Viktoria Myrén - I en familj finns inga fiender

I en familj finns inga fiender är Viktoria Myréns debutbok, men det märks inte alls. Den här romanen är synnerligen välskriven, från början till slut. I centrum står Marie, som till sist får nog och lämnar sitt kärnfamiljsliv för att åka ut på landet, till en stuga hon ärvt från sin mormor. Kvarlämnade därhemma finns maken Johan och de två barnen, Alma och Leo. Alma är ett bråkigt barn som rivs, bits, skriker, slår. Leo har en ömhetstörstande förtvivlan som Marie inte orkar bära.

Marie är en obekväm mamma som inte har mått bra sedan barnen föddes och som till sist inte ser något något val, förutom att fly. Bort. Kanske för ett litet tag? Kanske för alltid? I stugan blir ensamheten snart tung och när en vilsen främling, Jennie, kommer dit av misstag får hon stanna. Marie tar tacksamt emot denna chans till sällskap, men har inga garantier för att Jennie är pålitlig.

Så småningom anländer även Maries mamma - och de har aldrig haft någon okomplicerad relation. Mamman är manipulativ och ser bara sina egna behov. Nu har hon dessutom börjat dricka alltmer. Mellan de tre i stugan uppstår en laddning och intrikata relationsvävar. Varför dras Marie så starkt till Jennie? Och vad ska Marie ta sig till med sin situation? Det blir aldrig någon Norén-nivå, men här finns mycket konflikter och intriger på ett mera vardagligt plan.

Som sagt: en välskriven roman och för det mesta riktigt spännande att läsa. Boken utspelas samtidigt på flera tidsnivåer: nutid och olika skikt av dåtid. Välgjort, gripande och underhållande, dessutom med viktiga teman i blickfånget. Tyvärr känns slutet och dess gestaltning som ett platt fall - och det drar ner betyget.

7/10

Tack Ordfront för recensionsexemplar!