Kära Ellen Key,

första gången Du omnämndes här på bloggen var 2008, i samband med recensionen av Eva Borgströms Kärlekshistoria. Begär mellan kvinnor i 1800-talets litteratur. Då skrev jag: "Vad gäller Ellen Key - som jag haft endast suddiga kunskaper om - är det nästintill en uppenbarelse att läsa Borgströms genomgång av Keys antifeminism, socialdarwinistiska tänkande och märkliga syn på könets betydelse." Sedan, när jag recenserade Anneli Jordahls skönlitterära bok om dig, Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) dök dessa tankar upp igen. Jag citerar: "Ellen Key, en kvinnosakskvinna jag har svårt för; hon har alltid känts som feministernas August Strindberg och aldrig framstått som sympatisk." Nu, efter att ha läst Claudia Lindéns äreräddning av dig, vill jag be om förlåtelse. Du har fått upprättelse, åtminstone i mina egna ögon.

Claudia Lindéns avhandling Om kärlek. Litteratur, sexualitet och politik hos Ellen Key handlar om Ellen Key men också om bilden av Ellen Key. Lindén tar avstamp i motsatsparet särartsfeminism-likhetsfeminism, eftersom Key ofta räknas till de svartmålade särartsfeministerna. Lindén visar att Key aldrig talade i särartstermer utan alltid problematiserade olika motsatsförhållanden, t.ex. det mellan man och kvinna. Här framgår att Ellen Key såg kvinnan som helt jämställd med mannen, att hon såg äktenskapet som en onödig insitution (hon hävdade att äkthet i ett förhållande berodde på kärlek, inte vigsel), att hon var för fri skilsmässa, för kvinnans rätt att slippa få barn via t.ex. preventivmedel, för kvinnans rätt att få barn vare sig det fanns en far med i bilden eller inte, o.s.v. När Frida Stéenhoff tog begreppet feminism till Sverige var Key en av de första som använde sig av det och helt bekände sig till det. Den kvinnorörelse som Ellen Key var ovän med avsade sig däremot helt detta ord. De var för kvinnosaken, inte feminismen. Vad var då skillnaden? Jo, Keys feminism var socialistisk och kristendomskritisk, medan kvinnorörelsen var borgerlig, kristen och inte särskilt intresserad av arbetarkvinnan. De såg Key som farlig för att hon gick sin egen väg och inte var rädd för att säga vågade saker. Att hon idag kallas antifeminist är däremot helt och hållet en produkt av att man har låtit en gammal bild av henne leva vidare, samtidigt som hennes egna skrifter knappast läses.