En bibliomans bekännelser

Ja. Jag har köpt böcker. Många böcker. Nio böcker. Jag är inte stolt, jag försökte låta bli, men det gick åt fanders, så då är det väl lika bra att erkänna direkt.

Oscar Wilde - The Plays II. An Ideal Husband & The Importance of Being Earnest (egentligen vill jag läsa hans Salome, men The Importance of Being Earnest har jag hört mycket gott om)
Hans Gunnarsson - En kväll som den här (lovande novellsamling)
Lukas Moodyson - Fucking Åmål (Manus, har läst det två gånger, vill äga)
Olle Orrje - Ett hav av himmel (OO är en av mina favoritpoeter så två olästa diktsamlingar är mumma)
Olle Orrje - Sommar i september

Sylvia Plath - Glaskupan (Kanske tänker läsa om den, minns så lite från första omgången)
Cynthia Voigt - Rör mig inte (Jättefint inbundet skick, en gammal ungdomsfavorit)
Ray Bradbury - Den illustrerade mannen (har hört om den, fem spänn, varför inte?!)
Solveig von Schoultz - Samtal med en fjäril

De fem övre får stanna här och vänta på läsning, de fyra undre får hem till mina hyllor hos m&p. Nu är frågan vad jag ska göra nu, just nu och framöver. Läsa förstås! Men vad? - Det visar sig nog.

Marina Tsvetajeva - Brev till Amasonen

En tunn bok, 60 sidor, sällan fullskrivna. Vad handlar det om? Kvinnlig samkönad kärlek. Så bra! Jo, fast det handlar ju om hur den lesbiska kärleken är omöjlig i längden, på grund av behovet av barn. Den här boken skrevs 1932 som svar på en bok 1918, skriven av Marina Tsvetajevas älskarrina. Marina Tsvetajeva skriver inte bara att barnbehovet omöjliggör lesbisk kärlek där och då, utan att lesbisk kärlek alltid är dödsdömd och onaturlig - ett ord som inte används men ligger i luften. Även om en av kvinnorna får barn är det ju ändå inte barn till den andra kvinnan, menar författarinnan som också skriver att man inte kan jämföra med barnlösa heterosexuella, eftersom de är ett litet undantag medan lesbiska är ett helt undantagstillstånd. Heterosexuella barnlösa ska stanna med varandra, lesbiska ska skiljas åt, verkar Tsvetajeva mena.

Jag blir provocerad. Jag blir f-r-u-k-t-a-n-s-v-ä-r-t provocerad. Arg. Jag får gång på gång påminna mig om att det är ett tidsdokument. Att vi nu lever i en tid med lagstadgad insemination för kvinnliga samkönade par och förhoppningsvis snart en bra lag som tillåter surrogatmödraskap. Jag blir nyfiken på att läsa älskarinnans berättelse som dock bara finns på franska. Fan också! Varför lärde jag mig aldrig franska?

Några bra grejor av Tsvetajeva i alllifall:

"Varför kom hon? För att göra sig illa. Det är ibland det enda som återstår för oss."

"Man behöver inte dö för att vara död."

"När jag ser ett pilträd förtvivla, förstår jag Sapfo."

Margareta Renberg - Tröst för ett tigerhjärta

VYKORTET

Så jag triumferade över den onda ängeln

min älskade.

Jag låste in honom i garderoben

och svarade vänligt i telefon.

Han kan sitta där och tugga på sig själv

bäst han har lust!

Men allt sedan dess har vattenkranen i köket

besvärats av generande hårväxt

och sprickorna i tapeterna svettas.

Kan man ha det så?

Ute skiner i solen

som den gjort hela sommaren.
Jag önskar du vore här.

I en annan dikt talas det om "nygrillad tampongopera", i ytterligare en om "självmordstango". Det rör sig helt enkelt om vriden, vrickad, surrealistisk poesi av en tyvärr marginaliserad poet som bara gav ut en diktsamling under sitt liv men i övrigt verkade som konstnär. Jag tänker på Sonja Åkesson. Jag gillar skarpt.

Betyg: 9/10

Fadern på Stadsteatern

Idag såg jag Fadern på Stadsteatern och blev ganska besviken. Kjell Bergkvist spelade Adolf/Fadern underbart bra och ganska gripande bitvis, men Katarina Ewerlöf och Ulf Eklund spelade över något enormt och det största problemet var att jag helt enkelt inte blev engagerad utan satt likgiltig och kände replikerna strömma förbi mig. Visst var det bra stundtals, men nej, oftast inte. Dock gillade jag inramningen med Berta som vuxen konstnär - slutet dock hade jag svårt att förstå, jag kan tolka men jag gillade inte riktigt, och det framgick inte att fadern dog eller åtminstone inte på vilket sätt.

Tummen ner. Dock sade mitt sällskap att Aniara ska vara underbart bra så den ska jag försöka se. Vad annars ska man se just nu?

En kaotisk morgon

Imorse väckte min kombo mig och meddelade att hunden hade ätit hans skosnören, en halv plastpåse, bitar av en handduk och lite annat smått och gott. Bland annat låg det bitar av en medicinpåse på golvet. Jag tänkte inte så mycket utan städade bara men kombon kom på den väldigt viktiga undringen: Fanns det medicin i påsen? Jag började undersöka saken och kom till slutsatsen att det varit en påse med Atarax*. Saken var bara den att jag inte visste om den varit tom eller om det legat upp till 10 tabletter i den. 10 x 25 mg Atarax* är mycket för en trettiokilos hund.

*Allergimedicin som också används som milt lugnande medel

Så det blev samtal till giftinformationscentralen som inte ville uttala sig utan sa åt mig att hålla koll på hunden som faktiskt verkade aningen påverkad. Vi gick ut och hon var ganska pigg, men inne slocknade hon och reagerade inte ens när jag trampade henne på tassen, något som i vanliga fall hade fått henne att hoppa upp och undra vad som stod på. Alltså blev det samtal till djursjukhus som ville att jag kom dit, taxifärd, kanylsättning, blodprov och sedan 1½ timmes väntan med en hund som kämpade för att hålla sig vaken och knappt orkade stå upp.

Det slutade med att hon fick stanna för dropp och observation medan jag åkte till Karolinska och tog blodprov (jag måste göra det då och då för att kolla medicinnivåer och att medicinerna inte påverkar några inre organ). Efteråt passade jag på att passera Södertörns bibliotek för låna två böcker om feminism-psykoanalys, och en bok om Kristeva, till min uppsats. Det fanns också en hel del e-böcker tillgängliga om feminism och psykoanalys - härligt! Jag märkte nämligen igår att boken jag satt och läste för att få en feministisk vinkling av psykoanalysen var från -74 och det måste ha runnit en del vatten under broarna sedan dess.

Så hämtade jag ut tre tentor också. En som jag var väldigt nöjd med fick G, en jag var nästan lika nöjd med fick Vg och en jag trodde att jag skulle få Ig på (jag fattade inte alls vad jag skrev om, nämligen genealogi, vilket jag missade att det skulle definieras utifrån Butler, inte Foucault) fick Vg. O denna märkliga värld! Vg på första kursen i alla fall, hur nu det gick till, jag hade 50/50 Vg/G och då trodde jag att det inte kunde bli Vg. Men gärna för mig ;)

Så känner jag också att jag måste rycka upp mig och sluta sova till elva om dagarna bara för att jag inte har lektioner. Uppsatser skriver inte sig själv. Jag orerade för min kombo igår om hur lite jag jobbar på uppsatsen och fick ungefär svaret "Du har säkert skrivit mer än någon annan hittills och det VET du". Jo. Kanske jag vet det. Men kan jag inte få beklaga mig ändå över min dåliga moral? Bara lite?

Tatueringar

Virginia Woolf - Ett eget rum

"Vet ni om att ni kanske är det mest omdiskuterade djuret i universum?" frågar VW i det som från början var föreläsningar men sedan blev en lång essä. Jag hade fått för mig att det skulle vara ganska... tråkig läsning men så var inte fallet. Tvärtom, VW visar sig vara främst fabulerande författare på så sätt att språket sveps med och formuleringarna ibland skymmer saken. Det vore underbart att ha VW som föreläsare på universitet, fast samtidigt skulle jag inte lita helt på den där formuleringsförmågan. Och håller med om allt som skrivs, nej det gör jag banne mig inte. Titta bara på en del av citaten nedan. Och så påstod Showalter att VW var alltför androgyn. Inte i min smak. Sedan blir jag irriterad på hur VW först talar om att det inte fanns några kvinnliga skalder på 1600-talet, sedan dissar en av dem som fanns (Lady Winchilsea) och i övrigt dissar det mesta som kvinnor skrivit, samtidigt som hon verkar ha ganska dålig koll på det mesta som inte är allmänt känt. Men men. Nog av mig. Över till VW.
"Det var synnerligen ett besynnerligt missfoster, som man fick fram genom att först läsa historien och efteråt skalderna - en mask med örnvingar, ett livets och skönhetens innersta väsen som stod i köket och hackade svål."

"Katter kommer inte till himlen. Kvinnor kan inte skriva Shakespeares skådespel. ... För ett geni sådant som Shakespeares föds inte bland trälande, ouppfostrade, servila människor. I England föddes det inte hos saxare och britter. Det föds inte idag bland arbetarklassen."

"Det är en av fördelarna med att vara kvinna att man kan gå förbi även den vackraste negress utan att önska göra henne till engelska."

Om att kvinnor kunde börja skriva på allvar först när det blev lönsamt: "Penningen förlänar värdighet åt ting, som är fåfängliga, så länge de förblir obetalda."

Om inspiration: "För om vi är kvinnor tänker vi bakåt i tiden genom våra mödrar. Det tjänar ingenting till att vända sig till de stora männen för att få hjälp, hur mycket man än vänder sig till dem för att få nöje. Lamb, Browne, Thackeray, Newman, Sterne, Dickens, De Quincey - vem det så vara månde - har ännu aldrig hjälpt någon kvinna, även om hon kanske har lärt sig några knep av dem och anpassat dem för att brukas av henne. En mans tanke har en tyngd, en fart, en takt, som är alltför lik hennes egna för att hon med framgång skall kunna direkt överta något från honom. ... Det finns ingen anledning att tro att den episka dikten eller det poetiska skådespelets form passar en kvinna .. Boken måste på något vis anpassas efter kroppen, och förslagsvis skulle man vilja säga, att kvinnornas böcker nog borde vara kortare, mera koncentrerade, än männens, och så konstruerade att de inte fordrar långa timmar av ihållande och oavbrutet arbete. För avbrott kommer alltid att inträffa. Vidare förefaller det som om nerverna, som tillför hjärnan dess näring, är olika hos män och kvinnor, och om man vill att de skall fungera på bästa mest energiska vis, måste man ta reda på vilken behandling som passar dem"

"Förlåt att jag gör ett så här tvärt avbrott. Är inga män närvarande här? Kan ni försäkra mig att sir Chartres Biron inte står dold bakom det röda draperiet där borta? Är vi säkert allesammans kvinnor? Då kan jag få säga er, att de ord jag faktiskt läste härnäst faktiskt var dessa - 'Chloe tyckte om Olivia...' Ryck nu inte till. Rodna inte. Låt så här alldeles ensamma medge, att sådant understundom händer. Ibland tycker kvinnor faktiskt om kvinnor."

"Det skulle vara oerhört synd, om kvinnorna skrev som männen eller levde som männen eller såg ut som männen, för om två kön i betraktande av världens storlek och mångfald är fullstäbdigt otillräckliga, så hur skulle vi klara oss med bara ett? Borde inte uppfostran framkalla och stärka skillnaderna istället för likheterna?"

En tisdag i fotografins tecken

Jag och min kära moster var på Fotografiska museet idag och såg häftiga utställningar med Pieter ten Hoopen och Sandy Skoglund, dock var huvudutställningen så gräslig att jag bara mådde illa och gick raka vägen ut igen. Modefoto får jag nog av ändå, men tack i alla fall.

Jag köpte tio vykort i museibutiken:

Och så köpte jag fyra böcker på Myrorna idag:

 

Jag har läst och älskat annat av Paulrud, så den här tidiga - hans andra - ser fram emot.

En pastich på "Så tuktas en argbigga" - och från Shakespeares SAMTID. Sådana bortglömda böcker vill jag gärna äga.

Jag har fått för mig att Ekström är bra och köpt två andra novellsamlingar med henne, men denna råkar dessutom vara ett förhandsex och ha P.O. Enquists signatur på förstasidan. Coolt! Den signaturen är nog tyvärr värd mer än boken i sig, för Ekström är sorgligt oomtalad idag.

En debut som aldrig följdes upp. En anorexiroman. Finns många sådana. Den här är säkert inte sämre än de flesta.

Annars har jag sammanfattat mansforskningsläget de senaste 50 åren till min uppsats. Imorgon ska jag ta och kolla på pappa-forskningen lite närmre. Plus att jag bokat tid för en tatuering på torsdag. Är jag inte riktigt klok? Nej, antagligen inte! Och det är det som känns så underbart.

Gonatt!

Antony - Soft Black Stars

En låt som är en dikt, sammanförd med en av världens sorgsnaste framföranden. Jag smälter.



Little children snuggle under soft black stars
And if you look into their eyes soft black stars
Deliver them from the book and the letter and the word
And let them read the silence bathed in soft black stars
Let them trace the raindrops under soft black stars
Let them follow whispers and scare away the night
Let them kiss the featherbreath of soft black stars
And let them ride their horses licked by the wind and the snow
And tip-toe into twilight where we all one day will go
Caressed with tenderness and with no fear at all
Their faces shining river gold brushed by soft black stars
And angels' wings shall soothe their cares
And all the birds shall sing at dawn
Blessed and wet with joy
You and i will meet one day
Under the night sky lit by soft black stars

Patti Smith - Oskuldens tecken

Patti Smith är en av punkens stora inspirationskällor, men förutom rockartist är hon också poet och konstnär. Jag har sett henne live en gång och det var magiskt. Hennes Horses är en av de där skivorna jag alltid kommer att älska och även många andra skivor (Easter, t.ex.) är riktigt bra. Många av hennes dikter är slam, alltså menade att skanderas fram på scen med publik. Rimbaud är en av Smiths största inspirationskällor men hon var också nära vän med beatarna Allen Ginsberg och William Burroughs.

Oskuldens tecken är Patti Smiths senaste diktsamling, den första på ett helt decennium. Den är översatt av Niclas Nilsson och Marie Silkeberg. Översättningen verkar utmärkt och jag kan bara konstatera att det måste ha varit ett ganska svårt jobb. Det enda som stör mig är att titelns Auguries of Innocense översatts just till Oskuldens tecken. I min värld betyder "auguries" snarare "järtecken". Det är också tråkigt att diktsamling inte har vare sig förord eller efterord: all information om författaren har trängts ihop på bakre omslagsfliken.

Och Buddha
visste inget om Jesaja.
Och Jesaja inget
om Herakleitos.
Ändå fanns de
i samma ögonblick.
Och vilka finns medan vi finns?

...skriver Smith och vinner mitt hjärta. Här finns många närmast surrealistiska rader och beat-generationen är aldrig långt borta; Smith deltog ju också som en av få kvinnliga poeter i beatrörelsen och finns med i den utmärkta antologin Beat. Den här diktsamlingen är alldeles utmärkt, jag tog inte till mig den helt men det berodde nog mer på mig än på dikterna; jag hastade igenom, istället för att tvinga mig själv att dröja kvar och ta in. Men ofta nås jag ändå av styrkan i dessa ord och jag slutar med en hel, helt och hållen superb, dikt:

Med fälld mast

Vi låg i det dömda gräset tömt på all magi
och följde vårt sönderfall över den kinetiska himlen.
Jag rörde vid din arm, köttet föll av
och mina händer var inte längre tomma.
Vår inramning består av blod, jord
vari ett ting av lera vrider sit vått.
Om du andas in i dess mun flyger det upp
över de moriska tornen, upp i det blå.
Pinta är ett skepp de ensamma navigerar
genom det en gång hänförda sinnets kanaler.
Jag rörde vid din höft, benet föll av
och havet var inte längre tomt.
Vi älskar men tar tillbaka våra mörka segel,
slukar en röd hunds buk.

Och nu, låt oss sluta med en inspelad uppläsning av en dikt:



Betyg: 8/10

Ps. Gissa förresten om inte diktsamlingen lånat sitt namn från Blakes dikt "Auguries of Innocense", vars första berömda vers lyder:
To see a world in a grain of sand,
And a heaven in a wild flower,
Hold infinity in the palm of your hand,
And eternity in an hour.

Mitt första Babel och loppisfynd

Det är möjligt att jag har sett och glömt något Babel-avsnitt när programmet var nytt, men igår såg jag det med miljönförskotten och Torgny Lindgren och så förstås Bob Hansson på ett hörn. Jag påmindes väl mest om varför jag så sällan ser på tv: ytligheten, ytligheten! Allt ska gå snabbt och se trevligt ut. Det enda intressanta var just Torgny Lindgren, att få följa med till hans hemtrakter och se honom verkligen i sitt rätta element. Torgny Lindgren är en av de där författarna jag har läst väldigt lite av men köpt väldigt mycket av eftersom det illa jag läste övertygade mig om att han är Bra. Jag skulle vilja läsa någon mer av hans böcker innan året är slut; det får bli en liten privat utmaning!

Sen var jag på loppis igår och hittade följande:

I övrigt så pluggar jag på; se nedan! Inte ett dugg kaotiskt, eller hur? Dock har jag haft möte med handledaren idag och hon satte ganska tydliga gränser: att jag måste stryka både i det planerade och i det redan gjorda. Sedan har det gått rykten om att magisterkursen hade för få sökande och inte skulle bli av, men jag har fått löfte av kursansvariga på att så inte är fallet - om så bara jag söker dit så ska kursen ges i någon form.

Nu har jag nyss varit på bibblan och kommit hem med fler böcker än jag lämnade. Typiskt! Många är lockande att läsa nu genast, men jag har länge nog varit alltför snål med tid åt mina recex så nu är det disciplin som gäller. Men först ska jag kasta ett öga på min uppsats.

Och så har jag ett dilemma. I studentbokhandeln finns en bok jag vill ha som är slut på Bokus. Är det anledning nog till att bryta ett bokköpsstopp - eller bokköppstop my ass som min kombo så vackert uttryckte det, för jag köpte ju böcker i helgen både på internet och loppis. Och hur göra när det finns massor med intressanta böcker i samma affär? Jag försöker lugna mig tills födelsedagen då jag eventuellt får ett presentkort i någon bokhandel, men det är ju så gott som en helt månad dit!

Många dilemman för en liten bokmal.

Kristian Lundberg - Mörkret skulle vara som ljuset

Kristian Lundberg har publicerat sisådär 15 diktsamlingar och jag har inte läst alla, men en stor del av dem. De glider in i varandra, de har samma motiv (fadern huset trädet pojken Kristus ljuset handen Malmö kvinnan kistan) men de lyckas vara nya varje gång. Mörkret skulle vara som ljuset är den senaste, från i år, och även om jag inte gillar den riktigt lika mycket som hans förra - Att minnas också honom - eller så gillar jag den här lika mycket bara det att den är aningen mindre originell. Men det gör liksom inget. Gillar man Kristian Lundberg så vill man ha det här. Det är så lena dikter, så lätta att glida igenom med blicken, svepas med i det skrivna, tills plötsligt ett guldkorn silas fram mellan raderna och jag måste stanna upp och andas och läsa det där guldskimrande starka stycket om och om igen.

Om Krístus:

lampan är Kristus som blinkar till i det täta mörkret

Kristus är en flicka med ljusa ögon
Kristus bär rivsår över handlederna

Det är möjligt att Kristus är en droppe vansinne som kastas
genom min kropp

Om annat:

Mozart är banal självmördarmusik

spegelglaset brusade, "de döda sover intill mig" skrev jag
och sedan den dagen har jag varit befriad ifrån den
förlamande dödsångesten, nu är det bara
sömnen som skrämmer mig

Och så en hel dikt:
Det är sen eftermiddag
Jag drömmer igen utan färger
Det kommer tillbaka till mig; skuldrorna
böjda tillbaka, det jag tänker nu blir också
det som jag måste lämna bakom mig
Trädet    Jag skriver om trädet    Jag skriver
om min far som bor högt uppe i kronan,
skriver om den lilla kistan som snickrades
fogades samman och sköts iväg genom världen
som en sång vibrerande genom dikten, som ett
andetag man drar precis när man står tilla
en eftermiddag vid fönsterkarmen och låter
dikten och världen skära sig samman    Minne

Arthur Rimbaud - Berusad gryning

Rimbaud är ett av de stora namnen i världslitteraturen. Allt jag visste om Artur Rimbaud när jag började läsa var dock att han var ihop med Paul Verlaine, att Paul Verlaine skottskadade honom och att Patti Smtih är mycket inspirerad av hans dikter. (Tydligen hade han också en senare karriär som slavhandlare.) Jag ser vissa likheter med Baudelaire, som ju var ungefär samtida, men jag föredrar nog Baudealire. Rimbaud skriver bortom logiken, en slags automatisk skrift, så jag förstår att surrealisterna var förtjusta. Jag lägger post-it-lappar på tre ställen i boken men i efterhand är det bara en av dem jag förstår. De andra post-it-lappade dikterna känns: Jaha? Mycket känns jaha, men kanske är det jag som inte är nog öppen. Ändå föreställer jag mig att en riktigt bra diktare skulle ha slagit sig in i mig. Det här glider undan.

Betyg: 5

"Fairy"


En dekorativ sav har sammansvärjt sig mot Helene i den astrala tystnadens kyska skuggor och känslolösa ljus. Sommarhattan anförtrodd åt stumma fåglar och indolensen en oväderlig båt, sorgklädd genom den döda kärlekens och de försvagade dofternas stund.

- Efter stunden med melodier från - vedhuggerskor till sorlet av strömmar under skogens ruin, boskapens skällor i ekot från dalar, och stäppernas skri. -

För Helenes banrndom ska snårskog och skuggor rysa - och de fattigas bröst, himlens legender.

Och hennes ögon och dansen överlägsen till och med konstfulla skärvor, svala inflytelser, dekorens behag och chansen som inte återkommer.

Willy Kyrklund - Solange

Det är tråkigt med flera sågningar på varandra, men Willy Kyrklunds Solange var en klar besvikelse efter samme författares underbara Polyfem förvandlad. Jag förväntade mig något i samma klass men fick en föga engagerande berättelse om kärlek som övergår i vardag. Jag trodde att Kyrklund skulle kunna göra vardagen magisk, men icke. Det enda som egentligen intresserade mig var ett stycke om te. Jag ser dock fram emot annat av Kyrklund!

Här är någon som tycker helt annorlunda

Maxence Fermine - Snö

Det här är en av alla böcker som inte lämnar särskilt mycket efter sig och nu, ett par månader efter läsningen, kan jag konstatera att okej, jag läste denna bok men jag kunde lika gärna ha låtit bli. Skildringen av Japan, och den sjuttonårige Yuko som skriver haiku bara om snö, var underhållning för stunden och i sin extrema lättlästhet passade den väl för någon som satt i en säng på psyket och var fullproppad med lugnande medel. Bersättelsen är kryddad med haikuer och det borde vara ett plus för jag gillar verkligen haiku, men det märks tyvärr att ingen mästare ligger bakom dem.

Alltså: Tack, Maxence Fermine, för att du gjorde min inlåsta tillvaro lite drägligare, men även om din bok fyllde en funktion var det då likväl som nu klart att din bok inte gjorde något mer än att fylla lite av min tid med någon slags innehåll.

Betyg: 5/10

Nästan så lycklig som...

...om jag hade fått ett manus antaget är jag. Jag har nämligen inte fått något manus antaget, däremot skickade jag ett manus till förlag för mindre än en månad sedan och hade idag fått ett mycket utförligt vi-antar-inte-din-bok-därför-att-a-och-b-och-c-men-om-du-skriver-lite-så-och-så-och-så-så-vill-vi-gärna-titta-på-den-igen. Och det händer så extremt sällan i manusvärlden att det är som en utomjording kommit på besök. Och redaktören var en författare som själv skriver riktigt bra - ännu häftigare! Nu kommer min uppsats få hård konkurrens av manusbearbetning...

Dagens citat - Göra kön

Man föds inte till kvinna, man blir det.

Simone de Beauvoir, ur "Det andra könet"

Kön är något vi gör genom att vi ingår i olika slags förhandlingar hela livet igenom. I alla relationer och möten med andra människor … slipas våra bekönade liv.

Thomson och Novak, ur "Att göra kön"

Könsidentiteten betraktas i vårt samhälle som något människor föds med och sen utvecklar till en del av sin personlighet. Men ingen människa föds kvinnlig eller manlig. Människor föds med en kropp med ett visst utseende som gör att omgivningen tolkar den personen som en pojke eller flicka. Vi fyller könsorgan med innebörd och bestämmer att det är just de kroppsdelarna som ska ligga till grund för uppdelningen av människor i två grupper – och man kan bara tillhöra den ena.

Sandra Dahlén, ur "Hetero"

Det finns ingen genusidentitet bakom uttrycken för genus; denna identitet är performativt skapad genom just de uttryck som sägs vara dess effekter.

Judith Butler, ur "Genustrubbel"

De implicita begränsningar som formar det kulturellt begripliga ’könet’ bör ses som generativa politiska strukturer snarare än som naturliga grunder. Att uppfatta identiteten som en effekt, det vill säga som framkallad eller skapad, öppnar paradoxalt nog nya möjligheter till ’handlande’, möjligheter som på ett försåtligt sätt har uteslutits genom synen på identitetskategorierna som fastställda och grundläggande. Att en identitet är en effekt innebär att den varken är ödesbestämt eller alltigenom artificiell och godtycklig. … Konstruerande står inte i motsats till handlande; konstruktionen är handlingens nödvändiga scen, själva förutsättningen för dess tydlighet och kulturella begriplighet.

Judith Butler, ur "Genustrubbel"

Heteronormativitet är enkelt uttryckt antagandet att alla är heterosexuella och att det naturliga sättet att leva är heterosexuellt

Tiina Rosenberg, ur "Queerfeministisk agenda"

Dödsdansen II av August Strindberg

Jenny från Kulturdelen skrev en kommentar till min recension av Dödsdansen och när jag läste hennes länkar om uppsättningar av pjäsen insåg jag att det fanns en negligerad fortsättning: Dödsdansen II. Jag läste den genast och blev överförtjust. Här funkar det alldeles enormt utmärkt med allt dramatiskt, alla roller, alla intriger. Jag tycker också att det är intressant hur Strindberg, som så ofta målade upp kvinnan som vampyr, här låter en man vara vampyren och äta sina offer levande genom sitt intriganta sätt att ta över deras liv. Här finns barnen med som bara nämndes i Dödsdansen, de får liv och karaktär, de driver på i handlingen, blir brickor i spelet istället för att bara finnas någonstans. Slutet är höjdpunkten och jo, jag gillar det här! 9/10 i betyg till Dödsdansen II. (Och nej, det här är inte och kommer inte att bli en blogg enbart om Strindberg. Så fortsätt lyssna, det kommer mera om både klassiskt och nytt.)

Dagens citat - Qvinnan och Strindberg

Har du sett ett qvinnoägg? Nej! Jag? Nej! Men Buffon som var en djevla man, har funnit befruktade ägg i hannarnas sädesledare! Har du mod att tänka ut tanken? Det är mannen som lägger äggen och kvinnan är fågelboet! Hon kan ersättas, undanskaffas!

Strindberg 1894

Emellertid mitt aandliv har i sin uterus (livmoder) mottagit en förfärlig sädesuttömning af Friedrich Nietzsche, så att jag känner mig full som en hynda i buken. Det var min man! Helsa Georg Brandes och tacka för den bekantskapem! (Qvinnohatare naturligtvis som alla begåfade män!)

Strindberg 1888

Numera absolut pöbel- och qvinnohatare, som är detsamma!

Strindberg 1888

Kan du förstå mitt qvinnohat? Som endast är frånsidan af en förfärlig åtrå efter andra könet.

Strindberg 1888

Ps.

Snacka om ambitiös inledning till en litteraturvetenskaplig bok om Strindbergs dramer:

"Låt oss utgå från att i begynnelsen var Ordet, och att Ordet var hos August Strindberg".

(Ola Holmgren, Från Fadren Till Damaskus längs Stora landsvägen - världens bästa titel förresten!)

Jfr: "I begynnelse fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud."

(Johannesevangeliets första vers)

Strindberg = Gud = ?!

Tematrio - Filmer

Den här veckans tematrio handlar tydligen om filmer. Jag väljer filmatiseringar av böcker för hela slanten! Närmare bestämt filmatiseringar som är bättre än sina böcker.

1) Breakfast on Pluto. Jag har nog sett den tre gånger hittills och inte tröttnat. Den är så vacker, så rolig, så, så... underbar! Transigt och ibland lite tramsigt men på helt rätt sätt. Däremot boken av Patrick McCabe är bara gräslig. Regissören har helt enkelt räddat en bitter misär och gjort den sprudlande, skimrande, regnbågsfärgad. Med världens bäste Cilian Murphy.

2) Maurice. En ganska bra bok av E.M. Forster som blev en makalös kostymfilm. Om kärlek mellan män i viktoriansk tid och självklart i England. Godis för anglofiler! Godis för den som vill se "the love that dare not speak it's name" på Oscar Wildes tid. Boken skrevs 1913 men publicerades postumt på 70-talet. Forster vågade inte ge världen sin bok och det är sorgligast av allt.

3) Mysterious Skin. En stark bok av okände Scott Heim som blev en ofattbart stark undergroundfilm i Gregg Arakis regi. Om sexuella övergrepp, samkönad prostitution och utomjordingar. Om bortträngda minnen och förskönade minnen. Om hur barndomen kan forma oss på gott och ont. Mycket vackert men också väldigt hemskt. Här finns mycket sex men - som en vän sa - "vidrigt skildrat" eftersom det är köpt sex eller ojämlikt sex. Här finns också en alldeles för lång våldtäktsscen som kan få vem som helst att glömma bort hur man andas. Men tål du starka filmer så: se!

Om "Dödsdansen" av Strindberg

När jag satt och läste Dödsdansen av vår käraste August Strindberg skrev jag så här: "Nu ska jag fortsätta läsa Dödsdansen, för säga vad man vill om Strindberg: En bra dramatiker var han!" Tyvärr visade det sig att just detta drama inte var något bra bevis på den saken. Det handlar som vanligt om äktenskapsgräl, i början finns en vasshet i replikerna, men jag får inget grepp om alltihop, det saknar sin vanliga slagkraft och känns nästan lika mystiskt som Till Damaskus eller Spöksonaten, fastän det borde röra sig på en mera vardaglig nivå. Det saknas helt enkelt konsekvens och jag blir minst sagt besviken. Jag vill få mer ångest än dimma i ett äktenskapsdrama signerat av August!

En timme senare

Nu har hunden fått gå ut på en blöt promenad i regnet och jag är inne i värmen där jag nyss har städat upp efter nämnda hunds upptäcksfärd i soptunnan under diskbänken och nu ska dricka något gott, värmande te medan jag läser i Sent i november (den sista muminboken). Idag bestämde jag med kursarna att jag ska ha hög hatt på opponeringen; jag skriver ju om Muminpappan så det är ju liksom självfallet, eller hur?

Jag fick också tips om att Ruin förlag har ett erbjudande där man köper för 500 och får för 250 gratis, men jag lyckades bara hitta böcker för 644 som jag ens ville ha, så där slapp jag ge ifrån mig den femhundringen. Synd på sätt och vis, för Ruin är ett intressant förlag. De var de som gav ut Strindbergs Promemoria.... som jag kom på att jag nog vill säga lite mer om. Den består alltså främst av ett välskrivet förord men också av ett manuskript som aldrig var menat att bli publicerat. På dessa sidor försöker Strindberg svära sig fri från våldtäktsanklagelser mot en 16-åring och förklara varför han falskt anklagat hennes bror för stöld.

Å ena sidan skriver Strindberg ganska nedlåtande om denna flicka i privata brev (och påstår att hon var 18, vilket inte var fallet), å andra sidan förklarar han att han skulle ha betalat underhåll ifall flickans mors påstående om att hon var gravid hade varit sann. Inte för att han trodde sig vara far - han hade använt preventivmedel - utan för att han menade att den egentlige barnafadern inte skulle ha haft råd att betala något underhåll. Den här sextonåringen skildras nämligen som ganska lössläppt och självklart är det egentligen inte Strindbergs fel att de låg med varann för hon kom ju rännande till hans rum hela tiden... men å andra sidan skulle han ha fortsatt varit otrogen om han inte fått en könssjukdom från flickan.

Så ja, det är en soppa men mitt antagande om att det var våldtäkt stämde i alla fall inte: flickan dementerade det själv i pressen och sade att hon gillade Strindberg. Men skandaler i tidningarna fanns definitivt redan då och nu är jag nyfiken på En dåres försvarstal! Förresten är det nog en yrkesskada att finna förorden/efterorden vara minst lika intressanta som själva det skönlitterära materialet. Men: tillbaka till Mumindalen, adjö till bloggen så länge.

Snabb rapport

Sitter på en informationssökningsgenomgång i universitetsbiblioteket och har visserligen hittat en del intressant, men gud så sinnet vandrar. Jag är visserligen en bit in i uppsatsen redan men långt bort från resultat och färdig text. Jag fick bolla mitt ämne med handledaren för första gången idag och hon pratade om mansforskning och plötsligt dök det upp ord jag inte alls kunde ta ställning till för visst har jag lånat hem typ tio böcker men de står ju i hyllan hemma och är En Senare Fråga. Men nu ska jag skriva ihop en kvick rapport över planerade källor, planerad disposition o.s.v. tills på måndag när vi har nytt handledarmöte. Nu längtar jag hem till mina Mumin-böcker men samtidigt är jag trött i hela huvudet och vill bara sova. Jag antar att känslan känns igen... en snabb tur i biblioteket för att låna mer material (Gud, tar det ALDRIG slut på material?!) och sen ut med hunden som fått sitta lidande därhemma på grund av vädret. Tack alla himmelska makter för kaffe som fått mig genom dagen. Nu utloggning. Vi ses!

En jämförelse mellan Harry och Moa

Nej, JAG tänker inte jämföra dem. Det vore bara smaklöst. Jag tänker jämföra hur de skildrats i Nationalencyklopedin.

1. Moa
Nationalencyklopedin skriver om Moa Martinson: ”I många av M:s böcker fungerar arbetarkvinnan som en symbol för kvinnoslit och socialt underläge. Den nya författarinnan hälsades med lika delar beröm och avståndstagande.”, ”Moa Martinson ville fylla i de vita fläckarna på samhällskartan genom att föra arbetarkvinnornas talan.” Det står att Moa Martinson ”förnyade den svenska prosan genom att finna ett språk för vad som legat fördolt i realismens och modernismens döda vinkel, nämligen kvinnokroppens förtigna erfarenheter.” Kvinnan blir alltså främst en skildrare av kvinnlig erfarenhet. Här framförs även att Moa Martinson genom sina kvinnoskildringar ”kan sägas föra en dialog” med samtida manliga författare ”och deras primitivistiska dröm om en fri sexualitet, där kvinnan oftast tilldelats rollen som promiskuös”. Även Mia-triologin, med början i ”Mor gifter sig”, jämförs med ”de manliga kollegornas utvecklingsromaner”. Kvinnan kan alltså jämföras med männen, men förblir väsensskild. Hennes äktenskap med Harry nämns redan innan någon av hennes böcker har kommit på tal och då har vi redan fått en genomgång av hennes privatliv som upptar nästan halva texten.

2. Harry
Nationalencyklopedins text om Harry Martinson är längre (563 kontra 367). Här står att Harry Martinson ”har som naturskildrare få likar. Hans tankelyrik är djupt originell och konsekvent, och hans okonventionella språkkonst har inneburit en oskattbar stimulans i senare svensk poesi.” Harry Martinson beskrivs som skildrare av ”världsnomaden", ”ett ideal av fri rörlighet, fysiskt och intellektuellt.” Nässlorna blomma sägs genomsyras av Harry Martinsons ”geniala inlevelse i barnets värld”. Texten går sedan igenom verk för verk, istället för att svepande nämna författarskapet, vilket var fallet med Moa Martinson. Varje bok tillägnas uppskattande adjektiv, ”avsevärd insikt”, ”oefterhärmliga”, etc. Överhuvudtaget haglar det av sådana ord som beskriver Harrys storhet. Kort, på slutet, nämns hans äktenskap med Moa i en enda mening. I övrigt nämns nästan ingenting av hans privatliv förutom att han gick till sjöss och fick tbc.

3. Jämförelse
Kort sagt: Moa Martinson skildras som kvinno- och barnskildrare, Harry Martinson skildras som människo- och världsskildrare.

Edward Albee - Who's Afraid of Virginia Woolf?

Jag har påbörjat WAOVW? flera gånger för den är tung, men nu äntligen fick jag den färdigläst. Och tung är den. Mänsklig misär, gamla par som växt in i varandra och inte kan slå sig fria utan bara fortsätter att göra illa och göra illa, nya par som är på väg åt samma håll, saker som sägs som inte borde ha sagts, saker som görs som inte borde ha gjorts...

Fyra människor, två par, i ett hus i en universitetsstad. En nyanställd, en gammal professor som är gift med dottern till högste rektorn, en dotter som aldrig kunnat förlåta sin man för att han inte gjort tillräckligt med karriär, inte kommer att ta över efter hennes man. En gammal alkoholiserad kvinna som talar om sin son, fast hon verkligen inte borde. En ung kvinna som inte förstår, som klänger sig fast vid denna enda räddning: att inte förstå. Och massor av sprit och en hel lång natt i huset. Tills morgonen kommer, ännu grymmare. Och genom det hela, sången. Who's afraid of Virginia Woolf, Virginia Woolf, Virginia Woolf... Det här är en pjäs som gått på Broadway och filmats och jag ska nog se filmen, den ursprungliga, nu i helgen. För det här föll mig verkligen i smaken, som ni kanske märker. Starkare kan det knappast bli!

Beryg: 9/10

En littvetare i blöjor

Jag har suttit hemma hela dagen och fnulat på uppsatsen som vi egentligen ska börja arbeta med först imorgon. Jag har skrivit 5 sidor. Av 30. Varför går det alltid så här med mig och uppsatser? Bättre än motsatsen, jag vet... men ändå.

Annars känner jag mig just nu som en littvetare i blöjor. Jag når inte riktigt upp att se i bordshöjd vad alla de vuxna sysslar med, jag kan inte säga så mycket mer än några grundläggande glosor utan att början undra om jag vet vad jag menar, och jag är kroniskt rädd för att kissa på mig/göra bort mig. Nej, alltså, jag känner bara att jag verkligen inte vet vad jag egentligen tror att jag håller på med.

Idag kom Promemoria för eget bruk, i koncept, ojusteradt av August Strindberg. Den var mycket mindre och tunnare än jag hade trott och var utläst på tio minuter, jag som väntat mig en hel bok! Men det var ändå intressant insyn i Strindberg.

Ps. Kul att Alice i Spegellandet ledde till sådan uppståndelse, det hade jag inte trott!

Bokbyte! Missa inte!

Hos fina förlaget X-publishing i Älvsjö

Mer info här

Alice i Spegellandet

Alice i Spegellandet (Through the Looking-Glass, and What Alice Found There) är den fristående fortsättningen på Lewis Carrolls Alice i Underlandet (Alice's Adventures in Wonderland) som jag skrev om nyligen. Jag uppskattade verkligen första boken och hade stora förväntningar på uppföljningen, som var den enda jag läste som barn. Som barn minns jag mig ha gillat den - nu är jag mera kylig. Det är liksom bara nonsens och saker som händer och lite kul ibland, men Alice är ganska vidrigt gulligt beskriven och jag bryr mig inte. Det är dock intressant att jämföra med Tove Janssons muminböcker där saker också har en tendens att bara hända slumpvis. Skulle det ha kunnat finnas lika många Alice-böcker? Nix, för Alice är mer endimensionell och saknar den mångfald som finns hos Jansson. Egentligen räckte det nog bra med en Alice-bok.

Ett inlägg alldeles i onödan

Det har blivit en dag inte i läsningens utan i bokköpandets tecken. Ännu en av dessa dagar då det skaffas nya böcker istället för att göras upp med de som redan befinner sig i ens hyllor. Av nöd har det också blivit en bokhylleomorganisationens dag, till mitt stora nöje för sådant är kul. Imorgon får det bli en läsardag istället.

Dagens fynd:
Tre knivar från Wei av Harry Martinson
Terra Magica (diktsamling) av Folke Isaksson (en alldeles för ouppmärksammad poet)
Egil Skallagrimssons och Gunlaug Ormstungas sagor (littvetarn i mig ville ha den här)
Stormen och vreden av Faulker (läsmåste)
Pilgrim på havet av Pär Lagerkvist (pricken över i:et i min Lagerkvist-samling)
Cranford av "Mrs Gaskell"
On Liberty och On the Subjection of Women av Stuart Mill
Kärlek, samlade krönikor av Mian Lodalen
Präriehundarna av Jonas Gardell
En engelsk akademisk bok om Marguerite Duras, om nån har nytta av den så varsågod, men jag kunde inte låta bli även om jag inte kommer att ha någon nytta av den (jag kan inte franska och får alltså inte skriva akademiskt om Duras)
och så Drömbok av Emanuel Swedenborg. Ännu en av dessa böcker som ens hylla inte visste att den saknade...

Nu är mina hyllor organiserade på följande sätt:
1) Alla diktsamlingar
2) Alla moderna författarskap, romaner
3) Alla novellsamlingar
4) Alla klassiska författarskap, romaner och dramer
5) Allt som inte är skönlitterärt i en salig röra
6) Moderna dramer (oki, den här sektionen är lite ansträngt skapad)
7) Biblar och psalmböcker samt övriga riktigt gamla böcker (står inklämda här och var där det finns plats)
8) Alla konstböcker, står där det finns utrymme eftersom de är av så olika storlek

Och de här böckerna har jag bestämt mig för att försöka prioritera framöver:
Mäster Olof av August Strindberg
Who's Afraid of Virginia Woolf? av Edward Albee
Kärlek av Mian Lodalen
Tre knivar från Wei av Harry Martinson
Muminpappans memoarer av Tove Jansson

Fast som vanligt får väl biblioteksböckerna företräde. Och vilka de är har jag tappat kollen på totalt. Men nu ska jag koka te och greja det sista med bokhyllorna. Tjo så länge. /Tekoppen

Kalevala

(Fyra inlägg på en dag, jag vet, varning. Men när en kommentator nämnde Kalevala fick jag lust att publicera en recension som aldrig hamnade här på bloggen utan på en saligen avliden nättidskrift. Så håll till godo.)

Finlands nationalepos Kalevala består av 50 sånger, totalt nästan 400 sidor. Verket skapades i mitten av 1800-talet när professorn Elias Lönnrot satte samman finska folksånger. Handlingen är oftast ointressant, röd tråd saknas, upprepningarna blir ibland tröttsamma och Lönnrot har definitivt inte ”dödat sina älsklingar”. Ändå är både form och innehåll intressant. Därför känns det som en välgärning att Atlantis återutgav Lars och Mats Huldéns översättning i storpocket förra året – förlagets tidigare tre utgåvor av eposet är nämligen slutsålda.

Kalevala har mycket gemensamt med andra länders epos och folksånger, men andra inslag är klart originella, till exempel vissa av liknelserna. Svärdshuggen ”jamade som katter”. Båtens för ”fräste som en gråsäl”. Tårar är ”trindare än något tranbär, halare än någon ärta, rundare än något järpägg, större än en svalas huvud”. Här finns gott om fantastiska inslag – Marjatta befruktas av ett lingon, styckade människor sys ihop och återfår livet, magi är lösningen i de flesta knipor.

Vid sidan om sagoinslagen finns också realistiska drag. Många verser lyckas med stor styrka uttrycka känsla, särskilt förtvivlan och sorg. En son kommer tillbaka till hemmet, men någonting stämmer inte. ”När han kom var stugan öde, inom dörren var där ingen, ingen som kom fram till honom, kom och räckte honom handen. Gammal glöd tog han i handen: kallnade var alla kolen. Det var då som han förstod det: Mamma lever inte längre.”

Språket är ofta poetiskt, ”på den dimomhöljda udden av den töckentäcka holmen”, men ännu oftare ligger stilen på en frispråkigt låg och skrattframkallande nivå. När Marjatta blivit gravid står det att ”hon blev mindre smal om midjan, började bli tjock helt enkelt”. Mycket av det som gör Kalevala intressant finns i dessa kontraster mellan högst och lågt, nu och då. Det märks att innehållet kommer från helt andra tider med andra värderingar och begrepp. Man ska nog ha ett speciellintresse för att vilja läsa hela Kalevala, men de centrala kapitlen skulle passa bra i skolor och på universitet, om så bara för att de bidrar med bredd.

I Kalevalas begreppsvärld finns inte den skrivna dikten som fenomen, men däremot sången som skapar båtar, får sår att sluta blöda och avväpnar fienden. Sången har alltså magiska krafter men är också underhållande, ”öronglädje”. Det är lockande att läsa följande vackra vers som ett försvar inte bara för sångens existens, utan också för poesins:

”Tiden lider ändå alltid, dagen dör om än så vacker, natten flämtar oss i nacken, utan ljud försvinner ljuset, även om du aldrig sjunger, inte nynnar ens i livet.”

En littvetares dilemma II

Det här med att ANTINGEN läsa böcker eller analysera dem.

Så lätt att bara läsa och glömma analytiska ögonen, när man faktiskt skulle behöva använda dem. Kurslitteratur etc. Men även helt vanlig läsning.

Så lätt att råka sätta på analytiska blicken och sedan bara kunna tänka kritiskt, intellektuellt i motsats till att svepas med och njuta.

Känner ni igen er?

Varför göra queera analyser? (långt inlägg)

Att problematisera heteronormativitet i relation till litteratur kan handla om att inte bara titta efter olikkönat begär utan också leta efter samkönat sådant. Då är det till exempel ganska uppenbart att det finns homoerotiska undertoner i Shakespeares Trettondagsafton eller vad ni vill (Twelfth Night; or What You will) där tvillingarna Viola och Sebastian blir skilda åt. Sebastian räddas av en äldre man, Antonio, och de inleder en nära, ja rent ut sagt intim vänskap. Viola klär ut sig till man och blir tjänare åt greve Orsino. Hon förälskar sig i honom, men han är kär i adelsdamen Olivia, som blir kär i Viola. Alltså: eventuellt begär man-man, begär mankvinna-man, begär man-kvinna, begär kvinna-mankvinna.

Här används förklädnader för att möjliggöra scenskildringen av Olivias kärlek i Viola – de har också namn som binder dem samman. Olivia gifter sig sedan med Sebastian; tvillingarna är utbytbara genom sin likhet. När Viola klär ut sig till man blir hon Sebastian, så att Olivia i själva verket har förälskat sig i Sebastian. Dessutom finns en slags transskildring i och med förklädnaderna – och ett tydligt maskeradtema i Judith Butlers anda. Maskeraden avslutas med samkönad kyrklig vigsel för två norm-anpassande par, men så länge maskeraden äger rum är gränserna upplösta (karneval, se Bachtin). Detsamma gäller för fler av Shakespeares dramer.

Det vore också intressant att se en queeranalys av Maria Gripes Skugg-serie, där Caroline klär ut sig till Carl. Arvid blir kär i henne, men kan inte tillåta sig denna kärlek förrän hon visar sig vara kvinna, medan hans syster utan problem får bli kär i den hon tolkar som man och som i själva verket är kvinna (begär man-mankvinna och kvinna-mankvinna). Även här blir maskeraden ett sätt att både spela ut och gömma det samkönade begäret, liksom i novellen Den första kärleken av Matilda Roos, där en kvinna maskerar sig till man för att få följa en älskad soldat ut i kriget (begär mankvinna-man) och sedan åtrås av en kvinna (begär kvinna-mankvinna).

Självklart ska en heteronormativ analys också kunna användas på material som verkar helt heteronormativt, t.ex. sångtexten ”Summer Nights” ur musikalen Grease som jag har haft på hjärnan i några irriterade veckor. Till synes håller den sig både inom den heterosexuella matrisen och den heteronormativa synen på könens sociala och sexuella funktioner (mannen som den sexuelle och aktive, kvinnan som den söta och oskyldiga). Även i Grease finns det dock en kvinnlig karaktär som är tuff, tar plats och lever ut sexuellt (Betty) och denna kvinnoroll visar sig i slutet vara den högst värderade, när även Sandy blir sådan. Den naiva kvinnan är inte längre idealet, men hon måste fortfarande hålla sig till det olikkönade begäret ("You better shape up, cause I need a man").

Nog mässat för idag. Nästa gång jag vill föreläsa återkommer jag - och den som inte är intresserad kan förslagsvis läsa någonting helt annat.

Fin fredag

Nu är förkylningen helt över. Skönt, för det var lite jobbigt där ett tag när jag läste Småtrollen och den stora översvämningen (första muminboken, 50 sidor tjock varav hälften illustrationer) och kände att den var alldeles för intellektuellt ansträngande. Nu har jag just skrivit en tenta om den inledande scenen i Dödsdansen av August Strindberg. Vet inte alls hur tentan blev, men förhoppningsvis får den G. Nu ska jag fortsätta läsa Dödsdansen, för säga vad man vill om Strindberg: En bra dramatiker var han!

Bokbloggarnas litteraturpris

Ja, jag överbloggar idag för jag är hemma förkyld men febern är försvunnen och plötsligt har jag massa överskottsenergi och rastlöshet i kroppen. Just nu bloggar jag för att tala om att jag har röstat i den här fina bokbloggsbokpristävlingen, mycket bättre än August och Nobel!

Bokbloggarnas litteraturpris

Välj ut fem böcker publicerade på svenska mellan november 2009 och nuet. Rangordna. Skicka ett mejl eller en kommentar.





Själv röstade jag så här:

Inger Edelfeldt – Samtal med djävulen
Nina Bouraoui – Kärlekens geografi
Tove Leffler – Den kärleken
Viktoria Myrén – I en familj finns inga fiender
Nam Le – Båten

Men jag önskar att jag hade läst mer nyutgivet. Som det är nu har jag mest läst äldre litteratur - vare sig den är från 1990-talet eller 1890-talet.

4 diktsamlingar

Matilda Roos – Bli

Om att växa upp. Om hästar. Lite språkmaterialistisk. Ingeting som engagerar eller lämnar spår. Vore nog intressant att analysera, men som njutningsläsning lämnar det en del att önska.

Betyg: 6/10

Pindaros – Olympiska och phytiska oden

Okej, kanske inte det mest intresseväckande man kan läsa, men då och då bränner det till och blir riktigt spännande, just på grund av tidsskillnaden. Jag tänker absolut läsa uppföljaren med nemeiska oden och fragment. Och Björkesson ÄR bäst i översättarväg.

Betyg: 7/10

Linus Gårdfeldt – Men golvet har ingen mun

En stor njutning att läsa. Lämnar inte några väsentliga spår, men jag läser den gärna igen. Jag gillar hur allting bara flyter på, som en enda långdikt, med många komman och inga punkter. Det bidrar till lättlästheten och njutningen.

Beytg: 7/10

Anders Olsson – Men så oändligt lätt att svara dig

Mycket går mig spårlöst förbi, men en del dikter och sviter biter sig verkligen fast, t.ex. den som givit namn åt diktsamlingen. Det märks att en mogen poet har fört pennan. Jag gillar't.

Betyg: 8/10

Nina Bouraoui - Kärlekens geografi

Jag har bara läst två böcker av Nina Bouraoui förut, men både den dynamiskt fragmentariska Dockan Bella och den helt enkelt underbara Pojkflickan har gjort djupa intryck på mig. Det var självklart att jag ville läsa den senaste på svenska, som också har ett så vackert namn: Kärlekens geografi.

Det började inte bra. En bit in i boken höll jag redan på att formulera någon slags recension som skulle lyda i stil med "Föga entusiasmerande och helt enkelt inte intressant". Sedan började det hända saker, vad vet jag inte, men det började brännas, denna berättelse om en författarinna som på avstånd blir kär i en yngre man och inleder ett märkligt, laddat förhållande via mejl och telefonsamtal. Jag läser i febril fart för att nå fram till mötet, samtidigt känner jag hela tiden att jag borde stanna upp och njuta av varenda mening. Det finns nästan inga styckebrytningar och texten skriver sig fram i ett enda flöde av märkligt ensamstående meningar. Det är en kort historia, inte ens hundra sidor, men så är också Bouraoui det korta formatets mästare.

Fenomenal översättning står Maria Björkman för.

Betyg: 8/10

Tack till Elisabeth Grate bokförlag för recex!

Strindberg, nutid, framtid

Jag har just läst klart den sista obligatoriska kurslitteraturen för den här terminen och har bara ett seminarium och en tenta kvar på metodkursen - sedan ska det bara vara jag och min uppsats från måndag till januari! Märklig känsla. Mycket kommer jag att behöva läsa för uppsatsen, och för min extrakurs, men ändå - kanske att jag faktiskt mäktar med de där fyra rec.exen som damp ner helt plötsligt (ett var väntat, två hade jag hunnit glömma och ett tror jag mig inte ha beställt). Samtidigt är det ju så mycket annat jag vill hinna läsa. Astarte av Karin Boye kom hem hit idag, Promemoria för eget bruk, i koncept, ojusteradt av August Strindberg borde levereras när som. Jag har beställt två böcker på biblo, har en hög med lånat och... ja, ni fattar poängen. Ingen tegelstensutmaning för mig vad det verkar. Däremot hoppas jag på att fortsätta utveckla den här bloggen i samma friska takt som hittills på sistone.

Jessica (från Ord och inga visor ni vet) efterfrågade rapport om Strindberg-undervisningen. Ja, vi hade ju lektion idag med läraren Ola Holmgren, författare till vår kursbok Strindbergs mansdrama i tre läsakter. Från Fadren Till Damaskus längs Stora landsvägen (mycket läsvärd - vi har läst 100 sidor men jag kan gott tänka mig att läsa resten en dag). Vi fick gå igenom dramateori med massa poetik, semiotik, hermeneutik och sedan skulle vi tolka en dikt. Det var en bra dikt att tolka. Märkligt bara att vi inte skulle komma med egna tolkningar utan snarare gissa lärarens. Så här löd dikten:

Mörk är backen, mörkt är huset –
mörkast dock dess källarvåning –
underjordisk, inga gluggar –
källarhalsen är båd’ dörr och fönster –
och därnere längst i mörkret
syns en dynamo som surrar,
så det gnistrar omkring hjulen;
svart och hemsk, i det fördolda
mal han ljus åt hela trakten.

Vi kom fram till att det var fallande vers med trokéer, att tonvikten ligger på mörkt tills i sista raden, att det är en enda mening, att skapandet sker i det fördolda och underjordiska. Sedan började läraren prata massa om källarhalsen, varför det stor "hals" där. Jag föreslog förmänskligande syfte och sedan började läraren lirka, prata om att det var en hals som alla inte hade och förstod vi verkligen inte vad han menade, vi som var så många av "det motsatta könet"? Ja, det var förstås livmodershalsen som läraren menade, fast hur går det ihop med "han" i sista raden? En kursare föreslog att dynamon är diktarens skaparkraft som ger ljus åt läsaren och det skriver jag hellre under på, men mycket ska man höra innan öronen trillar av.
 
Jag är i alla fall stolt över att jag lyckats skriva ihop någon slags inlämning om Bachtin, Ricoeur och Muminpappan (ja, på samma gång). Metodkurs är inte riktigt min grej så gud vet hur det ska gå nästa år. För jo, jag bestämde att det blir magisterprogrammet i litteraturvetenskap då. Sedan siktar jag antingen på att läsa in master på ett annat universitet eller läsa biblioteksvetenskap på distans i Uppsala. Men med tanke på att jag tre gånger i rad halvsovande använt argumentet "men jag är ju inte bibliotekarie" för att slippa stiga upp när min kombo försökt väcka mig så vet jag inte riktigt om det är rätt väg. Å andra sidan kan jag se nackdelar med den lockande vägen magister, master, doktorand, doktor, lektor också. Men livet visar mig nog hur det blir med allt (en kan ju alltid hoppas).
 
Dags att sätta stopp för ett alltför långt inlägg.

Moa Martinson - Mor gifter sig

Mor gifter sig är del etti i triologin om oäktíngen Mia. Hennes mor Hedvig gifter sig och kan ta hand om Mia efter att ha haft henne bortplacerad. Mia är sju-åtta år gammal och förstår på sitt sätt den vuxenvärld där fattigstugans barn är paria och de fina barnen bestämmer, där kvinnorna låter karlarna famna dem så att de blir tjocka och kräks och får fula småbarn, där Hedvig stannar kvar hos sin make Albert trots hans ständiga otrogenhet och det superi som gör att hon ändå själv måste försörja sig och sitt barn. Flera gånger får hon nya barn men de dör i späd ålder - lika bra, tycker Mia, som ofta måste flytta runt för att de vuxna på nytt ska försöka sätta bo och få ett liv som går att leva.

Mor gifter sig är mindre poetisk än Harry Martinsons Nässlorna blomma, men också mer episk och rakt fram berättande. Personligen tycker jag att Mor gifter sig har hållpunkter där den blir litet tradig, men samtidigt lever jag mig in i Mias liv mycket mer än i Martins i Nässlorna blomma. Jag läste Mor gifter sig strax efter att ha startat den här bloggen, det vill säga för tre år sedan, och jag är mycket nöjd med att jag har läst om den. Det var en ynnest att få lyssna till Mias berättelse igen och den lever kvar i mig starkt nu några dagar senare.

Betyg: 8/10

P.O. Enquist - Tribadernas natt

Jo, jag var ju på antikvariatsmässa och dreglade över mycket men prisklasserna var så oerhörda att jag gick hem med bara ett kap: Tribadernas natt av P.O. Enquist. Jag minns att jag undrat över detta drama ända sedan jag såg en affisch för det i min litteraturhistoriebok på gymnasiet. Nu kändes det mycket lockande. Hem gick jag och läste ut samma dag, det är kort men mycket hinner hända under de få akterna.

Det handlar om Strindberg och hans före detta fru, Siri von Essen, som han anklagat för att vara "tribad", alltså lesbisk. Med på scen finns också kvinnan som utlöste anklagelserna och som Siri von Essen sedan levde ihop med fram till denna kvinnas död. Som fjärde person i triangeldramat finns en intet ont anande manlig skådespelare som beundrar Strindberg. Fast beundra Strindberg är svårt att göra i den här pjäsen, där han panikslaget försöker hävda sin manlighet med hänvisningar till sin penisstorlek. Det är ingen pjäs som sätter Strindberg på piedestal, utan tvärtom en pjäs som problematiserar honom. Dock inte mer än vad han själv gjorde i sina pjäser.

Pjäsen tar avstamp i en repetition av Den starkare, en enaktsdrama med vilket Strindberg gjorde fiasko. Jag läste det idag - delar finns med i Enquists pjäs men helheten är alltid helheten som ni vet - och det var verkligen inte mycket att hänga i julgranen. Däremot vill jag (som förövrigt har undervisning om Strindberg hela denna veckan) genast läsa En dåres försvarstal som ligger till grund för den här pjäsen.

Betyg: 7/10

Bokligt dilemma

Jag borde, å skolvägnar, läsa Mor gifter sig av Moa Martinsson och det gör jag ju egentligen så gärna, men så råkade jag komma över Tribadernas natt av P.O. Enquist på Antikvariatsmässan idag och den lockar och drar. Så efter 50 sidor Moa blev det en akt P.O. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska försöka klämma härnäst. Det lutar lite åt båda hållen och kanske får jag försöka kompromissa och hinna med båda innan jag släcker lampan. (Jag sov tills 11 idag, så jag borde orka vara vaken nog länge.)

Boken jag borde läsa

Boken jag har lust att läsa

 

Okej då, jag läser väl Moa...

Och så en bok som kom med posten nu i veckan