Ingmar Berman - Scener ur ett äktenskap

Denna recension gäller alltså boken/manuset som var kurslitteratur på en kurs jag går om genus, litteratur och medier. Manuset är stormigt, fram och tillbaka, kärlek och hat, karaktärer som utvecklas men alltid förblir ingenting annat än sig själva, i alla fall. I förordet skriver Bergman: "Jag har känt nån sorts tillgivenhet för de här mänskorna medan jag sysslat med dem. De har blivit ganska motsägande, ibland ängsligt barnsliga, ibland ganska vuxna. De pratar en hel del smörja, ibland säger de något vettigt. De är ängsliga, glada, själviska, dumma, snälla, kloka, självuppoffrande, tillgivna, arga, milda, sentimentala, outhärdliga och älskansvärda. Allt i en röra." Den beskrivningen stämmer väldigt väl. Just det att karaktärerna är så sammasatta och att jag aldrig lyckas förutsäga nästas vändning i dramat får mig att gilla skildringen av ett äktenskap i full blomning, upplösning, förvissnande, men ständigt med ny uppflammande passion mellan två vilsna människor som skadar varandra och sig själva.

Betyg: 8/10

Den här boken/det här manuset fick mig att köpa Alexander Andhorils Regissören. Nu undrar jag bara: är det någon idé att jag ser långfilmen? Har någon sett dem? Jag har faktiskt inte sett en enda film av Bergman. Borde man det? Jo, antagligen. Jag minns när jag var på skrivarkurs i Wales och en av lärarna ville prata Bergmans filmer med mig och när jag sade att jag ints ett en enda såg han beundrande på mig och tyckte det var coolt att jag valt att nonchalera något som borde vara självklart kulurkapital för en svensk. Själv kände jag mig mest obildad och det är jag alltså fortfarande. Så, vilken Bergmanfilm ska man börja med? Jag kastar ur frågan och den som vill får svara. Den som inte vill kan lämpligtvis låta bli ;)