VW för hela slanten

Jag är ju kattvakt fyra nätter den här veckan och fick en ganska stor slant för detta. Vad gjorde jag med de sedlarna då? Jo, realiserade dem i bokform förstås. Och det fick bli Virginia Woolf för hela slanten, så har jag ingen ursäkt för att inte ta itu med hennes fortsatta författarskap.
















Ursäkta för den blixtlängtande bilden, men här är de alltså. The Voyage Out, Three Guineas/A Room of One's Own, Carlyle's House (tidiga skisser), The Years, Between the Acts (hennes allra sista) och på svenska: Ögonblick av frihet, urval ur dagböckerna.

The Voyage Out var i ett väldigt tråkigt pocketformat som känns billigast möjliga och knappast håller för en läsning, dessutom är den svår att öppna. Inte kul. Carlyle's House var inte så intressant i handen som på nätet. Three Guineas/A Room of One's Own vet jag inte ens om jag kommer att läsa, helt krasst. Övriga känns dock som riktiga mumsbitar och nu finns de här i väntan på att jag ska ha tid, ork och lust.

Till dess läser jag kurslitteratur: postkolonial analys av den koloniserade kroppen, fakta om regleringen av prostitution i 1800-talets Sverige, obduktionernas historia... med mera. Sedan så kopplar jag av med Iliaden, som ju strikt taget är kurslitteratur men inte alls känns så. Än så länge. Akillevs har just fått sin gudomliga mamma att få Zeus att missgynna grekerna som hämnd för Agamemnons skymf och jag har återinsett varför jag diggar Homeros (och Ingvar Björkessons översättningsanda).

Sommaren blir nog riktigt fin med sådan här läsning på lut!

Statusuppdatering

Sitter och väntar på att dra iväg på jobb. Inte mitt vanliga som personlig assistent, utan ett "ovanligt" inom hemtjänsten. Ovanligt för mig alltså. Ska skolas in idag och sedan blir det nog en del hemtjänstande under sommaren.

I gårkväll kom jag hem från semestern i Skåne, med lite kallt havsbad i blodet, tångdoft i näsan och en lycklig hund som badat oräkneliga gånger i hav och bäckar och trivts något enormt med livet. Jag köpte också en regnjacka som var så underbart vacker att jag går och längtar efter regn. Däremot blev nästan ingen av böckerna jag packade ner ens öppnad, jag hann inte ens igenom kurslitteraturen. Under resten av veckan hoppas jag dock ha tid för att läsa, mellan plugg och kattvaktande. Ska ta hand om en väldigt fin kisse medan dess matte är bortrest.

Någon dag här framöver kommer i alla fall ett väldigt syndigt bokpaket för alla kattvaktspengarna. Men åh så jag ser fram emot det! Valde gratis frakt men tänkte inte på att med midsommar och allt blev det lång tid. Fram kommer det väl i vilket fall som helst och jag får allt ta och tåla mig tills dess. Vänta på att bli riktigt varm i bokmalshjärtat.

/Tekoppen

Bort och iväg

Nu är bokpackningen färdig inför en kort resa! Lite kurslitteratur, lite annat, lite från sommarläslistan. En punkt på den lyckades jag "pricka av" igår, men mer om det när jag kommit hemom igen.

Nu ska jag åka, andas ut och slappna av lite. På måndag är det jobb som gäller och så har jag ju mina kära sommarkurser. Två blev det. "Makt och medicin i idéhistoriskt perspektiv" samt "Mytologins värld - En religionshistorisk introduktion". Intressanta båda två, men lite stress och press med att hålla uppe takten och få i sig all kurslitteratur. Men Iliaden och Enuma Elish är på litteraturlistan i alla fall. Värre kan man ha det! Iliaden har jag velat läsa länge så det känns som på tiden :)

Men nu ska jag sluta bladdra och istället önska er en skön midsommar medan jag är på annat håll och håller mig bloggtyst. Frid! /Tekoppen

Aidan Chambers - Dansa på min grav

Dansa på min grav utspelar sig i England, i en tid som inte är närmre specificerad, men boken gavs ut 1982. Hela boken är huvudpersonen Hals försvarstal sedan han åtalas för att ha dansat på sin döde ”väns” grav. Vännen, Barry, var Hals älskare och han dog i en motorcykelolycka efter ett gräl mellan dem.Berättelsen är formad som om Hal skrev till sin socialarbetare och det handlar om att förklara för läsaren varför Hal gjorde något så märkligt. (Dock förstår läsaren ganska snabbt.)

Dansa på min grav är inte den klassiska komma ut-romanen. I själva verket handlar det inte alls om homosexualitet, utan om ett förhållande som råkar vara samkönat. Hal kallar sig aldrig bög eller homosexuell, han verkar inte ha ångest över sin läggning eller se det som något konstigt. Hela förhållningssättet till "det avvikande" är avslappnat och fritt från ångest, trots att omvärlden inte alls framstår som självfallet förstående. Vare sig heterosexualitet eller homosexualitet beskrivs heller som helt absolut, kanske för att författaren inte verkar ha något som helst intresse av att reda ut vilken läggning personerna i boken har. Ingen av killarna "kommer ut", men de är inte heller särskilt hemlighetsfulla.

Det jag minns mest av Dansa på min grav (det är några år sedan jag läste den) är dess språk och sättet den är skriven på. Så kreativt, originellt, fantasifullt! En ren fröjd. Av det fyrtiotal HBT-böcker jag läst genom åren utmärker sig Dansa på min grav som något utöver det vanliga.

Al Andaluz Project

Al Andaluz Project är ett samarbetsprojekt mellan olika band som på olika språk sjunger sånger med rötter i de tre kulturer som Spanien rymde under 1400-talet: islam, kristendom och sefardisk judendom.

Al Andaluz Project finns på Youtube, på Spotify och på CD. Lyssna! Den här låten är min favorit:

Virginia Woolf - Vågorna

Jag har försökt läsa Vågorna förut, både på svenska och engelska, men aldrig kommit så långt. Den här gången sade det klick direkt. Undrar varför? Vet inte, faktiskt inte alls. Vet heller inte varför jag bara läste en enda VW-bok förra året, varför jag beundrar VW:s skrivande och ändå inte har läst så många. Det kan bero på att jag så förtvivlat gärna vill läsa på engelska, slippa gå miste om rikedomen, samtidigt som jag inte riktigt mäktar förstå bland alla nyansrika synonymer.

Vågorna är lik VW:s övriga böcker på många sätt. Flödet av tankar, känslor: "Medvetandeström" (stream of consiousness). Det modernistiska. Samtidigt är Vågorna extrem. En kör av sex röster: Jinny, Rhoda, Susan, Neville, Bernardh, Louis. Sex olika personer. Eller? Jag blir inte riktigt klok på det, trots (eller kanske på grund av) Jenny Tunedals utmärkta förord. Bernardh är berättarrösten, samtidigt lämnas mycket utrymme åt de övriga för att förklara sig själva och varandra. Det är självklart mycket fantasifullt och mera fyllt med långsökta liknelser och evighetsutbroderade stämningsbilder än något egentligt berättande. Det hela utspelar sig under en dag, eller det vill säga: karaktärernas liv, från tidig barndom till ålderdom, ramas in av en liknelsesprängfylld naturbeskrivning som går från gryning till natt.

Jag fattar tyckte för karaktärerna, jag får en känsla för dem var och en, de har en alldeles egen, särpräglad röst men flyter också samman i sitt korus. Jag fattar tyckte för Vågorna, läser den med andakt, med ett hjärta som trippar på lina med andan i halsen, men det är också en svår bok. Svårläst genom att vara för lättläst. Lätt att "läsa", svår att verkligen LÄSA. Ofta måste jag ta om styckena, ibland flera sidor, för att det skrivna inte har fastnat ordentligt. Det är en text som kräver koncentration och tillräckligt få störningsmoment. En text som kräver mycket men också ger ofantligt tillbaka. Jag rekommenderar den högaktningsfullt, helhjärtat och beslutar mig för att det får vara nog med mitt långsamma läsande av Virginia Woolf. Jag vill läsa mer! fler! resten! nu! genast! Tills dess kan jag bläddra i Vågorna och se alla stycken jag har strukit under och tids nog kommer att citera här.

Betyg: 8/10

Tove Leffler - Den kärleken

Som sagt: Anne Charlotte Leffler. En sen 1800-talsförfattare som med noveller, romaner och pjäser gjorde avtryck i litteraturhistorien, avtryck som dock inte är självklara att uppmärksamma idag. Därför är det väl att Tove Leffler, en nutida släkting, har skrivit sin debutroman om just Anne Charlotte Leffler. Hennes liv, hennes skrivande, men främst - som titeln skvallrar om - hennes kärlek.

Anne Charlotte Leffler lämnade nämligen sitt arrangerade svenska äktenskap för att istället, efter en lång kamp mot katolska konventioner, gifta sig med en tio år yngre italiensk hertig. Gissa om det skvallrades! Gissa om det fördömdes. Fyra månader efter att ha fött sitt första och enda barn dog Anne Charlotte Leffler i blindtarmsinflammation. Efter sig lämnade hon ett stort antal litterära verk.

Tove Leffler har skrivit om sin släkting med värme, liv och känsla. Språket är speciellt och lite lagom experimentellt, inte svårt att läsa - även om korrekturläsaren kunde ha gjort ett bättre jobb och undvikit en del svårtuggade meningar som helt enkelt inte fungerar grammatiskt. Min läsning flyter fram, jag är engagerad, jag vill vidare. De 270 sidorna är snabbslukade, men vad lämnar de efter sig? En djupare inblick i såväl Anne Charlotte Lefflers liv som 1800-talet över huvud taget - Tove Leffler hoppar in med jämna mellanrum för att jämföra. Vad som förändrats, vad som kvartstår.

Det är som sagt svårt att inte jämföra med Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) och likheterna är stora. Riktigt lika bra blir inte Den kärleken, men jag är ändå förvånad över att jag har sett så få bloggare nämna och läsa Tove Lefflers debut. Kom igen! Det här vill ni faktiskt inte missa!

Fast jag är faktiskt osäker (och nyfiken) på hur väl boken tål ögonen hos någon som inte har läst några av Lefflers egna verk eller läst om litteratur- och samhällsklimat i Sverige när det begav sig. Tove Leffler verkar nämligen vara påläst, utifrån mina rudimentära kunskaper om perioden och personerna, och försitter sällan en chans att inflika någon boktitel eller något namn. Ofta följer en förklaring, men långt ifrån alltid. Säkert tål boken även en läsning utan förkunskaper, men alla roliga referenser är det ju synd att missa.

Betyg: 8/10

Tack Atlas förlag för recensionsexemplar!

De ligger där på skrivbordet, framför mig

De ligger där på skrivbordet, framför mig. 100 A4 vardera, i färggranna mappar, med kuverten redo i en hög för sig. Mina manus. Mitt bokbarn (ordet är lånat från Den kärleken) som jag har suttit med ett bra tag nu och äntligen kände att nä, det är dags. Dags att sluta fnula, dags att putsa klart och skriva ut. Det var färdigtuggat. Nu ska det bara tuggas genom förlagens papperskvarnar, tuggas sönder, refuseras (spottas ut) och makuleras. Om några månader kommer de trevliga små breven att börja trilla in. Tack! Men nej tack. Just nu bryr jag mig inte så mycket om det, är bara uppfylld av ambivalensen Vad tusan har jag skrivit? och Åh! Min bok! Dumt att börja sörja redan nu. Och någonstans gror ändå ett försiktigt hopp, om att kanske. Kanske. Den här gången.

Vi får väl se.

Litterära likmaskar

Apropå litteraturvetenskap - så här säger Neville i Vågorna av Virginia Woolf:

"Det vore bättre att uppföda hästar och bo i en av de där röda villorna än att löpa ut och in i Sofokles och Euripides hjärnor som en likmask".

Sid. 79 i pocketutgåvan från Bonniers, 2009.

Och på originalspråk:

"It would be better to breed horses and live in one of those red villas than to run in and out of the skulls of Sophocles and Euripides like a maggot".

Sid. 48, Granada Publishing, 1977.

Jag gillar den sortens bildspråk. Även om jag inte direkt håller med.

En b-r-a dag

Igår hade jag en rakt igenom bra dag. Jag sov länge, åkte sedan in till stan, lämnade tillbaka några böcker på biblioteket, åt lunch i Söderhallarna, mötte en vän och gick till Johan & Nyström för varsin dubbel espresso samt kaffekoppning. Vi testade tre malningar av samma bönsort: en från dagen innan, en från samma morgon och en pinfärsk. Skillnaden var enorm! Och det är kul att umgås med nördar, vare sig de har grävt ner sig i kaffe eller fjärilar.

För att blidka tegudarna efter denna kaffeorgie begav vi oss till Odenplan och In the Mood for Tea, där jag åtgärdade luckor i förråden varpå vi samtalade med ägarna och fick provsmaka ett par teer. Så var det dags att åka hem, men jag tog vägen förbi biblioteket och lånade ryggan full med böcker.

Till saken hör att på In the Mood for Tea blev jag igenkänd sedan tidigare besök och tillfrågad om hur det gick med pluggandet. Så jag andades in, andades ut och sade som det var: att jag just ska lägga sjuksköterskestudierna på hyllan och återvända till litteraturvetenskapen. Jag har helt enkelt tvingats konstatera att jag var fel person på fel plats. Nu på biblioteket log jag lite när jag märkte hur jag såg på böckerna med helt annan blick när jag såg mig som blivande littvetare. Andra böcker än tidigare var intressanta. Det är så uppenbart hur vi skapar oss själva.

Så vad lånade jag? Birgitta Trotzigs prosapoesi. Lite annan poesi. Rolandssången. Wislawa Szymborska, för gud vet vilken gång i ordningen, men läsa har jag hittills aldrig lyckats med. Gun-Britt Sundströms senaste, Bitar av mig själv. Sedan satt jag på bussen hem och läste Tove Lefflers bok Den kärleken, om anmodern Anne Charlotte Leffler. Det är omöjligt att inte jämföra med Jag skulle vara din hund... Kvinnlig intellektuell från samma tidsperiod, fokus på kärleken, speciellt språk. Och bra! Hittills åtminstone, det vill säga efter lite mer än en tredjedel av boken.

Så kom jag hem och började plugga, för jag som hade tänkt hoppa av mina båda sommarkurser för att slippa stresskänslor i bröstet blev peppad av en lärare och bestämde mig för att försöka gå klart åtminstone den ena. 7,5 hp är inget att förakta, inte om man vill ta en kandidat så snart som möjligt och gärna fortsätta plugga efter det. Engelska också. Engelska vill jag läsa. En termin. Eller två. Inshallah.

Anne-Charlotte Leffler - Sanna kvinnor

Anne-Charlotte Leffler var en av tendensdiktarna under 1880-talet. De skrev pjäser, noveller och romaner om aktuella samhällsproblem, främst det som rörde kvinnans frigörelse. Under 1890-talet kom denna litteratur att falla i onåd efter att tidigare ha varit ytterst i ropet: det var Leffler, Stéenhoff och Agrell som sattes upp på Dramaten, inte Strindberg! Idag har Leffler och hennes likar länge varit bortglömda, men på sistone har de fått en renässans. Rosenlarv har gett ut många gamla böcker och pjäser har satts upp igen på teatrarna. Bra så! Sanna kvinnor har mig veterligen inte återutgivits ännu, men det kommer förhoppningsvis eftersom återuppsättning på scen redan har ägt rum på Fria Teatern.


Sanna kvinnor handlar om en familj som en gång i tiden hade gott om pengar, men där fadern undan för undan har spelat bort så gott som allt. Nu finns det bara kvar några obligationer, som modern fått testamenterade till sig med uttryckligt förbehåll att de inte ska användas till spelskulder. Nyligen har det också kommit en lagändring i Sverige som innebär att kvinnan får ha egendom som mannen inte har förfoganderätt över, men den omvälvningen är ännu inte förankrad i människorna. Dottern Berta, däremot, ser det som sin sista och enda chans att rädda undan en smula pengar så att familjen inte går under av skulder. Dottern förmår modern att skriva över pengarna på henne, men frågan är om det räcker i en värld där modern fortfarande inte tror sig ha rätt att göra det - och där kärleken ska förlåta alla felsteg.

Sanna kvinnor kan synas inaktuell, men den är full av aktuella frågor ifall man bara skrapar lite på ytan. Dessutom är denna pjäs en ordentlig genomgång av termen "sann kvinna". Vem är den sanna kvinnan? Modern, som försakar sig? Berta, som uppoffrar sig för modern men annars är bitsk och härdad? Systern, som just har upptäckt att hennes man är otrogen och inte vet om hon ska förlåta eller inte? Hur är en sann kvinna? Finns det en "sann" kvinna eller är det bara en konstruktion som används av människor med olika syften bakom orden?

Jag kan absolut rekommendera Sanna kvinnor, som finns upplagd här på Dramawebben. Bara att ladda ner och läsa! Men låt bli att ögna i handlingsreferatet på Dramawebben, om du inte vill veta slutet...

Okynnesköp

Nu slår det mig att jag inte har bloggat om mitt senaste bokköp, som ägde rum sådär lite vid sidan av, på ren pin sji (hur * stavar man till pin sji??!!). Jag kunde helt enkelt inte låta bli, fastän det gått alltför kort tid från senaste hemklickningen av böcker. Internet vara farligt, ja.

Det blev i alla fall sex pocketar:



Syns på bild gör inte Levande och döda/I kejsarens tid/Berättelser av Birgitta Trotzig, som visade sig vara en väldigt gulnad och bleknad sak från 1993 (!), kvar i lager även hos Adlibris. Och bokstäverna lär ju inte ha bleknat - vilket är det viktigaste.

Jag kastade mig i alla fall över Vågorna och njuter för fullt. Stalins kossor lär få vänta ett tag. De flesta lär få vänta ett tag. Fast man vet aldrig. Plötsligt är läslusten där :)

Tankar om ordens insida

I Vågorna av Virginia Woolf står det på sidan 55 i senaste pocketutgåvan står så här:

"Han tar emot min dyrkan; han tar emot min skälvande, säkert eländiga gåva, fast den är blandad med förakt för hans intellekt. För han kan inte läsa. Men när jag ligger i det höga gräset och läser Shakespeare eller Catullus, förstår han mer än Louis. Inte orden - men vad är orden? Vet jag inte redan hur man skall rimma, hur man skall imitera Pope, Dryden, ja till och med Shakespeare? Men jag kan inte stå i solen hela dagen med blicken fäst på bollen; jag kan inte känna bollens flykt genom min kropp och tänka enbart på bollen. Jag kommer att livet igenom vara en av dem som klänger sig fast vid ordens utsida."

De orden angick mig. Att det är lätt att fastna vid bokstäverna och tro att det som har med bokstäver att göra är intellektuellt. Fastän orden kanske egentligen inte är bokstäver. Bokstäverna kanske bara är ordens utsida. Insidan kanske äger rum någon helt annan stans.

Jag tänker på det ibland, att de kunskaper om att byta blöja utan att smuta ner sängkläder, hjälpa någon på med strumpor, sortera post eller skura golv som är till stor nytta på mina jobb, är så otroligt väsenskild från det ordvrängeri som jag annars försöker briljera i. Det krockar. Jag är lockad av båda. Men jag tror att jag håller på att fatta ett beslut i frågan.

Vi får se.

Johannes Anyuru - Städerna inuti Hall

En ung tjej spelar på ett tefatsformat
ihåligt metallkärl, hukad
vid en vägg

Polisbilen stannar, roterar
och vecklas
ut till en korridor
av skimrande
speglar

Den globala våldssituationen
är den tomma kärnan
i existensen

(sid. 191)


Jag vet inte riktigt varför jag älskade Anyurus första diktsamling, Det är bara gudarna som är nya. Kanske för att den var så bra och för mig, då en så ny form av poesi? Jag läste dikterna många, många gånger och strök ivrigt under.

Nu är det länge sedan och istället sitter jag här och har nyss läst Anyurus tredje bok. Den är inte alls som Det är bara gudarna som är nya. Men det härliga är att den inte heller har några ambitioner åt det hållet. Det här är något helt annat! Mer experimentellt och med många gemensamma teman (antik mytologi, döden, polisen, tillståndet i världen, tillvarons innersta), men mera originellt på sätt och vis i sitt 358 sidor långa ordflöde. Det är ett monument. Inte årets läsglädje, men en uppföljare som stärker min syn på Johannes Anyuru som ett av den moderna svenska poesins mest läsvärda namn.

Jag borde ha läst Städerna inuti Hall direkt när den kom ut, men nu får jag vänta på nästa diktsamling istället. Och det gör jag gärna!

Betyg: 8/10

Judith Hermann - Sommarhus, senare

Judith Hermanns bok Sommarhus, senare lanseras som en storsäljare och det är ju lite udda för en novellsamling. En helt vanlig novellsamling. Med en egen röst, absolut, men ett likgiltigt tonfall som tyvärr får mig att vara ganska likgiltig. Det är kort sagt ingen wow-upplevelse. Förutom i novellen "Sonja". Den tar tag och skakar om. Annars är det fin läsning, men ingenting att tala sig varm för. Bara en stilla rekommendation om man gillar novellsamlingar. Då kan den här duga lika väl som många andra. Bättre än vissa, men inte i närheten av de omskakande upplevelserna. Tyvärr.

Betyg: 6/10

Café Hängmattan

Jag och en kursare var ute på det gamla vanliga leta-efter-veganvänligt-ställe-projektet och råkade gå förbi en nytt café på Söder: Hängmattan. Det var ganska flummigt (inte bara för att servitören gav ett klart pårökt intryck, utan hela konceptet) och priserna var inte av denna världen (70 spänn för en macka, 50 spänn för en milkshake), men de hade ett rikt utbud av veganmat och min macka med avokado och röra på gröna oliver och mandel var god, även om den tog ett bra tag på sig att bli klar. Salladen till mackan var kreativ och mumsig - att jag inte råkade tåla dressingen rådde ju inte köket för eftersom de var ovetande om saken.

I utbudet av te fanns Lapsang och inte vilket skit som helst utan godare än de flesta lapsanger jag druckit på stan, så det betalade jag gärna 25 spänn för, särskilt som koppen var monstruöst stor och välfylld.

Trevligt nog fanns det en hylla med begagnade böcker - 20 spänn styck - och jag hittade en jag ville läsa bland mindre roliga titlar. Dock ansåg jag att de 95 kronor jag redan betalat för macka och te var nog och gick därifrån utan bok.

Och förresten, istället för att som vi gå och leta länge efter stället, sikta bara på den brasilianska flaggan. Där är det.

Bokenkät

Vilka är de fem författarna ni har flest böcker av i era bokhyllor?
Peter Sandelin (6), Tove Ditlevsen (6), Cynthia Voigt (10), Agnes von Krusenstjerna (7), Shakespeare (7). Och så en massa biblar, men dem orkar jag inte räkna.

Köper eller lånar ni mest?
Lånar mycket, men för tillfället köper jag nog ännu mer. Har nämligen försökt låna mindre, det blev ohållbart ett tag med alltför ofta 50 låneböcker hemma.

Sparar ni alla böcker ni köper?
Nej snälla nån! Jag slänger, skänker bort och säljer så mycket jag kan av de böcker som jag inte känner på mig att jag verkligen vill behålla. Bara de riktigt oumbärliga böckerna ska stå i hyllan. Punkt.

Inbundet eller pocket helst?
Helst inbundet. Pocket är för skört! Å andra sidan köper jag bara inbundet på reor, så vanligtvis är det pocket som gäller.

Vilken bok har du läst flest gånger i ditt liv? (om du nu läser om böcker)
Tidigare i livet läste jag ofta om böcker, men vilken jag läst flest har jag svårt att svara på. Det skulle kunna vara alltifrån "Hur bör vi leva?" av Peter Singer till "Silverdolken" av Katharine Kerr, "A Solitary Blue" av Cynthia Voigt eller någon annan av mina ungdoms kärlekar. Eller så är det någon diktsamling av mina favoritpoeter. Poesi håller bra för omläsning, nämligen.

The One You Love

Var det någon mer än jag som var på Rufus konsert i Filadelfiakyrkan häromsistens? Själv blev jag ganska besviken, men jag kanske bara inte var på humör. Cigarettes and Chocolate Milk blev spelad i alla fall, så egentligen har jag ingenting att klaga på... Och mellansnacket var underbart. Go Rufus!

Catharina Bergsten - Besinningens sår

Catharina Bergsten kallar själv sin debutbok för en kortroman, men själv skulle jag absolut karakterisera den som långnovell, eller helt enkelt novell. Inget fel i det, även noveller ska väl kunna ges ut på egen hand, men just i det här fallet tror jag att Besinningens sår hade vunnit på att vara omsluten av andra noveller. Den har inte det där "det" som gör att den skulle kunna överleva helt på egen hand. Den är fin, den är tänkvärd, den är välskriven på ett grundläggande sätt, men det rör sig inte om något litterärt storverk. Stundtals bränner det till rejält, men i slutänden blir historien lite för tillrättalagd. Dock vill jag hylla det faktum att gamla stereotypa könsrollsbaserade frågor om ansvar och skuld skakas runt, vänds upp och ner på. Bra så!

Besinningens sår handlar alltså om tre syskon som återser sin far efter 30 år utan kontakt. De är fulla av frågor och känslor, de försöker mötas men kan inte komma ifrån känslan av att nu när fadern snart ska dö är det redan alldeles för sent. Jag ska inte avslöja för mycket, men saker händer som får syskonen att ompröva sin bild av fadern och sina egna livshistorier.

Som sagt, nästa gång hoppas jag att Catharina Bergsten vågar ta steget ut och ge oss en novellsamling. Gärna med lite mer av de bett hon redan visat sig kapabel till.

Betyg: 6/10

Tack till Scriptum förlag för recex!

Bra recension av Boktoka

Yukio Mishima - Den gyllene paviljongens tempel

Jag har alltid tilltalats av berättelser om tilltagande galenskap. Väl utförda kan de vara så suggestiva och spännande på ett bladvändaraktigt kallakårar-sätt som samtidigt har så lite att göra med deckare och skräck. Därför blev jag mycket tilltalad av historien bakom Den gyllene paviljongens tempel. Boken baseras på en mordbrand i Kyoto 1950, då ett femhundraårigt zen-tempel brändes ner av en novis.

Yukio Mishimia - som själv begick rituellt självmord efter att ha försökt genomföra en statskupp - beskriver novisens barndom, uppväxt och allt som i denna fiktiva berättelse leder fram till att tändstickan dras mot plånet. Dock är det egentligen ingen berättelse om hur ett vansinne förvärras. Novisen som beskrivs bär snarare dådet i sig redan från början, eller så sker förändringarna så långsamt att de blir nästan omärkliga. Dådet beror inte så mycket på sinnesförvirring som på personlighetsstörning. Vilket inte gör det mindre skrämmande att föreställa sig.

Det här är en bok jag har suttit med länge nu och det är ingen sträckläsarupplevelse. Bara en liten bit orkar jag, sedan måste jag lägga mörkret åt sidan och andas frisk luft ett bra tag. Samtidigt är språket sådant att det inte direkt inbjuder till att plöjas. Det är ett språk som bjuder motstånd, som spjärnar emot och samtidigt klänger fast. Karaktärerna beskrivs mycket målande och blir just därför svåra att förstå eller tycka om. De händelser som äger rum mellan bokens pärmar - inte just mordbranden utan mycket annat - är symbolladdade och ofta lite obehagliga i all sin nakna, fula enkelhet. Det påminner en hel del om Yasunari Kawabata samtidigt som jag ofta tänker på Den gyllene paviljongens tempel i termer av en japansk Brott och straff.

Är detta en bra bok? Jo, onekligen. Bra och snäppet mer än så, även om det är något med dess inställning till mig som gör att jag inte förmår vara översvallande. Det här är ingen bok jag älskar. Det är en aktningsvärd roman som jag hyser beundran inför, men samtidigt är lite rädd för. När jag tänker på Den gyllene paviljongens tempel ser jag framför mig ett uttryckslöst ansikte med borstiga ögonbryn och hopknipt mun. Kalla ögon. Lite så. Jag tror att det här är en typisk sådan bok som bara blir bättre och bättre ju mer den smälts. Just nu är den lite för nära inpå för att synas i all sin storhet. Om ni ska läsa? Jag tänker inte säga vare sig bu eller bä om den saken, men förhoppningsvis har min recension givit nog med material för att ni själva ska kunna bilda en slutsats.

Betyg: 8/10

Tack till Lind & Co för detta recex ur deras spännande serie med nittionhundratalsklassiker!

Läslista inför sommaren

• Något av Torgny Lindgren
• Något av Herta Müller
• ”Strangers” av Graham Robb
• ”Nick och Norahs oändliga låtlista”
• ”Who’s Afraid of Virginia Woolf?”
• Ulla Isaksson – ”De två saliga”
• Cilla Neuman – ”Vad ser du nu?”
• Anders Johnsson – ”Nonfiction”
• Kerstin Ekman – ”Mordets praktik”
• Lina Wolff – ”Många människor dör som du”
• Homeros – ”Illiaden”
• Virginia Woolf – “The Waves”
• Christine Falkenland – “Trasdockan”
• Lotta Lundberg - “Låta sig hända”
• Cora Sandel – ”Alberte och friheten”

Ungefär de böckerna skulle jag vilja vara klar med när sommaren är över. Vi får se hur det går med den saken! Allt jag vet om sommaren är att jag ska jobba, som personlig assistent och förhoppningsvis även inom hemtjänsten, samt att jag ska vara volontär på Pride och åka ner till min mormor i Skåne. Dessutom ska jag försöka hinna läsa två 7,5-poängs sommarkurser. "Introduktion till filosofin" och "Makt och medicin i historisk belysning". Det ser jag fram emot.

Hur planerar ni er sommar och blir läsningen helt fri eller finns det önskelistor skrivna...?

Presumptiv prenumerant söker bokbloggar

Jag har märkt att det börjar bli lite tunnsått i min RSS-skörd och eftersom jag vet att jag missar massor med bra bokbloggar vill jag gärna veta: vilka?! Det är fritt fram för förslag, så nominera dig själv eller någon annan, men låt mig inte gå miste om guldkornen!

Läsglädje en ledig lördag

Imorse vaknade jag helt spontant, totalt utvilad. Gick upp och kisade på klockan. 09.20? På riktigt? Visserligen har återgången till vanlig skola, istället för praktik, utraderat 05.00-uppvaknandena, men kroppen vänjer sig inte vid sovmorgnar på ett direktkick. Nu insåg jag dessutom att det var lördag och att det inte - som i vanliga fall - betydde att jag borde vara på jobbet för ett bra tag sedan. Det här är Min Lediga Helg. Något som känns nästan syndigt. Finns det verkligen dagar utan måsten?!

Så jag gick upp, gjorde iordning en kopp te och satte mig med Inger Edelfeldts novellsamling I fiskens mage, som jag läste merparten av igår kväll. (Tack för alla tips om att ta något lättläst och helt recex-orelaterat. Det visade sig vara en fin melodi!) Bara det, att direkt gå upp och läsa. Så länge sedan det var min första impuls när jag vaknade!

Efter hundpromenad till torget för att köpa bröd och frukt blev det avokadomackor och smoothie medan jag satt ute i solen och fortsatte med Edelfeldt. Blev klar med I fiskens mage och kände plötsligt lust att läsa recex. Ena recexet blev utläst på eftermiddagen och snart även det andra. Båda hade jag kommit en bit i, men fastnat med och aldrig hittat ut ur. Nu är de ett passerat kapitel och plötsligt kan jag helt möblera om i tankarna på "vad läsa härnäst?". Släppa in massa nya adepter. Och beställa mer recex...

Så läsglädjen är tillbaka. Dock åkte vi en tur till loppisar och för ovanlighetens skull blev det inga böcker med hem. Det är något med de där mängderna av böcker varav de flesta är totalt ointressanta, som skapar en enorm matthet hos mig och gör att bara ett riktigt skimrande guldkorn lyckas bryta sig igenom hinnan av tristess. Något sådant guldkorn dök inte upp idag - alla böcker jag ville köpa insåg jag i nästa sekund att jag redan ägde!

Men nu ska jag överge bokstävernas värld för en stund och grilla lite sojakorv istället. Hoppas att även ni har haft fina läslördagar :)

Bokköpslycka

Igår trillade det in ett paket med böcker som gjorde mig varm om hjärtat:










Patti Smith - Just Kids. En av mina stora idoler, klart jag vill läsa denna självbiografi!

4 x Edelfeldt - fyra novellsamlingar av Inger Edelfeldt. Jag som älskar noveller och länge varit nyfiken på Edelfeldts sådana. Den här känns allra smaskigast och var själva anledningen till köpet!

Anaïs Nin - Venusdeltat. Mest på skoj. Det välkända knepet "köp 4, få rabatt" får alla möjliga böcker att hamna i korgen. Och hellre erotiska noveller än chicklit, eller? ;)

August Strindberg - Tjänstekvinnans son. Hjälp vilken lunta! Men nu kanske jag äntligen kan förstå varför August blev August? Och i en litteraturvetares hylla bör den här inte saknas, kände jag.

Nu funderar jag på vilka böcker jag ska köpa nästa gång... fast egentligen kanske jag borde ta mig i kragen och läsa lite istället? ^.^

Ha en bra dag och meddela mig gärna om ni har något att säga om mina kap! Live long and prosper och så vidare - Tekoppen

Boksorg

Nu handlar det förstås inte bara om antal, men om man nu ser till antal böcker jag läste förra året:

Jan 2009: 15
Feb 2009: 13
Mar 2009: 13
Apr 2009: 5
Maj 2009: 4
Jun 2009: 13
Jul 2009: 11
Aug 2009: 11
Sep 2009: 17
Okt 2009: 20
Nov 2009: 14
Dec 2009: 14
Tot 2009: 153

Och om man sedan ser till antalet böcker jag läst hittills i år:

Jan: 9
Feb: 11
Mar: 6
Apr: 7
Maj: 5
Totalt: 38

Så känns det som att det går utför. Och om man ser till de fem senaste böckerna jag läste (under hela maj månad) så var det dessa godingar:

Viktoria Myrén – I en familj finns inga fiender
Zeina Abirached – Svalornas lek
Hans Gunnarsson – Albatross
Jean-Marie Gustave Le Clézio – Afrikanen
Anders K. Johansson – Beckombergalandet

En bok som till hälften bestod av bilder, en serieroman med väldigt lite text och en "roman" på 80 sidor med stor stil. Två "vanliga romaner". Så vad ska man säga? Deprimerande. Jag har ju så många böcker här hemma som jag verkligen vill läsa - och tro mig, de blir inte direkt färre med tiden! Dessutom har jag ständigt recex som jag måste läsa men inte tar mig igenom och som dessutom gör det svårt att läsa vad som helst. Recexen finns ju där och kräver min uppmärksamhet.

Så vad är boten? En månads bokförbud? En timmes schemalagd läsning om dagen? Eller en riktigt, riktigt bra bok?