sedan köpte jag boken för att ha möjlighet att läsa klart - och i julas blev det äntligen av.
Mitt intryck av första halvan var nog inte så gott: språket var på flickboksnivå och historien kändes för klagande, så som det lätt blir när någon skriver om lesbiskhet år 1928. Så som det lätt blir, men inte behöver bli: Orlando skrevs då, och Damernas almanacka av Djuna Barnes. Böcker som hanterar sitt tema på ett helt annat sätt. Radclyffe Hall har valt att skriva en sorgesång om hur illa samhället behandlar de stackars utstötta "anormala".Klichéerna haglar (huvudpersonen, Stephen, uppfostras som pojke och är en riktig butch) och synen på homosexualitet är minst sagt omodern. Nu när jag läste vidare kom jag dock till betydligt intressantare lager av boken, där Stephen har bosatt sig i Paris och bohemvärlden skildras med en kärleksfull sentimentalitet. Visst är slutet olyckligt, visst är språket inte alls litterärt högklassigt, men ändå... det blev en riktig slukarbok, att bara luta sig tillbaka med och läsa vidare i.
Slutintrycket? Det vete tusen. Bra. Eller? Jo. Kanske. Men läsvärt då? Ja! Visst.
Nu, efter Djuna Barnes och Radclyffe Hall, vill jag läsa mer om bohemliv i Paris. Och vad kan passa bättre än den påbörjade, men aldrig avslutade Alberte och friheten?
Betyg: 6/10
7 kommentarer:
En tid sedan jag läste Ensamhetens brunn. Minns att jag läste den i etapper för att ta mig igenom. Och att jag bitvis var arg på huvudpersonen, något som jag ytterst sällan blir på romanfigurer... Men ack så "motig"! Som du vet jag inte vad jag tycker boken. Kanske "Jaha"... /Majvor
Nej men nu får jag nästan lust att försvara både Radclyffe och Stephen! :) Motig var denna bok inte alls i mina ögon, och sympati för Stephen fick jag absolut. Varför blev du arg på stackars Stephen?
"awmen"
.... men, Tekoppen, bered dig på att det är mycket klagan också i "Alberte och friheten",
Trevligt att tänka på att du nu lär känna också den sista tredjedelen av konstnären Albertes frusna tillvaro.
Någon gång när snön smält (och ingen av oss tre fryser) tycker jag vi skulle unna oss en téstund tillsammans, du och jag och Alberte. (Fast Alberte vll nog hellre ha hett kaffe - hon behöver förmodligen inte bara värmen utan också koffeinet).
lena k e
hmm... hoppas jag inte blandar ihop den har boken med någon annan, var länge sedan jag läste den:) Kanske var det hela situationen som gjorde mig ilsk mer än just huvudpersonen... detta eviga fördömanden av "minoriteter" - även om det är en bok ain tid. Fanns någon optimism i den? Verklig vilja hos huvudpersonen? Även en dyster berättelse vill jag ha en smula go i. Men jag är kanske helt fel ute här! Som sagt, det är länge sedan jag läste den. Och jag skulle inte avråda någon att läsa den. Tvärtom!
Lena K E: Nå, tills jag börjar på sista tredjedelen ("Bara Alberte") dröjer det nog. Som sagt har jag bara precis hunnit börja på andra. Och Alberte-böckerna föredrar jag att läsa långsamt. En testund låter fint! Och självklart ska Alberte vara inbjunden!
Majvor: Nej, nog kan man bli ilsk både på Stephen och på Stephens omgivning. Stephen ger ju upp sin stora kärlek i slutet för att ge den älskade en bättre framtid i ett konventionellt äktenskap. Det är väl nog för att göra vem som helst arg! Och nog är Stephen en figur man skulle kunna störa sig på. Depressiv och suckande. Men jag fick definitivt sympati för hen. Optimism... nja! Det kanske vore en överdrift att hävda det :)
Min mamma mötte en gång den mycket gamla Sara Fabricius (Cora Sandel). Jag berättar om det vemodiga mötet i "52 kvinnliga författare"
Och Tekopp:
Den som väntar på en kopp thé'
för tre
väntar aldrig för länge
(Gammalt ordspråk)
Åh, vilket möte! Jag måste erkänna att jag slutade läsa dina böcker om böcker eftersom du så ofta avslöjade slutet och jag inte ville förstöra mina framtida bokupplevelser.
Skratt, nej inte för länge, så länge man har gott te för en och två ditintills!
Skicka en kommentar