Strindberg, nutid, framtid

Jag har just läst klart den sista obligatoriska kurslitteraturen för den här terminen och har bara ett seminarium och en tenta kvar på metodkursen - sedan ska det bara vara jag och min uppsats från måndag till januari! Märklig känsla. Mycket kommer jag att behöva läsa för uppsatsen, och för min extrakurs, men ändå - kanske att jag faktiskt mäktar med de där fyra rec.exen som damp ner helt plötsligt (ett var väntat, två hade jag hunnit glömma och ett tror jag mig inte ha beställt). Samtidigt är det ju så mycket annat jag vill hinna läsa. Astarte av Karin Boye kom hem hit idag, Promemoria för eget bruk, i koncept, ojusteradt av August Strindberg borde levereras när som. Jag har beställt två böcker på biblo, har en hög med lånat och... ja, ni fattar poängen. Ingen tegelstensutmaning för mig vad det verkar. Däremot hoppas jag på att fortsätta utveckla den här bloggen i samma friska takt som hittills på sistone.

Jessica (från Ord och inga visor ni vet) efterfrågade rapport om Strindberg-undervisningen. Ja, vi hade ju lektion idag med läraren Ola Holmgren, författare till vår kursbok Strindbergs mansdrama i tre läsakter. Från Fadren Till Damaskus längs Stora landsvägen (mycket läsvärd - vi har läst 100 sidor men jag kan gott tänka mig att läsa resten en dag). Vi fick gå igenom dramateori med massa poetik, semiotik, hermeneutik och sedan skulle vi tolka en dikt. Det var en bra dikt att tolka. Märkligt bara att vi inte skulle komma med egna tolkningar utan snarare gissa lärarens. Så här löd dikten:

Mörk är backen, mörkt är huset –
mörkast dock dess källarvåning –
underjordisk, inga gluggar –
källarhalsen är båd’ dörr och fönster –
och därnere längst i mörkret
syns en dynamo som surrar,
så det gnistrar omkring hjulen;
svart och hemsk, i det fördolda
mal han ljus åt hela trakten.

Vi kom fram till att det var fallande vers med trokéer, att tonvikten ligger på mörkt tills i sista raden, att det är en enda mening, att skapandet sker i det fördolda och underjordiska. Sedan började läraren prata massa om källarhalsen, varför det stor "hals" där. Jag föreslog förmänskligande syfte och sedan började läraren lirka, prata om att det var en hals som alla inte hade och förstod vi verkligen inte vad han menade, vi som var så många av "det motsatta könet"? Ja, det var förstås livmodershalsen som läraren menade, fast hur går det ihop med "han" i sista raden? En kursare föreslog att dynamon är diktarens skaparkraft som ger ljus åt läsaren och det skriver jag hellre under på, men mycket ska man höra innan öronen trillar av.
 
Jag är i alla fall stolt över att jag lyckats skriva ihop någon slags inlämning om Bachtin, Ricoeur och Muminpappan (ja, på samma gång). Metodkurs är inte riktigt min grej så gud vet hur det ska gå nästa år. För jo, jag bestämde att det blir magisterprogrammet i litteraturvetenskap då. Sedan siktar jag antingen på att läsa in master på ett annat universitet eller läsa biblioteksvetenskap på distans i Uppsala. Men med tanke på att jag tre gånger i rad halvsovande använt argumentet "men jag är ju inte bibliotekarie" för att slippa stiga upp när min kombo försökt väcka mig så vet jag inte riktigt om det är rätt väg. Å andra sidan kan jag se nackdelar med den lockande vägen magister, master, doktorand, doktor, lektor också. Men livet visar mig nog hur det blir med allt (en kan ju alltid hoppas).
 
Dags att sätta stopp för ett alltför långt inlägg.