I slutet på januari skickade jag in ett manus till förlag. Jag hade hållit på med det i något år, skrivit och tagit bort, lagt till, men så fick jag ett ryck och tog upp det, möblerade om, skrev ut, lade i kuvert och skickade in. Snabbt, innan jag hann ångra mig. Innan jag hann upptäcka massor med småsaker som skulle kunna ändras, så att jag blev sittande med det i en evighet till.
Idag kom första svaret. Väldigt snabbt får man säga. Jag drog ut på att öppna det i flera timmar, för jag har varit med förr och lärt mig att värdesätta möjligheterna som finns så länge de inte har blivit falsifierade. Men självklart var det ett NEJ och dessutom formulerat så standardbrevaktigt som bara är möjligt. "Hej... Tack för att vi har fått ta del av... Tyvärr har vi, efter genomläsning, beslutat oss för att tacka nej till ditt erbjudande om publicering... Vi önskar dig all lycka till på andra förlag!" Åh, tack så mycket!
Nå, jag tog inte särskilt illa upp för jag är mitt i arbetet med nästa manus och bryr mig inte så mycket om det förra längre. Det är en så härlig fas jag har hamnat i på sistone med det här skrivprojektet, jag börjar se vart jag är på väg och att det blir ännu bättre än vad jag hade vågat hoppas på; saker klickar. Ja, ärligt talat känns det just riktigt jävla jätteskitbra! (Vårdat språk va?) Så om jag får skriva vidare och fila i några år till har jag säkert ett alldeles utmärkt manuskript som kommer att få alldeles strålande refuseringsbrev från alla Sveriges förlag. - För man får ju inte tappa hågen, eller hur? ;)
17 kommentarer:
Klart man inte får tappa hågen! Jag tycker att det är modigt att i alla fall göra slag i saken och skicka in. Går det inte den gången, så nästa!
Modigt eller bara naivt och dumt, det är väl en definitionsfråga, men skicka in måste man ju om det ska finnas någon chans över huvud taget, om så den chansen är milliliterstor - förlagen brukar ju sällan kontakta en och säga att hör du du, vi tror visst att du har ett bra manus och ligger, inte sant? Det är en väldigt assymetrisk relation där man får ta alla initiativen själv om det ska hända något... Ungefär som att ragga på en geléklump.
Tack och lov att vi i Sverige inte har litterära agenter som mellanled mellan författare och förlag. Det systemet skulle jag aldrig lyckas genomskåda. (Huruvida jag någonsin kommer att lyckas skicka in något till ett förlag återstår att se.)
Jag är väldigt impad av att du kommit så långt som att ha skrivit ett helt manus och skickat iväg det! Stort grattis och ett hurra på det!
Tyvärr tror jag att man måste försöka vara hårdhudad när det gäller att skicka iväg manus till förlag. Det blir nog ofta många nej innan det blir ett ja.
Det låter för övrigt fantastiskt med ett riktigt jävla jätteskitbra skrivprojekt, hoppas att du kommer väga skicka iväg det också!
Spamord: judectia (väldigt snyggt!)
Känner en viss avund då du faktiskt har kommit så långt som till att skicka ett manus till ett förlag, samt sitter och jobbar med ett nytt. Bra kämpat!
Själv sitter jag med två olika bokidéer som snurrar i huvudet men bara några få ord har hittat vägen till papperet. Men jag har bestämt mig för att jag ska skriva mina böcker och när tiden väl är mogen ska dessa skickas in till förlagen runt om i Sverige. Troligtvis blir det refuseringar även för mig, men vad tusan, man måste våga för att vinna.
Kontakt: Ja, tack och lov för det! Nog kommer du att lyckas skicka in till förlag en dag :)
Bokstavlarna: Tack tack! Och jo, elefantskinn kan vara bra. Fast jag har skickat in förut, flera omgångar genom åren, så jag är härdad. Många nej får en räkna med. En dag kommer jag absolut att skicka iväg mitt riktigt jävla jätteskitbra skrivprojekt, men jag tänker inte brådska, det får ta tid på sig att bli vällagrat och mustigt :) Ja, supersnyggt spamord!
Annika: Det är en novellsamling jag har skickat iväg, ingen Anna Karenina eller så... Jag har långa perioder då jag inte skriver alls och jag har väldigt svårt för att bli klar med manuskript, hoppar till nya hela tiden, men ibland klickar det. Tror att en dag så lossnar det för dig och orden kommer i större mängder. Våga måste vi ja! Lycka till!
Så bra att du har en ny bok på gång redan medan du väntar på svar om den förra. Lycka till!
Botska!
Spamordet passer perfekt for å uttrykke at jeg liker instillingen din veldig godt!
Venstin!
Det spamordet får bli mitt tack till dig, Titta, för peppen :)
Och tack Jenny!!
Låter spännande med det nya projektet,smittas av din egen entusiasm.Minns inte att jag hört dig så inspirerad tidigare!
L.R.R
Så tråkigt om jag aldrig låtit så inspirerad, för jag kan definitivt bli riktigt inspirerad mellan varven! Du får gärna läsa några utdrag ur det nya. Om du vill alltså. Vi hörs! //S.S.N.L
*inedesse*
Skönt att höra att du inte låter allt för nedslagen utan har hoppet kvar! Många är så rädda för dessa eländiga standardrefuseringar att de inte ens vågar försöka, men det enda jag kan säga om det är att den säkraste vägen till att inte lyckas är att inte försöka. Naturligtvis ska man ha en ENORM tur (nåja, skicklighet också, men i mångt och mycket handlar det även om tur) om man inte blir refuserad många gånger. Förlagen får ju in tusentals manus om året och det är bara ett fåtal debutanter som slinker igenom. Själv har jag tappat räkningen på alla "Tack men nej tack"-brev jag har fått (jag har varit med förr och lärt mig att värdesätta möjligheterna som finns så länge de inte har blivit falsifierade. -- absolut!!), men jag tror på det här med att det är de envisa som lyckas till slut... Två gånger har jag faktiskt fått ett brev med kommentarer; då blev jag överlycklig eftersom jag vet hur sällsynt det är - men det ledde inte vidare (mitt omarbetade manus blev bara tillbakasänt med den vanliga lilla lappen) och nu är det så pass länge sedan...
Vissa som jag känner är övertygade om att det är nästintill omöjligt att bli publicerad, men det tror jag inte alls! :)
En av mina kompisar fick ett "nja" av ett förlag; hon försöker arbeta om sin text enligt deras många men vaga påpekanden - och inte ens då är det ju säkert att de kommer att vilja ha manuset. Det är helt enkelt en väldigt, väldigt lång process i de flesta fall... Ibland kan man ju undra varför man envisas, men för mig är det lite samma sak som varför jag läser? För att det är omöjligt att inte, helt enkelt! :)
För övrigt blir jag nyfiken på vad du skriver. ;)
Jag pratade en gång med en person som hade slutat SKRIVA, för att två manus hade blivit refuserade av förlag och då var det ingen idé tyckte hen. Det förstår jag verkligen inte. Okej om en slutar att skicka in till förlag, men skrivandet i sig måste väl vara ett djupare behov än så? Du har nog väldig rätt i att det handlar om tur. Åtminstone är det ju skönt att tänka så ^^ Nej, med sig själv är det svårt att vara opartisk, men jag känner många andra vars inskickade manus jag läst och kunnat se att de är precis lika bra som rec.exen jag fått, men som blivit refuserade. Visst är det nog de envisa som har en chans, om de sedan lyckas eller inte beror nog på. Jag har fått kommentarer flera gånger, vissa gånger riktigt spydiga sådana, men ett par gånger konstruktiva. Varför en redaktör tar sig tid att skriva personliga kommentarer av pur elakhet har jag svårt att förstå, men när det sker i välmenande syfte är det verkligen läge att bli överlycklig!
Du har så rätt. Det är ett behov av att skriva och - för vissa - en så stor dröm att bli publicerad att de bara måste försöka :)
Haha, ja det kan man ju undra ;) Jag skriver lite allt möjligt, är väl mycket en periodare. Tidigare har jag mest skickat in poesi, men det har jag gett upp på. Visst skriver jag fortfarande dikter emellanåt, men jag har ingen dröm om att få dem publicerade, åtminstone inte inom de överskådliga åren. Det behövs inte heller. Det jag skickade in nu senast är en novellsamling med ganska korta noveller av ganska olika slag. Det jag sitter och jobbar med är en bok bestående av textcollage. Inte en novellsamling, och inte riktigt en roman heller, men en text som är ganska insnöad i sig själv på ett lite modernistiskt manér. Det är ju inte för inte som jag älskar Woolf, Barnes och andra :)
Tack för visat intresse förresten! ;) Vad gillar du att skriva - om jag får fråga?
Men oj, ja, om man slutar skriva efter två refuseringar så är nog själva publiceringsdrömmen starkare än behovet att skriva. (Eller snarare behoven för de bakomliggande drivkrafterna är väl fler än en...) Långt ifrån alla som skriver drömmer ju om att bli publicerade, men jag för min del sticker inte under stol med att jag har den tanken - nog för att jag kommer att fortsätta skriva även om jag aldrig blir publicerad.
Ditt projekt låter väldigt intressant! :) Jag är nog också en periodare i olika bemärkelser. Dels har jag de senaste åren haft otäckt svårt att vara så disciplinerad med skrivandet som jag borde (enligt mig själv), och jag har ofta skiftat mellan olika texter och olika genrer. Noveller har aldrig varit min favorit, det har varit diverse romanprojekt och dikter. Jag har skickat rätt många diktsamlingar till förlag men de senaste åren har jag nästan helt slutat skriva dikter av någon anledning (inte pga refuseringarna i alla fall!). Jag kanske kommer igen med det någon gång. Just nu är jag mest fokuserad på en roman om urspårad vänskap och kärlek som bokstavligt talat förblindar. Det är inte fantasy, men övernaturligt.
Ditt projekt låter verkligen intressant! :D Vilken sorts dikter har det blivit? Poesi kan ju vara så mycket olika. Jag känner igen det där med att skifta, inte skriva klart, inte vara disciplinerad...
Vem vet, i framtiden kanske vi får recensera varandra. :D
Åh, javisst kan det vara så mycket olika! Och det jag har skrivit har nog mest varit ganska... jagcentrerat... romantiskt, personligt (enligt vissa på gränsen till privat). För en tid sedan träffade jag min svensklärare från högstadiet, han pratade om att han tycker att bra poesi bör ha en samhällskritisk dimension. Eh... i så fall är jag rätt världsfrånvänd. Jag har ofta gillat att prova olika versmått. Mitt sista stora diktprojekt var att skriva om en ganska spretig samling à la Sappho...
Det vore roligt :)
Jag har skrivit massor av olika sorters poesi - samhällskritiskt, modernistiskt, klassicistiskt romantiskt... men till sist bara tröttnade jag och skrev som det föll sig utan att försöka styra i någon riktning. Mest nöjd är jag nog med de perioder då jag skrivit rimmat och på versmått. Det är en härlig diktgenre, även om den har blivit något omodern nu på sistone...
Skicka en kommentar