Läsglädjen hälsas härmed välkommen tillbaka

Jag har just läst ut en riktigt bra bok och kan därmed konstatera att:

Jag trots läsmotet och uppförsbackekänslan och tröttheten har läst 20 böcker hittills i år
Jag har läst ut fyra böcker de senaste tre dagarna
Jag börjar känns mig betydligt mera intresserad av böcker än vad jag har gjort på alltför länge

Jag älskar ju att läsa men det är inte alltid som den genuina läsglädjen finns där. Nu verkar den dock ha återvänt och jag kan bara be den att stanna länge, länge och inte överge mig igen. Så här inspirerande och inspirerat vill jag alltid att mitt läsande ska vara!

Bokrearapportering

Hoppsan så lång tid som gått sedan förra inlägget här! Under tiden har jag läst ett par riktigt bra böcker (och några mindre bra), men det var inte det jag tänkte skriva om nu. Det här är nämligen ett inlägg om bokrean. Jag gick nämligen till Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan med ett 600-kronors presentkort i näven och stora förhoppningar. All knuff och trängsel gav dock bara upphov till besvikelse. Visst fanns det några böcker jag kunde ha köpt, men ingen som kändes riktigt nödvändig. Dessutom var utbudet av skönlitteratur snarast patetiskt, hälften var deckare och deckare plus övrig skönlitteratur fyllde bara upp ett enda bord. Alltså köpte jag en kursbok och 4 pocketböcker för pengarna istället. Som tur var fanns ju Adlibris. Resultatet blev följande:

Första delen av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, som inte fanns med på Adlibris rea och hade tagit slut en gång i höstas när jag försökte beställa den. På Akademibokhandeln fanns den dock.
Agnes von Krusenstjernas svit om Fröknarna von Pahlen, förutom första boken som jag reda råkade ha.
Skogens salt av Nguyên Huy Thiêp. En novellsamling i pocketform från Bokförlaget Tranan. Ser mycket fram emot att läsa den!
Sommarhus, senare av Judith Hermann. Jag blev påmind av en recension hos Magix om att jag inte läst denna novellsamling. Magix var inte direkt lyrisk, men jag vill ändå läsa.
Herta Müllers Kungen bugar och dödar samt Redan då var räven jägare. Vilket betyder att jag har 3 Hertor hemma att läsa. Hoppas att det inte blir en besvikelse bara!

Har ni handlat något på bokrean? Känns som igår jag satt här och skrev om 2009 års rea! Som förresten kändes betydligt mera upphetsande. Var det lamt i år, eller blir man bara luttrad?

På bokfronten

Idag trotsade jag med dödsföraktande mod vädergudarna och kollektivtrafikkaoset och tog mig med buss till ett bibliotek som hade annonserat ut att de sålde utgallrade böcker. Nu var det väl inte så mycket att annonsera om - inte de stora bokbord jag hade hoppats på, utan bara ett par vagnar med gamla böcker. Några fynd hittade jag i vilket fall:

Blonde av Joyce Carol Oates - Aldrig läst av undertecknad. Nu när jag äger boken ifråga har jag en legitim ursäkt mindre för att låta denna försummelse bestå.

Alice i underlandet av Lewis Carroll. Känns som en bok jag borde läsa och dessutom kommer att ha kul när jag läser. Full pott, alltså!

Kometen kommer av Tove Jansson. Mumin kan man aldrig få för mycket av!

Alla bära de svärd av Margareta Suber. Suber är väl ganska så väldigt bortglömd i dagens kulturklimatet, förutom Sveriges första flatroman (Charlie) som återutgavs på Normal förlag för några år sedan. Det här är en psykologisk bok om ett livsöde och den verkar finstämt estetisk på ett sätt som böcker sällan är idag (om de inte försöker efterlikna äldre litteratur).

Dessutom passade jag på att låna Timmen mellan hund och varg av Silke Scheuermann. Första sidan var nämligen helt underbar och lovade mycket gott. Nu närmast borde jag dock ta itu med Pojkflickan av Nina Bouraoui, eftersom den strax ska lämnas tillbaka till bibblo. Jag har blivit helt hemsk med att läsa ut låneböcker på sistone, de bara glider mig ur händerna efter de där tre månaderna som aldrig är så långa som jag tror.

Gerd Brantenberg - Jag är väl inte sån, heller!

Gerd Brantenberg är mest känd för den moderna feministklassikern Egalias döttrar. 1973 publicerade Brantenberg dock en liten skrift som hette Opp alle jordens homofile och som blev något av en flopp. Den såldes i 800 ex första året, mestadels inom den gruppering av människor med homosexuell identitet som levde ett ganska så undanskymt och hemligt liv. Brantenberg hade förväntat sig att förändra världen och öppna människors ögon, men så blev det inte riktigt. Den lilla boken förtegs. 1981 gavs den dock ut på svenska med titeln Jag är väl inte sån, heller!

Jag har stött på denna titel i biblioteksdatabaser och listor med HBTQ-litteratur och alltid trott att det är en ungdomsroman, den där typiska ungdomsromanen om att komma underfund med sin läggning, som det ärligt talat finns alldeles för många av. Jag har aldrig direkt letat efter den, eftersom den inte är lätt att få tag i, men när boken dök upp i en fyndlåda hos Myrorna tog jag hem den och läste den ganska så kvickt. Jag hade inte så höga förväntningar, så jag behövde inte bli särskilt besviken...

Jag är väl inte sån, heller! är en bitsk och arg bok på gränsen mellan självbiografi och polemik. Samtidigt finns det en viss uppgivenhet mitt i allt raseri. Brantenberg berättar om sitt liv som flata i Norge under 50-, 60- och 70-tal. Det är underhållande mellan varven, men främst är det ett tidsdokument. Idag är det helt andra böcker som behövs och Brantenbergs bok blir mest ett pikant arkeologiskt fynd som hör hemma på antikvariat. Inte ens 40 år gammal, men redan litteraturhistoria.

Mer om boken här

Betyg: 6/10

Massor av bokrea-tips

Bojkotta bokrean? Nej, så tråkigt. Själv har jag tänkt slå mig lös på alla möjliga håll, men främst tänker jag slå till på Agnes von Krusenstjernas serie om Fröknarna von Pahlén. 7 pocket för 19 kronor styck hos Adlibris. Hos Adlibris finns också två böcker av Herta Müller som jag tänker köpa: Kungen bugar och dödar samt Redan då var räven jägare. 59 kronor styck, inbundna. Dessutom blir det nog Dagboken del 1-3 (Pocket, 19 kronor) av Witold Gombrowicz. Har hört mycket gott om den nämligen! Sedan får jag se vad jag hittar på Akademibokhandeln där jag tänkte använda upp ett par presentkort från julen.

Jag har också skrivit upp en del titlar jag kan rekommendera. Hunden av Kerstin Ekman är en underbar liten historia som också är underbart skriven. 19 kronor, pocket, Adlibris. Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande av Xiaolu Guo är en sötsur saga om kulturkrockar och etnisk vilsenhet. 39 kronor, inbunden, Adlibris och samma pris hos Cdon. Svävande lätt trots tunga ämnen är Fjärilen i min hjärna av Anders Paulrud. Om döden, döendet och livet mitt i allt detta. 55 kronor, inbunden, Adlibris eller 49 kronor, inbunden, Cdon. Paulruds bok kan väl räknas som självbiografi och till denna genre hör även Sagan om mig själv av Gunilla Linn Persson. 19 kronor, pocket, Adlibris. Om psykisk sjukdom på ett insiktsfullt och personligt sätt.

Den originella novellsamlingen Ingen hör hemma här mer än du av Miranda July finns för 39 kronor, häftad hos Adlibris. En annan originell bok, på gränsen mellan poesi och prosa, är Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket av Gunnar Ardelius. 39 kronor, kartonnage, Cdon. När du blundar tittar jag av samme författare säljs också hos Cdon, för samma pris. En annan bok som Cdon säljer för 39 kronor, inbunden, är Invasion av Jonas Hassen Khemiri. Denna bok består av två pjäser, en del kåserier och några noveller. Lite spretigt, men läsvärt.

Vad gäller HBTQ-tema har jag främst hittat fyra titlar. Allra mest rekommenderar jag Passionen av Jeanette Winterson, som är en av de bästa romanerna jag läste förra året. På ett medryckande sätt målar Winterson en allt annat än realistisk skildring av Napoleonkrigen och kärlekens väsen. 35 kronor, inbunden, Adlibris eller 29 kronor, inbunden, Cdon. Även samma författares flatklassiker Det finns annan frukt än apelsiner går för 29 kronor på Cdon, inbunden. En av mina flatfavoriter, Sen tar vi Berlin av Moa-Lina Croall, säljs inbunden hos Cdon för 39 kronor. En fin ungdomsbok om kärlek mellan tjejer är Du och jag, Marie Curie av Annika Ruth Persson. 29 kronor, kartonnage, Cdon. Den återstående HBTQ-boken är Hadrianus minnen av Marguertie Yourcenar. 19 kronor, pocket, Adlibris.

Klassiker är det lite tunnsått med i år, men både Odyssén och Illiaden säljs för 19 kronor styck hos Adlibris (pocket). En annan intressant klassiker är Promemoria för eget bruk, i koncept, ojusteradt av August Strindberg. En försvarsskrift där Strindberg försöker göra sig fri från anklagelserna om att ha våldtagit sin 12-åriga piga. 22 kronor, häftad, Bokus. Annars är ju Catullus dikter, samlade i Dikter om kärlek och hat, riktigt bra trots några år på nacken. Ömsom rått, ömsom ömsint om starka känslor.

När vi ändå är inne på poesi måste jag tipsa om Omega av Johannes Anyuru - skimrande rik diktning och i snygg utgåva dessutom! 39 kronor, häftad, Adlibris. Annan lyckad samtidspoesi är Hiatus av Hanna Nordenhök (39 kronor, häftad, Bokus) och Kamera går av Krister Gidlund (32 kronor, inbunden, Bokus). Gidlund är en alltför underskattad poet jag alltid njuter av för fullt. Dessutom bör man inte missa Beat! Poesi och prosa från beatgenerationen. En utmärkt ingång till beat-författarna! 19 kronor, pocket, Adlibris. Känner man för mera stämningsfull, klassicistisk poesi finns ju alltid Dan Anderssons samlade dikter (19 kronor, pocket, Adlibris).

Gillar man JCO säljer Cdon Dödgrävarens dotter inbunden för 49 kronor. För samma pris går inbundna Något att säga dig av Hanif Kureshi, som jag inte själv har läst men har fått rekommenderad till mig av folk med god smak. Själv har jag den redan, men annars hade den nog riskerat att åka ner i korgen.

Har jag missat något? :-D

Willy Kyrklund - Polyfem förvandlad

Den här korta novellsamlingen - för novellsamling är det enda jag kan se den som - är en mycket märklig liten kreation. Full av spexig lustighet, men också väldigt finlitterär. Ibland skriver Kyrklund på Kalevalas versmått, ibland på byråkratisvenska, ibland rimmat. Grekisk mytologi blandas med Tusen och en natt, allt är mycket lekfullt på en nästan surrealistiskt sätt. Och språket! Vilken språkhantering!

Kort sagt: omöjligt för mig att inte älska.

Betyg: 8/10

Den dagen man börjar minnas, den dagen börjar man dö. Minnet växer i magen som ett foster, så sakteliga, närapå som i drömmen, det märks inte så mycket än och man tänker: kanske är det ingenting; men det blir allt tyngre, allt mer fullgånget; slutligen föder jag min död.

Det var alltså här - eller där. Med stela fingrar plockar du upp en skärva. Det var längesedan, det var nyss. Skärvan visar ett stycke av ett konventionellt landskap med en betande gasell. Det finns ett svek som är trofasthet, trofastheten mot det ständigt flyende.

Människornas ständigt uppflammande utplånade ansikten, förnyade glömda steg.

Därtill har schackspelet den fördelen framför livet, att man kan ta ett nytt parti.

Falken red i bleka natten. Natten stod stilla. Falken red. De tror att jag tror. Kådan doftade. Falken stod stilla. Natten red.

Ser du, bilderna vandrar igenom oss som vågor genom ett vatten och formar vår kropp och våra handlingar efter olika mönster med delar och skärvor av de gamla och du kan icke lyfta din hand utan att den är en annans och dess gest är redan utförd av en hjort, av ett moln.

Vad håller jag fast och är redan en annan? Denna krampaktigt knutna hand ser jag redan med en annans ögon. ... Bilderna vandrar igenom oss som vågor genom vatten, fogar sig samman och löser upp sig, formar oss och glider bort ur oss, samma delar i nya mönster, samma mönster dolt i nya bilder, ständigt vandrande vidare. ... Redan är jag densamma. Mina flyende steg vittna om min ständiga trofasthet.

August Strindberg - Inferno

Känner du till Inferno av August Strindberg? I så fall, vad känner du till? Själv visste jag att Inferno var Strindbergs självbiografiska berättelse om sin galenskap. Det stämmer väl på sätt och vis - men inte riktigt.

Inferno har en berättarröst som påstår sig vara August Strindberg själv. Denna berättare är bosatt i Paris och har just skilts från hustru och barn för att satsa helt på "vetenskaperna", det vill säga alkemin - konsten att göra guld. För denna dröm offrar berättaren sina pengar, sina bekantskaper, sin familj och sin sinnesro. Berättaren utvecklar förföljesemani och är övertygad om att vara hotad till livet av fiender utrustade med electricitet. Allting blir till tecken på antingen fiendernas ondska eller någonting som har med makterna att göra. Djävulen, gud, demoner. Musik hörs som inte finns. Eller finns den? Symboler syns överallt och berättaren tror stenhårt på att dessa symboler har någonting att säga.

Kort sagt: Inferno kan läsas som berättelsen om hur livet såg ut för psykotiska människor innan det fanns neuroleptika (antipsykotisk medicin). En sådan läsning sker dock på tvärs mot berättarrösten, som aldrig "vaknar upp" ur detta. Det finns inget skede där berättaren säger "Okej, jag var galen, nu mår jag bättre, titta så tokig jag var". Istället förklaras allt som sker med hjälp av Swedenborgs skrifter och diverse ockultism. Det som gjorde mig förvånad var dessutom den starka gudstron (mot slutet blir berättaren katolik). Jag har alltid trott att Strindberg var ateist, fast det bara gällde den unge August. Inferno ger mig en mycket rikare, vidare och mera mångfasetterad bild av August Strindberg - samt en vilja att lära mig mer om denne ikoniserade författare.

Inferno är helt klart intressant. Att kalla denna bok bra vore dock en överdrift. Det är snarare litteraturhistorisk läsning än någon riktig njutupplevelse, men är man littvetare av födsel och ohejdad vana är det defintivt läsvärt! Bara att se hur Dantes gudomliga komedi utgör intertext är ett sant nöje.

Ett tips från mina drömmar

Inatt drömde jag att jag blev intervjuad av en journalist som avslutade med att ställa frågan: "Om du fick ge alla tidningsläsare därute ett enda tips, vad skulle det vara?" I drömmen behövde jag inte tveka en sekund, utan jag sade genast: "Alla som gillar att läsa borde studera litteraturvetenskap i minst ett år! Det är en sådan lyx att få ägna sig åt böcker på heltid!"

När jag vaknade upp och mindes drömmen tänkte jag att det var minsann inget dumt tips. Jag sökte ju in till sjuksköterskeutbildningen direkt efter gymnasiet, men hoppade av det tåget och pluggade två terminer littvet istället. Även om det sedan blev så att jag började på sjuksköterskeutbildningen och makulerade drömmarna om att bli akademiker, så ångrar jag definitivt inte mitt år som littvetare. Tvärtom, det är en tid att se tillbaka på med nostalgi i blicken. En tid att längta till när det känns motigt.

Dessutom var det enormt bra att lära sig lite akademiska krumsprång innan ssk-utbildningen. När jag ser på mina kursare som kommer direkt från gymnasiet eller som har jobbat istället för att plugga tidigare, så inser jag vilken nytta jag har av att kunna referera och veta vilket språkbruk som passar på högskolenivå. Att studera ett "onödigt" ämne är faktiskt inte så onödigt - tvärtom, då får man ju öva inför de där "nödvändiga" ämnena och slipper bry sig så väldans om att det blir lite fel i början!

Alltså: läs litteraturvetenskap! Det är aldrig för sent :)

Tack, men nej tack

I slutet på januari skickade jag in ett manus till förlag. Jag hade hållit på med det i något år, skrivit och tagit bort, lagt till, men så fick jag ett ryck och tog upp det, möblerade om, skrev ut, lade i kuvert och skickade in. Snabbt, innan jag hann ångra mig. Innan jag hann upptäcka massor med småsaker som skulle kunna ändras, så att jag blev sittande med det i en evighet till.

Idag kom första svaret. Väldigt snabbt får man säga. Jag drog ut på att öppna det i flera timmar, för jag har varit med förr och lärt mig att värdesätta möjligheterna som finns så länge de inte har blivit falsifierade. Men självklart var det ett NEJ och dessutom formulerat så standardbrevaktigt som bara är möjligt. "Hej... Tack för att vi har fått ta del av... Tyvärr har vi, efter genomläsning, beslutat oss för att tacka nej till ditt erbjudande om publicering... Vi önskar dig all lycka till på andra förlag!" Åh, tack så mycket!

Nå, jag tog inte särskilt illa upp för jag är mitt i arbetet med nästa manus och bryr mig inte så mycket om det förra längre. Det är en så härlig fas jag har hamnat i på sistone med det här skrivprojektet, jag börjar se vart jag är på väg och att det blir ännu bättre än vad jag hade vågat hoppas på; saker klickar. Ja, ärligt talat känns det just riktigt jävla jätteskitbra! (Vårdat språk va?) Så om jag får skriva vidare och fila i några år till har jag säkert ett alldeles utmärkt manuskript som kommer att få alldeles strålande refuseringsbrev från alla Sveriges förlag. - För man får ju inte tappa hågen, eller hur? ;)

Gamle gode Strindberg - Horor då och nu

Jag läser Strindberg just nu och kom att tänka på Fröken Julie. Eller, närmare bestämt, det faktum att Jean först ligger med Julie och sedan kallar henne hora. Vad är det då som gör henne till hora? Jo, självklart det faktum att hon lät sig förföras. All sexuell attraktion försvinner ju när den svåruppnåeliga degraderar sig till förbrukad, enligt en logik som känns igen bara alltför väl. En logik som ofta brukar skyllas på invandring. För i Sverige har vi väl aldrig haft sådana där förlegade könsroller som turkarna, araberna och de andra inkräktarna? Eller, om vi någon gång råkar ha haft det så är den väl självklart totalutrotad ur djupet av våra svenska små folksjälar?

Visst har vi i Sverige en jättefin kvinnobild som hotas av De Andra? Och nog är det väl så att om en Svensk ungdom skulle ropa hora, så är det något som den svenske ungdomen lärt sig av någon som heter Muhammed eller Ali? Det kan väl omöjligt vara så att svensk kultur har bevarat uttrycket hora och denna förlegade kvinnosyn från gamle gode Strindbergs dagar? Nej, självklart inte. Så dumt tänkt av mig! Glöm det, kära du. Visst är det väl ruggigt väder vi har, inte sant?

Virginias röst

Alla som alltid har velat höra Virginia Woolfs röst har nu en chans! Tack till Lisa som gjorde mig uppmärksam på videon ovan :)

Jag passar också på att puffa en gång till för Karin Boyes röst.

Bodil Malmsten - Undergångarens sånger

Jag har läst två böcker nu i februari. Båda skrivna av Bodil Malmsten. Vilket innebär att jag har läst tre böcker av Malmsten nu i år och fyra totalt. Betyder det att jag tycker mycket om Malmsten? Nej, ska sanningen fram så är vi faktiskt bara halvkompatibla. När det klickar slår det gnistor men ofta är läsningen ganska tradig. Ändå finns något som gör det mödan värt.

Nu idag var det novellsamlingen Undergångarens sånger från år 1998 som blev utläst. Femton passionshistorier som är lättlästa och ofta korta, förutom den inledande. I denna första novell tycks berättarjaget vara Malmsten själv på en uppläsning ute i landsorten. Åtminstone utger sig jaget för att vara autentiskt Malmstenskt. Här nämns mycket som sedan dyker upp i de följande novellerna och en av novellerna citeras också. Lite kul!

Alla noveller cirklar på något sätt kring passion, kärlek, sex, trohet och otrohet, men ofta på ganska oväntade sätt. De flesta är skrivna på ett språk som påminner om deckarprosa - bara ibland gnistrar det till av den formuleringskonst som Malmsten verkligen kan uppvisa. Vissa noveller är riktigt bra, den avslutande är nästan dödligt bra, men en hel del är inte mer än lättlästa och lättglömda. Allt som allt blir novellsamlingens helhet bara ljummet nästanbra. Men fortsätter läsa Malmsten, jo - det gör jag. Definitivt. Någonting i tonen, språket lockar. Vill ha mer.

Betyg: 6/10

Mannen som älskade Yngve - boken och filmen

Tore Renbergs Mannen som älskade Yngve gavs ut 2003 men utspelas 1990. 17-årige Jarle Klepp bor i en norsk småstad, sjunger i punkband och är ihop med Katrine. Deras förhållande funkar bra och Jarle har en bästa vän med samma politiska åsikter och tuffa attityd. Allt detta förändras när Yngve flyttar in och börjar i klassen. Blyge Yngve spelar tennis och lyssnar på synthpop. En tönt. Som Jarle blir upp över öronen kär i...

Bokens ledmotiv, de två meningar som upprepas gång på gång och bäst sammanfattar historien, lyder: ”Hur dåligt kan saker gå? Det kan gå ofattbart dåligt.” Om det fanns en genre som hette ”kärleksdystopier” är det vad jag skulle kalla Mannen som älskade Yngve. Jarle spårar nämligen ur och blir allt mer falsk både mot sig själv och mot omgivningen. Jarle sviker alla för Yngves skull - tills det är Yngves tur att krossas.

Det är inte muntert. Det handlar om alla pinsamheter som förälskade gör sig skyldiga till, men på ett plågsamt snarare än roligt sätt. Budskapen i boken är att kärleken kan få allt att gå åt helvete, men också att heterosexualitet inte är absolut - man kan bli kär i någon av samma kön men ändå vara heterosexuell.

Men det här inlägget skulle egentligen inte handla om boken, som jag läste för flera år sedan och inte jublade över, utan om filmen. Som är bra. Och faktiskt en smula uppmuntrad; slutet är något ändrat. Till det bättre. Filmen blir kul trots allt det tunga och norskan låter alldeles underbart. Yngve är alldeles briljant spelad och jag kan faktiskt inte se några brister alls. Rekommenderas!

Bodil Malmsten - Nästa som rör mig

Boken som gjorde mig så läslyckorusig var alltså Bodil Malmsten: Nästa som rör mig. En stark svart berättelse om Johanna, före detta fotomodell, som nu stjäl plånböcker på gatorna i Paris. Det är en berättelse fylld av hat och skriven på Malmstens originella, rent ut sagt unika sätt - ett fritt flöde med många associationer, upprepningar och ibland så halvt utsagt vad det egentligen rör sig om att jag bara kan acceptera att jag inte förstår och fortsätta läsa. För den här tunna (men tunga!) boken tar bara ett par timmar att avverka och är trots sitt mörker en ren fröjd. Inte perfekt. Inte Den Stora Romanen. Inte alls faktiskt - men som pjäsliknande monolog tar den mig in i Johannas huvud och släpper bara nästan ut mig igen. Efteråt. Efter slutet som kanske är lite väl ljust, men som duger gott. Läsvärd bok helt enkelt - och jag är ju evigt tacksam för att den fick mig ur mitt lässtillestånd!

Betyg: 7/10

Läslyckorus

Idag när jag skulle ge mig av hemifrån tänkte jag att nej, nu åker jag inte en enda timme mer i kollektivtrafiken och bara stirrar. En snabb titt i olästa prioritetshyllan (jag sorterar mina böcker så att de jag inte har läst står för sig, och de jag prioriterar att läsa har en alldeles egen hylla) resulterade i att två tunna och till synes lättsmälta pocketböcker fick följa med. Den ena av dem, Nästa som rör mig, hann jag läsa ut innan jag kom hem igen på kvällskvisten. Här sitter jag alltså och har för första gången på tio dagar läst en bok. Orkat läsa en bok. Fastnat för en bok. Det är lycka och en riktig vitaminkick!

Böcker som förändrar livet

Igår hade vi en väldigt inspirerande föreläsare som talade om Rosemarie Rizzo Parse, omvårdnadsforskare och upphov till en teori om människoblivande som grund för omvårdnad. Parse talar om energiutbyte och menar att möten med människor, idéer, föreläsningar, skolor, tavlor, filmer och förstås böcker kan inspirera och därmed frigöra energi som gör att vi orkar förändra våra liv. Föreläsaren exemplifierade med att han själv hade läst Torbjörn Säfves biografi över Majakovskij och slagits av hur modig Majakovskij var. Med det modet som föredöme hade han beslutat sig för att hoppa av en lovande karriär som revisor och istället bli mentalskötare. I slutänden blev han sjuksköterska och verksamhetschef för ett vårdboende.

Har du blivit så förändrad av en bok? Personligen kommer jag på massor av böcker jag har identifierat mig med, och massor med böcker som jag har förälskat mig i, men få som har satt igång förändringsprocesser. Det jag kommer på är dels Peter Singers bok Hur ska vi leva? som jag läste i en period när jag var väldigt existentiellt vilse. Jag visste att jag inte alls ville leva på det destruktiva sätt jag hade fastnat i, men jag hade ingen motivation att ta mig ur den aktuella situationen. Bland annat genom att läsa den filosofiska boken sju gånger på raken lyckades jag ifrågasätta min livsstil och hitta konstruktiva sätt att leva som stämde bättre med mina ideal och som jag trivdes med.

När jag skriver detta kommer jag också på att jag antagligen inte hade suttit här och studerat till sjuksköterska om det inte vore för en bok jag läste som tolvåring. Den var skriven för ungdomar någon gång på det glada sjuttiotalet och jag minns vare sig författare eller titel, men den handlade om en ung människa i Tyskland som blev sjuksköterska och åkte till en by i Anderna för att hjälpa ursprungsbefolkningen. Tydligen väldigt inspirerande, för den gav mig idéen att jag ville "göra en insats" och göra det just genom vårdande. Och den idéen släppte aldrig. Jag kanske egentligen hade varit lyckligare utan den fixeringen, men... nu är det så här. Och det blir nog bra i slutänden :)

Vinterbrist på inspiration

Medan vinden ilar och snö virvlar därute sitter jag i värmen med en kopp kaffe och funderar över den enorma trötthet som tycks höra årstiden till. Med denna mentala förlamning följer tyvärr en stor brist på inspiration, även när det gäller att läsa - jag orkar helt enkelt inte öppna en bok och om jag mot all förmodan lyckas med det så pallar hjärncellerna bara ett par sidor innan de vill gå och sova. Gärna tills våren är igång, eller så!

Trist, men så är det, och ser jag tillbaka var även senvintern 2009 en tid då jag hade svårt att läsa. Tråkigt att bloggen därmed blir vilande, men jag ska försöka sparka igång mitt rostiga maskineri litegrann och posta om annat. Man kanske helt enkelt kan ta tillfället i akt att få blogga om allt som annars skulle bli uppskjutet, för att den och den och den boken måste recenseras...?

Nu ska jag sätta mig med livets allvar igen: plugg och jobbsök. För det där lyckoruset varade inte så länge tyvärr. Personlig assistent är inte vilket jobb som helst, man ska verkligen vara rätt person på rätt plats. Och det var inte jag. Den här gången.

Lev vidare så väl ni kan så skrivs vi!