Birgitta Trotzig - Tre samlingar prosalyrik

Birgitta Trotzig är en av de författare jag satsar på att läsa i år, eftersom jag har samlat på mig ett antal av hennes böcker men bara läst en - Dykungens dotter, som jag verkligen föll för. Jag har läst halva Sveket men inte tagit mig längre än så och det var väl egentligen den boken jag hade tänkt ta upp igen, men de här tre samlingarna prosalyrik verkade som en enklare ingång.

I mångt och mycket är det samma sak att läsa Trotzigs prosalyrik och lyriska prosa. Enda skillnaden är att en historia saknas, men språket, språket är detsamma, samma förtätning, samma obehag. Jag flyter snabbt fram och får skuldkänslor för att jag inte stannar upp mer, men å andra sidan: när det kommer något alldeles ovanligt bra så stannar jag faktiskt upp och låter mig bli slagen. Annars är det kvalitativt rakt igenom, även de dikter jag skummar mig igenom och bläddrar förbi är riktigt, riktigt välskrivna och fulla av innehåll. Jag kommer att tänka på Eva Ström, men mest av allt tänker jag på Trotzig själv, Dykungens dotter och det jag läst av Sveket.

Bilder publicerades 1954, Ordgränser kom 1969 och Anima 1982. Det är alltså textsamlingar som kommit ut med långa mellanrum och som ändå har mycket gemensamt. Jag föredrar de två första, men när jag ska välja ett exempel blir det ändå den dikt som inleder Anima:

jag ser in i det gröna, yta i oändlighet, viskande oändlighet, viskningarnas kropp, det gröna är tungor och ögon, reflexer och rörlighet, fuktighet, ljusgnistor - på vad sätt är jag skild från det, jag är inte skild från det, jag är till i ett öga, allt är speglingar och viskningar, ljus i en mörk spegel vandrar längre och längre in i den speglande skogen

Betyg: 8, 8, 7