Vinnarna

Elin och Petra har vunnit varsin bok (konkurrensen var ju inte direkt mördande...) De får gärna skicka sina adresser till wigiliusdotter elefant-a gmail prick com. Jag kommer dock att kunna skicka böckerna först i nästa vecka, för nu över påsken åker jag till Sveriges södra del och ser fram emot att umgås med mormor, dricka te och förhoppningsvis hinna läsa lite nöjesböcker förutom pluggmåstelitteratur. Det ser ut som om Alberte och friheten och Janis den magnifika blir de böcker som får följa med. Glad påsk, önskar jag alla så länge! Läs väl!

Susan Sellers - Vanessa och Virginia

Susan Sellers bok Vanessa och Virginia är en sådan bok jag aldrig i livet skulle ha kunnat låta bli att läsa. Visserligen hade jag blivit ännu mer till mig om min första felläsning (Vita och Virginia) hade stämt, men det här är ju mer originellt. Vanessa och Viriginia handlar nämligen främst om Vanessa Bell, Virginia Woolfs mera okända syster som var konstnär och aldrig "slog igenom" på samma sätt. Visserligen finns Virginia alltid med på ett hörn, men Vanessa är berättaren som skriver ett enda långt brev till sin syster efter det alltför berömda självmordet.

Jag tycker om Vanessa och Virginia. Det finns få saker att racka ner på - det jag kommer på är det faktum att Virginia Woolfs graviditet beskrivs men sedan kommenteras inte det faktum att hon aldrig födde ett barn, barnet där i magen nämns bara aldrig mer. En annan sak som stör mig lite är att även om det tydligt framgår att Virginia och Vita har en relation, nämns en annan kvinna som Virginia var ihop med, utan att deras förhållande synliggörs. Annars är det kul att med kunskaper om Virginias biografi kunna pricka av anhalt efter anhalt - och dessutom få en massa nytt.

Ändå - trots att jag sträckläser denna roman, fascineras av den och njuter av det välskrivna och poetiska ordflödet - är det någonting som fattas för att den ska bli riktigt drabbande. Den är bra, men inte otrolig, den förblir "bara" bra. Hursom är jag glad åt den och åt att den väckte min lust att läsa mer Virginia, se Timmarna igen och utforska Vanessa Bells konstnärsskap.

Betyg: 7/10

Tack Ordfront för recensionsexemplar!

Eva Ström - Claires leende

Jag anser Eva Ström vara en av Sveriges mest intressanta diktare. Poesi med mycket kött och blod är inte ovanligt, men Ström som är läkare skriver extra bra köttigheter. Däremot har jag aldrig varit särskilt lockad av Ströms romaner. Den senaste, Claires leende, kändes dock potentiellt bra och när jag snubblade över den på biblioteket beslutade jag mig för att ge den en chans.

I Claires leende är det tydligt utskrivet redan i första kapitlet att huvudpersonen Claire kommer att begå självmord, bara 12 år gammal. Vad slutet bär med sig råder det alltså ingen tvekan om, frågan är bara varför. Eva Ström gör sitt bästa för att beskriva hur Claires liv verkar alltmer meningslöst och tomt på innehåll. En ganska klassisk depression som också skildras trovärdigt.


Det enda mindre trovärdiga är åldern. Visst händer det väl att 12-åringar begår självmord, men Claire känns inte som en tolvåring och när hon i ett skede av boken lyckas framställa sig som vuxen flygvärdinna har jag lite svårt att lita på berättelsen.

Däremot är Claires leende en väldigt finstämd och poetisk bok som äger sin skönhet och känns värd sin lästid.

Betyg: 7/10

Den som inte vill läsa dagboksaktiga inlägg kan sluta läsa. Ungefär här.

I dessa dagar gör jag en hel räcka olika saker. Dricker te, äter vegansk chokladtårta på Hermans, pluggar statistik, skriver vetenskaplig artikel, har långa telefonsamtal med vänner, läser bloggar, städar, går de vanliga hundpromenaderna, anmäler mig som volontär på Pride... men läser. Nej, det gör jag inte. Jag har verkligen ingen ork. Konstigt, för när det gäller livet i övrigt är jag inte så pass trött att det verkligen begränsar mig. Med böckerna dock: total kraftlöshet och matthet, jag lyckades läsa 1½ sida idag men sedan tog det totalstopp. Jag vill ju verkligen läsa, det är ett behov, men samtidigt försöker jag lugna mig och inse att läslusten kommer tillbaka, förr eller senare.

Imorgon har jag statistiktenta och efter det ska jag fika med en av mina finaste vänner. Det kan behövas! På söndag ska jag jobba, på måndag är det föreläsningar och middag+bio med en annan av mina finaste vänner. "En enda man" ska vi se. Sedan blir det nog en ganska lugn vecka, pluggmässigt sett och över påsken åker jag bort. Bort från bloggar, bort från internet, bort från mejlen. Bara jag och hundpromenader och förhoppningsvis en kompensatoriskt stor mängd böcker.

Nu ska jag snart dricka alkoholfritt rödvin och äta veganost med kex. Sedan får jag se vad jag kan hitta på. Något opretentiöst som inte utnyttjar så stor andel av min hjärncellsmängd, lutar det nog åt. Men lite till måste jag nog kolla på statistiken också... om så bara för att lugna tentanerverna.

Haruki Murakami - After Dark

Haruki Murakami är en speciell författare som jag påstår mig gilla stort efter att ha läst tre böcker: Norwegian Wood, Sputnikälskling och South of the Border, West of the Sun. Denna bok - After Dark - lät väldigt lockande och jag var till brädden full av förväntningar när jag började läsa.

After Dark handlar om Mari, en nittonårig japansk student som sitter och läser mitt i natten på en restaurang. En annan student - Takahasi - kommer in, känner igen Mari och börjar prata, trots att Mari hellre vill vara ifred. Så småningom går Takahasi. Istället kommer en iögonfallande före detta brottare som undrar om Mari kan kinesiska och propsar på hjälp med översättning. Det visar sig handla om en ganska speciell situation på ett "love hotel". Därefter rullar natten på och Mari möter dessa båda i olika sammanhang.

Samtidigt ligger Maris syster Eri i sitt rum och har sovit i två månader i sträck. Nu börjar det flimra till och visas bilder i en TV bredvid sängen, fastän kabeln inte ens är i. Vad sker i TV:n? Hur hänger det ihop med resten av handlingen?

Frågorna är många - svaren färre. Detta är en märklig bok där gränserna mellan dröm och verklighet är allt annat än skarpa. Mina förväntningar kommer inte alls på skam: även om slutet tappar bort en del av det som hela boken har byggt upp så är helhetsintrycket omöjligt att vara missnöjd med. Haruki är Haruki. Helt enkelt.

Betyg: 7/10

Tjechovs "Måsen" på Stadsteatern

Jag åskådade Stadsteaterns Måsen i fredags och har försökt klura ihop vad jag tyckte ända sedan dess. Även när jag såg Dramatens Måsen - på den tid då jag aldrig läst Tjechovs pjäser - var jag väldigt osäker på vad jag egentligen tycker. Pjäsen tycker jag ju om, så varför denna ambivalens inför uppsättningar av den? Kanske för att det finns något ambivalent i själva pjäsen, som på ytan är en skildring av olycklig kärlek - skolläraren älskar Masja som älskar Konstantin som älskar Nina som älskar Trigorin som lever med Irina. Irina i sin tur är Konstantins mamma, självupptagen och utan förmåga att skänka den bekräftelse och kärlek han behöver.

Tragik åt alla håll. Människor som talar förbi varandra, som omöjligt kan mötas. Nina som symboliseras av en mås, en mås som går ett dramatiskt öde till mötes, fastän någon annan tar på sig det ödet. Och jag kan aldrig sluta föreställa mig att den djupaste innebörden egentligen handlar om skapandets, kreativitetens och berömmelsens villkor, som alla inblandade hela tiden kretsar kring i sina tankar och monologer.

Stadsteaterns version är än mer tragisk, komiken är nedtonad. Det är stundvis överspelat och särskilt i början är replikföringen för snabb och otydlig, hela dialoger går förlorade trots att salen är liten och jag sitter nära scenen. Ett par av skådespelarna tappar också bort sina repliker.

Vissa skådespelare imponerar dock stort. Allra starkast och mest ögonblickligt intryck gör Björn Gustafsson (ni vet, Dynamit-Harry). I efterhand mognar dock insikten fram om att Maria Salomaa som Masja och Lena Granhagen som Irina Arkadina har lämnat avtryck i mig. Masja, pjäsens deprimerade och halvalkoholiserade, olyckligt kära unga kvinna är alldeles otroligt väl spelad av Maria Salomaa som hasar fram, klädd i svart och med stripigt svart hår som hela tiden hänger ner över ansiktet. Rösten är tonlös och klanglös. I jämförelse känns Ingela Olssons på Dramaten mera "på skoj" som Masja - uppenbart spelad, inte alls lika övertygande. Dessutom var Ingela Olsson äldre än tjugofemåriga Masja. Här är det istället tydligt framhävt hur till åren kommen Irina Arkadina faktiskt är.

Den skillnad jag upplever som allra mest slående i en jämförelse mellan uppsättningarna är att medan jag hyste stark sympati för Konstantin på Dramaten känns det omöjligt att verkligen ömka denna självupptagna figur i Sven Ahlströms tappning.

Gamla svenskar

Men ser man på, har jag inte helt missat tematrio! Gamla svenskar. Oj så svårt. Inte att komma på namn - men att välja enbart tre!

Hjalmar Söderberg. Förstås.

Karin Boye. Det har nog ingen missat vid det här laget...

Den tredje blir svårare, ska jag ta Alfhild Agrell eller Frida Stéenhoff? Så kommer jag på att Moa Martinsson väl måste kunna räknas in i gruppen, om Karin Boye gör det. Alltså: Moa för hela slanten!

Och det är mitt sista bud.

Men kom igen!

Är det verkligen ingen som vill vinna pocketböcker? :O

Bra böcker lottas ut!

Pocketförlaget har en satsning på ungdomsböcker och som en del i detta projekt har jag fått hem två pocket för att lotta ut till bloggens läsare. Det rör sig om två högkvalitativa ungdomsböcker: Ibland bara måste man av David Levithan samt Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? av Bjørn Sortland.














Ibland bara måste man är varm, humoristisk och lätt, samt alldeles alldeles underbar och alldeles hejdlöst queer. En amerikansk highschool-roman som lyckas förnya hela genren. Vi snackar lycklig kärlek men förstås med förvecklingar.

Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? är helt annorlunda i jämförelse. Här talar vi en koncentrerad berättelse om kärlek över åldersgränser och kärlek på gränsen till döden. Hur orka leva när den man vill leva sitt liv med inte kommer att finnas kvar så länge till? Det gör ont att läsa, men det finns en rent skinande skönhet i denna svärta.

Utlottningen går till så att den som är intresserad av en pocket - antingen åt sig själv eller för att ge bort - skriver en motivation. Jag utser sedan vem som ska få vilken bok. Du kan skriva motivationer för båda böckerna men kan få högst en, så om du helst vill ha en speciell, skriv det. Och bre på :)

Slutdatum: 1 april

Nam Le - Båten

Nam Les tämligen omfångsrika novellsamling rymmer sju noveller av varierande längd, men åt det längre hållet. De utspelas i så olika miljöer som USA, Colombia, Australien, Japan, Iran och Vietnam.

Läsaren får möta många röster. En ung författar-wannabe, till förväxling lik Nam Le själv, som kämpar med att skriva om sin bakgrund men finner att skrivandet bara för djupare neråt i en redan komplicerad föräldrarelation. En ung yrkesmördare som har vägrat utföra ett uppdrag och vet att döden är den enda möjliga följden. En äldre konstnär som vill återfå kontakten med sitt vuxna barn, som vuxit upp på annat håll, men måste ta emot mer akuta problem i form av en diagnos - ändtarmscancer. En ung människa fångad i ett nät av komplikationer: förälder med MS och besvarad förälskelse med den haken att objektet för kärleken redan är ihop, dessutom med en ytterst osympatisk figur som gjort sig känd för att misshandla alla rivaler. Ett barn i Hiroshima strax före atombombens fall. En amerikan på besök i Teheran som försöker förstå att en färsk kärlekssorg är mer angelägen än tortyr och förtryck. Några människor ombord på en flyktingbåt - ingen mat, motorer som slutat fungera, ont om vatten och sjukdomar som grasserar.

Totalt olika miljöer alltså, totalt olika huvudpersoner. Ändå lyckas Nam Le skriva övertygande om dem allihop. Inte bara övertygande, utan också riktigt tungt. Det känns stundom som om jag har en blyklump i halsen när jag läser. Inte på ett negativt sätt - men detta är skrift vars innebörd jag omöjligt kommer undan. Den drabbar och personligen får jag ofta impulsen att bara lägga bort boken och glömma att det finns människor som lever sådana här liv. Det här fiktion med liv i. Nam Le är ytterst skicklig och när jag läst ut kan jag bara äntligen lägga bort boken, andas ut och känna någon slags tacksamhet över att jag blev drabbad.

Betyg: 7/10

Tack Natur och Kultur för recensionsexemplar av boken!

Nina Bouraoui - Pojkflickan

Tidigare har jag bara läst Dockan Bella av Nina Bouraoui - en fragmentarisk men intressant nattboksroman. I jämförelse är Pojkflickan en uppenbarelse. Bouraoui återger en till synes självbiografisk berättelse om uppväxten i Algeriet som barn till en fransk och en algerisk förälder. Det faktum att berättarrösten inte är vare sig fransk eller algerisk gör att hen blir ingendera och detta ingentingtillstånd smittar av sig på könstillhörigheten som blir kluven och dubbelbottnad, skapande men ambivalent.

Detta är en på många sätt smärtad och smärtsam berättelse som hjälps fram av ett sagolikt språk med korta meningar. De vränger omkring likt ett hav av ormkroppar, snärjer in varandra i sig själva och gör texten annorlunda, oordnad, upprorisk som den rebelliska pojkflickan vars berättelse vi får ta del av. Yasmina som kallas Nina men kallar sig själv Ahmed.

Bästa vännen Armine spelar också en stor roll, men vem är Armine och vem vågar Armine vara i världen? Vad händer med vänskap när man växer upp? Går det att fortsätta leva i Algeriet, hemlandet med ett blodigt förflutet, där halva ens genetiska ursprung länkar en till förtryckarna, ockupanterna? Går det att leva i Frankrike där halva ens genetiska ursprung inbjuder till rasistisa spottloskor och förkastande ögonkast? Går det att leva som kvinna, som man, som människa? Vem är hund och vem är husse? Vem är vi?

En roman jag sent kommer att glömma, även om jag hade en aning svårt att förlika mig med slutet.

Betyg: 8/10

Akvariefiskbubblor

Det har blivit dåligt med läsning på sistone. Jag har umgåtts med kompisar, varit på loppisar och fyndat böcker, köpt en uppsättning alldeles för stora alldeles för dinglande örhängen, varit på andakt och - nu nyss - gjort en megakopp varm choklad när jag tröttnade på att vänta tills maten var färdiglagad. Ibland är det skönt att vara vuxen - och alldeles för stora, alldeles för dinglande örhängen kanske är min grej ändå...? Nåväl, dessa böcker har det blivit:

P.C. Jersild - En levande själ. Ni vet den där om en hjärna i en glasburk. Weird.

Elisabeth Rynell - Hohaj. Jag vet inte riktigt varför. Jag kommer nog aldrig att läsa den. Men den kostade bara en femma...

William Shakespeare - Muntra fruarna i Windsor, Som ni behagar, Förväxlingskomedin, Så tuktas en argbigga.

Karin Boye - Dikter. En pocket i fint skick, så att jag kan slänga mitt gamla sönderälskade ex. Rent teoretiskt. I praktiken lär jag inte lyckas avyttra min gamla pocket förrän den faller sönder. Men Boyes samlade kan jag aldrig få för många av. Helt plötsligt är det någon som visar sig vara i stort behov av att få boken stucken i sin hand, och då vill jag vara Redo.

Douglas Adams - Liftarens guide till galaxen. Hela serien om fem böcker i en inbunden upplaga i superbra skick, för 20 kronor. Fast kassörskan verkade tycka att det var lite väl billigt, för hen slog in den som 30 kronor och jag orkade förstås inte protestera. Feg svensk i ett nötskal.

Cilla Naumann - Vad ser du nu. Det köp jag är allra mest nöjd med! Jag har varit på väg att köpa den här boken hur många gånger som helst men aldrig kommit till skott och om jag hade dött häromdagen hade jag antagligen spökat tills någon fixat in den i kistan. Den låter helt enkelt som ett riktigt intressant läsmåste.

Och som alltid när man är på Myrorna och liknande ställen slinker det med en massa annat. Den här gången en tekopp (jag hade ju bara några för många sedan innan), en Gudrun Sjödén-tröja och en hyfsat snygg skjorta.

På läsfronten ägnar jag mig mest åt Claires leende av Eva Ström, lite halvhjärtat åt massor av annat och så mycket jag orkar åt ett recex som är bra men emotionellt lite för tungt för min söndertrötta hjärnvävnad.

Men nu är det nog dags för te och bok igen. De närmaste dagarna ska jag försöka få upp några av de där recensionerna jag skjutit upp att skriva. Allt väl så länge!

Alice in Wonderland

Jodå, Johnny Depp gjorde utmärkt ifrån sig - som vanligt. Och röda drottningen var bra. Och filmen som helhet var ganska kul - men också väldigt fånig och faktiskt inte så lite dålig också. Slutet känns helt fel, Alice är inte så bra spelad, Anne Hathaway som Vita Drottningen är en katastrof och liksom i nästan all animerad film nuförtiden (minus Shrek) fokuseras det alldeles för mycket på specialeffekterna.

Summa summarum: Helt okej underhållning, men inte så mycket mer.

Betyg: 4/10

Lite om allt

I fredags, inför helgens jobb, beslutade jag mig för att ta en dag ledig från pluggandet. Istället steg jag upp sent och åkte i maklig takt in till söder där jag gick till Hallongrottan. För de hade ju också rea, vilket jag insåg först när någon påpekade det på QX. (Den hålan kan alltså besviligen vara till någon nytta, om än väldigt sällan.) Det blev tre böcker. Tyvärr ångrade jag sammansättningen så fort jag kom hem, men nu blev det dem och jag är en riktig ångerråtta ändå så. I vilket fall, reakapen blev följande:

Drakvinter av Elvira Birgitta Holm. En bra ungdomsroman om den första trevande kärleken, men främst om den oväntade döden mitt i livet.

Döden i Venedig av Thomas Mann. Jag har varit fast besluten om att läsa denna bok ända sedan mitt Venedig-besök i höstas. 60 kronor för en begagnad bok som finns på varenda bibliotek kändes visserligen lite väl saftigt, men jag antog att chansen för läsning skulle öka om jag faktiskt ägde boken. (Hur jag nu kunde få för mig det. Det verkar vara precis tvärtom i mitt fall.)

Den röda separationsboken av Pirkko Saisio. Verkade som en väldigt originell flatbok och det kan man ju inte äga för många av. Dessutom åtföljdes boken av en väldigt varm rekommendation från Hallogrottans ägare.

Men allra mest nöjd blev jag med ett helt annat köp i samma butik. En tröja från förlaget Rosenlarv, men en flat-faktor-rik Edith-Södergran-dikt tryck på sig. Se blogginlägg om dikten. Så här ser tröjan ut:






















Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna, vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor, oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver, tunga bränningar och förflugna fåglar, vi äro de minst väntade och de djupast röda, tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.

När jag betalade fick jag syn på regnbågsörhängen också, men jag lyckades rusa ut ur butiken utan dem. 300 kronors oplanerat köp fick räcka. Istället gick jag till biblioteket vid Hornstull och lånade böcker, bland annat två titlar av Yasunari Kawabata. En diskussion om Haruki Murakami hos Holly Hock i förra veckan innehöll nämligen ett omnämnande av denne nobelprisade japan och då kom jag på att jag läste en Kawabata-bok förra året och blev nyfiken på mer.

Sagt och gjort, en kortroman av Kawabata blev läst på jobbet i helgen och recension dyker upp inom kort. När den var slut började jag på Haruki Murkamis Dance Dance Dance som dock var så enormt skruvad att den knappt känns läsvärd. Vi får se om jag helt enkelt lägger den åt sidan så länge. Just nu har jag nämligen alldeles för mycket av både rec.ex., egna böcker, kurslitteratur och låneböcker som kräver att läsas - men vare sig ork eller tid att faktiskt läsa dem - och nu har jag inte tid med bloggen längre heller, för nu ska här skrivas om barns syn på hälsa och sjukdom.

Hälsar Tekoppen

Tove Jansson - Kometen kommer

1946 gav Tove Jansson ut boken Kometjakten. Under femtiotalet kom samma bok ut i lite omskriven form med titeln Mumintrollet på kometjakt och 1968 var det dags för nästa omarbetning: Kometen kommer. Den senare läste jag häromsistens, full av förtröstan om en guldglänsande lässtund, eftersom Mumin är och förblir just Mumin och ingenting annat. Trodde jag, alltså.

Jag hade riktigt höga förväntningar och fallet blev desto större. Det här är nämligen inte alls så klokt och mitt i prick som Mumin brukar. Nej, det känns mest fånigt. Sådär som när författare skriver för barn och inte alls hittar det trovärdiga tilltalet - vilket verkligen inte är vad jag förknippar med Tove Jansson! Det enda roliga är att Snusmumriken dyker upp för första gången. Liksom Snorkfröken. Och Snorkfrökens förhållande till Mumintrollet är så otroligt förälskat fjolligt att jag inte vet om jag ska gråta, skratta eller spy.

Nej, det här var inte min Mumin-melodi.

Silke Scheuermann - Timmen mellan hund och varg

En bok vars första sida var så underbar att jag förvissades om ren och skär läsglädje. När jag sedan läste vidare tyckte jag ganska snart att språket var alldeles för överlastat med bilder. Ju längre jag läste, desto mer fångades jag dock av historien om de två systrarna. Båda är minst sagt instabila och oberäkneliga, men storasystern Ines har dessutom sjunkit djupt ner i alkoholism. I bokens början har de ingen kontakt, men lillasystern - vars namn vi aldrig får veta - går allt mer in i en omhändertagande roll, utan att för den skull kunna undvika att bli kär i systerns partner.

Det kanske låter som en intrig, men för mig är Timmen mellan hund och varg inte främst en bok med handling. Man säger ibland att prosa beskriver händelser medan poesi försöker fånga tillstånd och det senare är precis vad Silke Scheuermann gör så mästerligt. Hur det känns. Hela denna tunna bok är en enda räcka tillstånd, med fullt fokus på nuet. Bildrikedomen blir riktigt givande när jag väl har vant mig vid den. Efter avslutad läsning är jag alldeles uppspelt av läslycka, så där som man blir efter en Riktigt Bra Bok. Jag har redan lånat ut mitt biblioteksex och jag uppmanar er alla: om ni inte redan läst Timmen mellan hund och varg, gå till närmsta bibliotek eller bokhandel. Det här är guld.

Betyg: 9/10

Taking Woodstock - En film av Ang Lee

Taking Woodstock är en film om Woodstock, men med fokus inte på musiken och de kända artisterna, utan på samhället där Woodstock-festivalen ägde rum - hur det såg ut före "invasionen" och hundratusentusentals människor och hur denna tillströmning förändrade den lilla lantliga civilisationen.

Här har Elliot Tiber växt upp med sina föräldrar som är judar från Ryssland. Modern är direkt osympatisk, aldrig med ett trevlig ord att ge någon, minst av allt sin son. Fadern är uppgiven och håglös. De driver ett pensionat där ingen vill övernatta - dels för att det inte kommer så många turister till samhället, dels för att lakanen inte är rena och rummen inte uppvärmda. Pensionatet håller på att gå i konkurs, men som en sista desperat räddningsmanöver flyttar Elliot från sitt liv i New York för att försöka hjälpa föräldrarna över sommaren.

Det är Elliot som erbjuder Woodstock-arrangörerna en plats för festivalen, efter att de fått nobben på annat håll. Vem vill ha alla dessa höga hippies i sin idyll? Kommer de inte att våldta korna? Många är rädda, andra ser en chans att tjäna storkovan. Elliots liv blir inte direkt enklare. Hela spektaklet är dessutom mycket större än någon kunde ha föreställt sig och alla dras in, förvandlas, förnyas.

Taking Woodstock är en underhållande komedi som lyckas vara riktigt rolig och bjuder på många vrålskratt. Jag brukar verkligen inte gilla komedier, men den här sitter. Slutet är lite misslyckat med sin plötsliga sentimentalitet som inte klär skådespelarna särskilt väl, men innan dess levererar de fina prestationer, särskilt den truamatiserade Vietnam-veteranen Billy och den transaktivistiska säkerhetsvakten Vilma. För den som vill koppla av och roas är Taking Woodstock det rätta!

Det här är ju Ang Lee och visst finns det en viss HBTQ-koppling i filmen - men. Det finns ett men. I en scen kysser Elliot en man, i en annan scen vaknar han i samma säng som denne man. I övrigt finns mannen inte alls med i handlingen. Var tog hela den här kärlekshistorien egentligen vägen? Ingen seriös regissör slänger väl bara in någon i en säng och klipper snabbt till nästa scen? Vad har plockats bort ur filmen och hur kunde det plockas bort så oproffsigt? Jag förstår inte!

Betyg: 6/10

Universitetskurser om viktiga författare

Den femtonde mars börjar ansökningarna till höstens kurser och själv har jag tänkt ansöka till någon distanskurs på kvartsfart. Jag försöker nämligen samla på mig småkurser till en framtida kandidatexamen i litteraturvetenskap. Nu om en månad ska jag börja läsa "Hälsa och normalitet", en kurs i medicinsk antropologi, på Gotlands högskola. Till sommaren har jag sökt flera kurser, men främst "Medicin och makt i historisk belysning" på Uppsalas idéhistoriska fakultet.

Till hösten känner jag mig mest intresserad av "Genus, litteratur och medier" (Luleå tekniska universitet) och "Makt och motstånd - en introduktion till Michael Foucault" (Malmö högskola). Det jag ville dela med mig av var dock två intressanta kurser om viktiga författare:

Jane Austens värld på Högskolan Halmstad.

"Kursen syftar till att ge en introduktion till Jane Austens författarskap. Kursen behandlar samtliga romaner utifrån ett socialhistoriskt och genusperspektiv. Den ger även en överblick över Austens litterära samtid. Kursen ges på distans."

Kvinnan, freden och miljön - Elin Wägners författarskap på Linnéuniversitetet.

"Engagemanget för kvinnans rättigheter, freden och miljön präglade allt Elin Wägners skrev och hon framstår som en av 1900-talets viktigaste feministiska teoretiker och kvinnliga romanförfattare i Sverige. Kursen syftar till att ge en grundläggande orientering om detta omfattande författarskap. I kursen ingår några av de mest centrala romanerna men också andra texter där Elin Wägner framträder som samhälls-debattör, historiker och biografiförfattare."

Själv söker jag nog inte till någon av dessa kurser - möjligtvis den om Wägner, som jag dock redan hoppat av en gång, vilket känns som ett dåligt omen - men någon annan därute kanske har lust att gå dem? Tänk bara att ha högskolepoäng i Jane Austen-kunskap! ;)

Onsdagsmorgon, förgylld

Släpade mig upp vid 10.01 efter 13 timmars sömn, ändå inte alls utvilad. Satte på vattenkokaren och gjorde en stor kopp starkt snabbkaffe. Konstaterade att det behövde diskas, dammsugas, tömmas kattlådor och rent allmänt snyggas upp här hemma, helst innan skolan i eftermiddag. Sköt allt detta på framtiden och startade datorn. I inkorgen låg ett mejl från min vän Fredrik, betitlat "Våra dikter". Konstigt, tänkte jag - visserligen är Fredrik väg till en begravning och jag har försökt hjälpa till med att hitta en dikt som kunde läsas upp under akten, men ändå. Det här lät som något annat. Vilket det också var.

Vi skickade nämligen in varsin dikt till UNF:s poesitävling härförleden och även om ingen av oss hade vunnit så hade vi båda blivit publicerade i tidningen Motdrag. En förvirrad stund försökte jag hitta denna tidning som kom någon gång i förra veckan - jag är medlem i UNF mest för att det ger mig förtur i en bostadsförmedling och tidningen brukar åka i pappersinsamlingen ganska snart. Det hade den turligt nog inte gjort den här gången, bara hamnat i en hög under EXPO, Vårdfacket, Situation Stockholm och diverse annat. Där var den, sidan med dikterna - och snyggt layoutat dessutom!

Onsdagsmorgonen blev förgylld, trots att lika mycket behövde fixas och hunden som hade lyckats svälja någonting olämpligt var i full färd med att försöka kräkas. Jag fått dikter tryckta i tidningar och antologier förut, men jag är inte blaserad för det - och här är den, dikten, som jag inte skulle ha valt själv men som Fredrik bestämt hävdade att jag skulle skicka in - och det verkar ju ha varit ett vettigt råd.























jag vill krypa ihop
i din kupade hand
och blunda en stund
mot din ljumma hud

den enda musik
jag behöver
är dina andetags takt

den enda beröring
jag kräver
är att du finns där intill

att somna en stund
i din kupade hand
är det enda
i världen jag vill

Dagens citat

En värld är varje människa, befolkad
av blinda varelser i dunkelt uppror

Gunnar Ekelöf

Nguyên Huy Thiêp - Skogens salt

Den vietnamesiske författaren Nguyên Huy Thiêp föddes 1950 och räknas som en av Vietnams stora författare. Efter att ha läst Skogens salt förstår jag varför! Skogens salt är en novellsamling publicerad av Bokförlaget Tranan 2001 och i nytt tryck 2007. Här ingår tio noveller av olika längd, vissa strax mindre än 20 sidor, andra 40 eller mer. Som helhet går boken fort att läsa, men det betyder inte att den är så lättuggad som den i förstone kan verka. Mitt i allt detta klara, lätt framflytande språk ryms nämligen en stor sorgsenhet över livets villkor.

Jag tycker mycket om novellsamlingar, men brukar hålla mig till unga kvinnliga nordiska novellister (med israelen Etgar Keret som det enda undantaget). Skogens salt är såklart annorlunda i jämförelse och det känns skönt att vidga vyerna en aning. Det är omöjligt att inte vara tacksam för Bokförlaget Tranan - att det finns och uppmärksammar just de internationella författarskap som så lätt skulle kunna glömmas bort i den stora fixeringen vid allt amerikanskt och anglosaxiskt.

Jag rekommenderar Skogens salt till alla som vill läsa välskrivna noveller och står ut med en tagg i hjärtat. Den som är medlem på Parslibris - eller vill bli det - kan dessutom klicka hem mitt ex där.

Betyg: 8/10

Det är en sådan där dag

En sådan där dag då jag inte kan få nog av denna låt:



Om det är du som är här
Säg att dina brustna vingar bär
Om det är du som är här
Lär mig flyga i din sfär
Ta ditt smärtstillande medel
Som tar bort min falska heder
Lägg dig här igen

Om du kommer som du är
Vill jag va ditt måste och begär
Om du kommer som du är
Lär mig andas i din tankevärld
Va en nyhet bland det gamla
När man tröttnat på allt det andra
Lägg dig här igen

Kom, kom, kom, kom
Jag vill alltid gå med dig
Jag vill alltid, alltid gå med dig

Tänd en eld, smält min is
Jag vet att allting har sitt pris
Och allt jag har är kropp och själ
Jag känner ingen här väl
Så ta din smärtstillande nyckel
Säg att allting blev för mycket
Lägg dig här igen

Kom, kom, kom, kom
Jag vill alltid gå med dig
Jag vill alltid, alltid gå med dig

Om det är du är jag din
Jag vill va naken i din vind
Om det är du är jag din
Kom och vila vid mitt skinn
Tvåla in mig i extaser
Skjut mig med din kärlekslaser
Lägg dig här igen

Kom, kom, kom, kom
Jag vill alltid gå med dig
Jag vill alltid, alltid gå med dig

Novellsamlingstips

Jag har många inlägg i rockärmen, men i väntan på orken att skriva dem kommer här ett kort tips:

Babian av Naja Marie Aidt finns nu som pocket.

En av de allra bästa novellsamlingar jag läste förra året!

Rekommenderas!

Recension finns här